324. Folket är demokratins ömma tå

Platon varnade på sin tid för att demokratin kunde leda till …

Det är vår rädsla som är demokratins främsta fiende – inte de gaphalsar som söker utnyttja den.

Hitler var absolut ingenting utan det stöd han lyckades trumma fram ur det tyska folkdjupet. Han var snarare en kuf, en bitter förlorare som också just därför lyckades ge röst åt den bitterhet, rädsla och desorientering som många i Tyskland upplevde under mellankrigstiden.[1]

Donald Trump är också en sådan person som vet hur det är att känna sig misslyckad och lyckas därför ge röst åt dem som känner liknande utmärkthet. Åt de som är oroliga över att bli av med sina jobb, bli av med sina privilegier eller sin potens. Allt sådant som kan hotas av ny teknik, invandring, kvinnans ställning och den allt större globaliserade ekonomin, politiken och kunskapen.

De som sedan mitt i allt detta oroliga brus försöker navigera, resonera eller uppmana till besinning överröstas lätt. Kunskap och konsekvens kräver både tid och noggrann eftertanke – lögnerna däremot behöver bara upprepas och basuneras ut för att landa väl bland dem som redan vet vad de vill höra. Det är nämligen vi, folket som är demokratins ömma punkt.

Den grekiska filosofen Platon, ”den främste bland filosofer”, var kanske den förste att rikta sitt missnöje mot det demokratisk-liberala statsskicket. Hans kritik byggde då i huvudsak också på att demokratin som styrelseskick var instabil och därför lätt kunde resultera i diktatur och tyranni.

… ett pöbelvälde där missnöjet kliver upp på barrikaderna för att sedan ledas vidare in i diktatur och tyranni

Och här måste vi ju tyvärr med facit i hand ge honom rätt.

Därför att en demokrati som inte med kraft kan upprätthålla sin egen position och ta sig ton är ett lätt byte i tider av osäkerhet. Demokratin utmålas som svag, velig och har inget riktigt ”drag under galoscherna”.[2] Kritik och utspel vi nu kan höra lite varstans ifrån.

Orsakerna till detta är säkert flera – dock finns en genomgående ton som ljuder genom många av de missnöjesyttringar och uppror som sker.

Den gemensamma nämnaren är ressentiment, en förbittring över att livet inte riktigt blev som man tänkt. En bitterhet som föder  revanschlust mot allt och alla som misstänks ligga bakom denna vår oro och utsatthet.

[1]Sebastian Haffner, Germany Jekyll & Hyde– a contemporary account of nazi Germany (1940)

[2]En klyscha som flitigt användes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister under Ny Demokratis glansperiod under 1990-talet.