”Freedom is just another name for nothing left to lose”, sjöng Janis Joplin …
Visst vore det härligt! Att verkligen få vara fri! Fri från sin historia. Från klass, börd och ras. Fri att känna. Göra vad man vill. Det skulle verkligen vara lyckan! För oss.
Denna lycko- och frihetslängtan går nämligen som en gyllene tråd genom vår västerländska kulturhistoria. Från antiken fram till i dag. Det handlar om det ursprungliga upproret mot gudarna. Om upplysningen. Om vetenskapen. Om rätten att få vara sig själv skild från kollektivet, skild från omvärldens kulturella nycker. Fri från familjens tvingande band. Att få vara suverän.
Denna längtan ligger också inbäddad i vår liberala grundkod; att vi inte längre skulle behöva bli identifierade utifrån varifrån vi kommer eller vilka vi är – utan snarare utifrån vad vi gör och vart vi var på väg. Progressivt, framåtriktat. Det var tanken. Tanken var god.
I all denna längtan efter alla dessa friheter, finns dock en irriterande inkonsekvens.
För samtidigt är det ju så att om vi inte vet var vi befinner oss – vet vi heller inte riktigt vart vi är på väg.
Att inte kunna skilja upp från ned eller nu från då – innebär inte bara att förlora orienteringen utan även att bli berövad sin plats i tiden och därmed upplevelsen av sig själv. Vi existerar nämligen inte isolerade från andra.
Inte undra på att så många i dag famlar efter olika slags fästpunkter. Något som berättar varifrån vi kommer och som ger oss en känsla av vilka vi är.
… och dog 27 år gammal av en överdos heroin i ett hotelrum i Los Angeles.
Vilket nu också blivit det öppna samhällets kritiska vändpunkt. Och uddarna riktas mot den liberala demokratins hjärta. Den vars främsta mål bara var att göra oss alla fria.
Och fria blev vi – och i denna frihet samtidigt bedrövade över alltings meningslöshet. Och griper förtvivlat efter värden och ursprung. Som vi hittar rester av lite var stans. Gamla berättelser om, ja just det, ras, ursprung, härkomst, nationalitet, etnisk eller sexuell tillhörighet … allt det vi nyss så innerligt önskade att bli befriade från.
Inte undra på att identitetspolitik frodas samtidigt som nationalism och konservatism. De är bara olika uttryck för dem som drabbats av frihetsidealen. Och som nu följdriktigt också vänder dem ryggen.
Anthrôpos Metron 