Lite självbelåtet uppblåst intellektuell!
En orsak till att jag ibland blir så här lite självbelåtet uppblåst & intellektuell är ju förstås för att jag, precis som alla andra, måste försöka hitta någon slags tilltro till mig själv och livet – måste också skapa en mening i det som för övrigt förefaller vara så meningslöst.
Vad kan väl då vara bättre än att hålla på med något så perifert att ingen vågar säga varken bu eller bä i rädsla att bli uppfattad som illiterat huligan.
Det är också den främsta orsaken till varför jag skriver; POWER! det ger helt enkelt både respekt och cred!
Nä, skojja bara! Det ger ingetdera! Därför det som sker här ligger så långt bort från allfartsvägarna – att det knappt ens finns någon att vinka till.*
Visst! Jag hade kanske lika gärna kunnat hålla mina intellektuella spänningar för mig själv och liksom bara låta dem vila, i väntan på nästa hårddiskkrasch, men det gör jag ju nu inte. Istället delar jag med mig av mina försök att fånga något som, ja, jag medger det, ibland glider mig mellan fingrarna.
En annan orsak till varför jag skriver så här öppet, alltså här på Anthropos Metron, är nog därför att det ställer högre krav på själva skrivandet, det blir helt enkelt bättre, mer genomtänkt, mer slipat.
Men jag gör det också därför det ger en sådan läskig känsla att ställa sig så här avklädd inför dig och riskera att bli synad från topp till tå.
Det är samma skräckblandade känsla som gör att vi som är höjdrädda liksom sugs ut mot kanterna. Och där i avgrunden vilar världens löje och med den, den fasa som skulle kunna sätta stopp för allt.
Så, jag är nog ändå den där grabben med åtminstone lite choklad i – med en lagom bitter karaktär och eftersmak.**
För att sedan bara inte nämna alla dessa evinnerliga tankestreck – trodde jag ens för ett ögonblick att dessa någonsin skulle kunna få någon att stanna upp – en stund – för att ta ett djupare tanketag.
Detta liv, vilket liv – det e bara att simma på – lugnt!
——————————————————–
*Det innebär förstås inte att det inte är trevligt och uppskattat att ropa hej till dem som faktiskt ibland tagit sig hit – men det förstår ju förstås alla ni som verkligen också varit här.
*Sången framfördes av varieteartisten Ernst Rolf / 12 dec 1927 / Odeon A 162 089, D 4027, D 4590 / Text: ”De ä grabben med choklad i”.
Anthrôpos Metron 