Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…
A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!
Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!
Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!
Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.
Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.
Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.
B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.
…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.
Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.
Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.
Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]
[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.
Anthrôpos Metron 
Nej, jag förstår inte riktigt vart du vill komma, när jag läser stycke B heller. Varje människa befinner sig i en paradoxal situation som individ och som medlem i ett kollektiv. Man ska skilja mellan ”kollektivitet” och ”gemenskap”. I uttrycket ”individ och samhälle” är OCH det viktigaste ordet. Andra djur inordnas automatiskt i sitt kollektiv och de kan slå ihjäl varandra på måfå. Naturen blir allt, logos saknas. Vi har fått LOGOS, språket (Ratio et Oratio) som ett instrument för att ordna våra maktbemängda relationer och försöka göra dem ”rationella”. Det är dock ganska svårt. Att låta kollektivet bli en gemenskap där samförståndet och ett frivilligt inordnande i gruppens handlande uppnås genom uppfostran: det enda som gör människans situation och samlevnad möjlig. När vissa individer utnyttjar en uppnådd position i kollektivet för att bära sig åt på ett destruktivt sätt, då uppstår en ond assymetri som vi kallar ”maktposition”. Jag har skrivit en kapitel om detta i min avhandling från 1995. Språket (logos), som är instrumentet för att resonera och komma överens, kan bli menipulativt genom semantiska trick och avledande manövrer. Det är därför jag ägant mig åt Retorik, inte som konsten att övertyga (Rhetorica loquens) utan som konsten att förstå vad vi gör med språket och vad språket gör med oss.
Tack! Då ska jag tänka till något ytterligare och försöka uttrycka mig lite tydligare.
Vänliga hälsningar
Sidan krånglar till tekniskt
Hur är det då om man befinner sig i en icke hierarkisk struktur men invaggats i att den är just hierarkisk?
Elr finns det kanske inga strukturer som saknar hierarki och således hur är det då om man analyserat hierarkin felaktigt?
/M
Jag tror nog att din andra fråga hamnar mer rätt (som fråga betraktat)! Vad gäller den första frågan så får jag inga bilder eller associationer till vad det skulle kunna vara för en situation (men om du har ett konkret exempel kan vi ju titta på det).
Så, alltså fråga två, om man analyserar en hierarkisk situation felaktigt vad händer…?
Jo, jag tror bland annat att budskapen i det som sägs i situationerna då kommer att förändras – vilket gör att man då lätt kan missförstå varandra. Se bl.a exemplet i ”Att hitta rätt i labyrinter: https://maxkern.com/category/logos-–-ord-–-sprak/page/2/
Jag ska fundera över fler exempel – just nu har jag dock fått solsting!