Kategoriarkiv: Prsonlgt

216. Rien ne va plus!

Linear_counterpoint_from_Stravinsky's_Octet

Kontrapunkt

När jag skriver något så är det mest för att jag helt enkelt bara måste försöka få ännu en pusselbit på plats. Sen får det bli därefter – ibland hamnar de rätt, ibland inte.

Det blir liksom lite av ett hasardspel. Man satsar kanske allt på rött! ”rien ne va plus!”, kulan snurrar och hamnar på svart! och blir för ett ögonblick fullständigt utblottad.

Det är sådana smällar man får ta.

De som nu bara råkat snubbla rätt in i detta textflöde, kanske efter att ha googlat på ord som ”hasardspel” eller ”kontrapunkt”, lär knappast uppfatta eller ens uppskatta konturerna av det som utgör dessa texters form och innehåll. Det blir då mer som att på måfå slå upp sidan 216 i en bok, vilken som helst, och försöka få ett grepp om vad som händer.

Samma här. Det här är också bara en del av en berättelse som nu råkar befinna sig på just den här sidan.

Tanken var ursprungligen att gestalta, inte en bild, utan ett mönster. Den håller fortfarande. Och själva kompositionen började redan ta form på sidan ett.[1]

Varje inlägg är på så vis likt en kontrapunkt. De står inte isolerade utan är sammanflätade och bidrar till en begreppsmässig resonans. Varje inlägg bildar på så vis en utdragen ton som ger en ny klangbotten, utan något riktigt slut.

Och varför? Varför då utsätta sig för risken att kanske uppfattas som pretentiös, krävande och lite förmäten?

29_Drawing Hands by Escher

Om att skriva om att skriva

Jo, därför att det enbart är i samspel med andra, hur abstrakt detta än må låta, som bra tankar kan utvecklas. De är helt beroende av den samtida kulturella förståelsen. Och därmed även av er. Ni är alltså inte överflödiga. Ni utgör snarare den horisont mot vilken jag försöker uttrycka mig.

Och som klapp på huvudet kommer ibland ett käckt litet automatiserat meddelande som lyder; ”Nina S. tyckte ditt inlägg var ganska fantastiskt” – och jag fylls av en nästan barnslig glädje – trots att jag vet att det i själva verket bara var någon av er som, till intet förpliktigande, råkat klicka på ”gilla-tummen” längst ned på sidan.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Retorik, Semantik

211. Midnatt råder, släckta äro ljusen

Kungshuset_ht2011_04

Det gamla Kungshuset i Lund

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt! Jag hade en gång en dröm. Jag ville bli filosof. Anledningen var en känsla som jag gått och burit på troligtvis ända sedan jag var liten – en malande frustration över av att saker och ting inte riktigt verkade hänga ihop. Och kanske framförallt att människor inte riktigt hängde ihop.

Och eftersom jag aldrig fick någon rätsida på det – fick jag som ung heller aldrig någon bra markkontakt. Och skolan, den korta tid det nu varade, förmådde ju inte direkt lysa upp i detta mörker.

Därför kom det sig att jag en dag stegade upp för trapporna i det gamla Kungshuset i Lund för att börja plugga filosofi – sedan i Stockholm – därefter också vid Södertörn.

Men filosof, det blev jag aldrig! Och anledningen var att vi inte riktigt talade samma språk. Vi såg trots allt inte på världen på samma sätt. Vilket ju givetvis borde ha fått mig att varsna fara i tid och vända mig åt ett annat håll. Men nu blev det inte så. Och det berodde nog mest på min sturiga okunnighet.

Och till saken hör att jag var så pass naiv att jag till en början trodde att det var filosofin det var fel på – inte på mig.

Därför jag var övertygad om att filosofin var själva hjärtat i det tänkande som sökte reda ut verkligheten – och som aldrig skulle väja för något – inte ens för de heligaste dogmer. Men så var det ju inte riktigt!images

Och själva konflikt-punkten var ständigt den samma. Jag var, skulle det visa sig, inte alls filosof utan snarare naturfödd empiriker. Vilket gjorde att jag dessvärre hade synpunkter på hur de filosofiska samtalen överhuvudtaget fördes: ”ja, men så är det ju inte” – ”ja, men det kan vi ju aldrig någonsin veta något om”!

Och sådana där common-sense-uttalanden föll givetvis inte filosofin på läppen! Speciellt inte då man redan tidigt (Platon) tagit avstånd från det praktiskt sinnliga som man lite föraktfullt likställt med kvinnogöra.

Så, om man ska ta sig in i främmande hus handlar det kanske framförallt om att gå fram lite lätt på tå, ”tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp”.

Lämna en kommentar

Under Empiri, Filosofi, Prsonlgt

200 verklighetsutflykter

200px-Kagedalens_kyrktupp_closeup

Massornas bifall lyfter föremål högt över hustaken…

Och nu när kanske även det mest uppenbara kommer att förbli höljt i dunkel finns det ju knappast så mycket mer att tillägga. Tvåhundra fragmentariska inlägg är ändå tillräckligt – eller rentav för mycket.*

Möjligtvis kan man, med den engelske poeten William Blake, också säga: “Dip him in the river who loves water”**. Vilket ändå var ett rätt hyggligt försök av en 1700-tals diktare att tala klarspråk. Och han bjuder på så vis in oss till en liten exklusiv ”verklighetsutflykt” – i varje fall så som jag uppfattar det.

