137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

Jag ville inte gå till skolan, inte gå ut på rasterna, inte vara med i slöjden, gymnastiken… Alltid denna känsla av att vara utpekad, sårbar, naken…

Detta fragment inleder en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som kommer att publiceras här framöver.

–––

När jag växte upp och gick i mellanstadiet var jag ibland livrädd för vad som skulle hända på rasterna. Jag blev nämligen med jämna mellanrum – man visste aldrig när – utvald till dagens mobboffer.

Jag var förvisso ganska liten och spenslig men det var det många som var, så det var inte det som gjorde att jag ibland blev lovligt byte.

Nej, jag var heller inte fet, hade varken fräknar, glasögon eller rött krulligt hår. Och jag var definitivt inte pepparkaksfärgad – nä, det var inte något sådant.

De kallade mig ”gullock” – därför jag hade sådant där ljust, blont hår som vissa barn får efter sommaren. Och jag var den ende i klassen som just hade denna utmärkande ljusa, blonda kalufs.

Dom kallade mig ”Gullock” och drog mig i håret!

Och det hela startade som en slags rit, de starkare killarna, alltså de som stod högst i rang, var de som på något oförutsebart sätt utsåg dagens offer – och resten hängde bara på.

Och just det där med att resten alltid hängde på var ju rätt så talande. De blev ju trots allt själva då och då utsedda till måltavlor, men just denna dag, då makten hade utvalt någon annan, så vände de sig med kraft mot denna nya möjlighet – de slapp ju på så vis själva att stå i fokus. De fick ett ögonblicks frist!

Det här var på slutet av sextiotalet i en av Stockholms förorter. Den ende med utländsk härkomst var en tjej som hette Pirjo – som kom från Finland. Och så var det ju förstås Carina som hade bott i Bolivia i större delen av sitt liv men som för övrigt var lika svensk och lika blond som de flesta av oss (de blev för övrigt också bägge två mobbade för dessa små avvikelser från dagsnormen). Men med mig var det bara det att jag var den ”blondast” av dem alla. Det räckte! Det var det som blev den utlösande faktorn.

Och detta har givetvis färgat mitt liv. Men det är nu inte denna ”mobbning” jag intresserar mig för här.

Nej, det är snarare själva fenomenet med hackordningar, rangordningar, status och makthierarkier. Vad det egentligen betyder och vad det innebär för oss alla. Hur vi definierar oss genom dessa system och hur vissa av oss går under i dem.

Det är detta jag kommer att försöka gå vidare in på och skriva om i de närmaste följande inläggen här under Fragment & Perspektiv.