Men vad bryr du dig om det?

Det som är verkligt för mig är ändå inte speciellt viktigt för dig! Och ibland känns det faktiskt som om vi levde på olika planeter – fast ändå inte. Vi kallar det för ”olika planeter” men menar förstås olika, vad man på engelska kallar, ”mindset”.

Det är som med den där berättelsen om mannen som stod och pekade på månen – men allt alla tittade på var hans jäkla finger – vilket jag även märkt att hundarna gör. Tittar på fingret när man pekar mot något. Hur irriterande är inte det?

Till slut återstår bara att gilla läget. Ta saker för vad de är. Det är ändå där man står. Och då har man ändå fått stå där en stund.

Därför att, för ett tag sedan hittade jag nämligen en gammal dikt jag skrivit för länge, länge sedan***.

Och där kunde jag nu läsa att:

”Massornas bifall lyfter föremål
högt över hustaken

730362

W. Blake: Enough! or Too much

jag tänker då närmast på kyrktuppar
och andra alltför högt uppsatta ting
som med tiden kommer att falla igenom det mesta

Jag värnar därför det mer mot marken liggande
sådant som sovande hundar
och människor som just har dött.

De är liksom mer inom räckhåll
och kan om så önskas, beröras.”

Vilket nu betyder att jag under ganska lång tid faktiskt stått och stampat på samma plats. Talar mest om samma sak i dag – som då. Bortsett kanske från det där med ”människor som just har dött” – som då mest bara var en slags ungdomlig provokation mot den tidens goda smak.

–––

* Nu, vid dessa 200 fragmentariska nedslag är det kanske åter dags att ta en mindre paus från dessa återkommande små skriverier. Något jag gör typ, vart hundrade inlägg. Nu ska jag istället försöka skriva klar en lite längre och mer djuplodande text med arbetstiteln ”Självklart – och världen var ju inte vidare platt” där jag främst tänker fördjupa mig lite mer i maktens och vanmaktens mekanismer.

**William Blake, ur diktsviten The Marriage of Heaven and Hell”, publicerad 1789. Svensk översättning av Folke Isaksson och undertecknad, utgiven av Epokhe Bokförlag 1988. Kan fortfarande beställas från förlaget.

*** För länge, länge sedan innebär i just detta fall, för cirka 35 år sedan.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

199. Prspktvlsht, säger du!

blocks_image_2_1

Förlorar vi vår förmåga att, likt en Baron von Münchhausen, lyfta oss i håret så…

Att just kunna tråckla sig ur det mest ensidigt privata – för att därigenom se något annat och sedan kanske ta sig tillbaka. Det är väl ändå denna mentala sömnadskonst som höjer oss ett snäpp över det triviala. Tycker du inte?

Jo, jag talar om förmågan att få lite perspektiv på saker och ting. Och snacka går ju alltid.

Därför att motsatsen, alltså perspektivlösheten, innesluter oss ju bara i oss själva och de värderingar och den kultur vi är så insyltade i. Utan möjlighet till överblick.

Och det blir ju liksom ett fängelse. Alltså Perspektivlösheten!

Därför handlar det väl snarare om att kunna ställa sig lite vid sidan av – ta ett djupt andetag – anamma lite av ett fågelperspektiv. För att om möjligt kunna upptäcka exempelvis sådant som möjliga konsekvenser eller orsaker till saker och ting.

Och vad jag då menar är att förlorar vi vår förmåga, att likt en Baron von Münchhausen lyfta oss i håret – förlorar vi kanske också möjligheterna till djupseende. Och världen riskerar bli lika platt som en pannkaka. Och vi att förlora oss själva i smeten.

Och vem vill det egentligen? Eller så är det just det vi vill, bara att jag inte riktigt fattat det.

twodimen

Frågan är om det är ”vi” som blir ritade… eller om det är ”vi” som håller i pennan?

Men det är precis som med den där figuren som själv ritar en cirkel runtomkring sig och därmed ser till att begränsa sin egen rörelsefrihet – därför att den inte kan kliva upp eller över sitt eget streck. Därför att den själv och det den gör – alltså skapandet av cirkeln – sammanfaller – på samma plan – i samma verklighet – hamnar i samma smet, så att säga.

Och världen reduceras då bara till en serie pluppar eller koordinater på ett papper, bestående av sådant som vikt-, plats-, person- och måttangivelser. Och den världen blir ju liksom bara som en siluett av vad som verkligen sker.

…och inser nu plötsligt hur långt in i Platons grotta jag i själva verket krupit. Och dit in ville jag då verkligen inte komma. För det är knappast där jag hör hemma.

– Ah! Det var ingenting särskilt! Jag mår bra, solen skiner – hundarna sover! Allt är bara som det ska.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Prsonlgt, Trivia

189. Kärlek vs. meningslöshet

DSC_0047_2

En vecka gammal hand tillhörande Gusten Ulf Kern Stenborg

Om jag nu skulle tvinga mig själv att skriva om något som handlar om kärlek och glädje – kommer jag enligt den moderna neurovetenskapen också att kunna mota bort det mörker som jag just nu känner är i antågande. *

Denna kognitiva logik, att det vi gör, föder mer av sitt eget slag – är också en av hörnpelarna inom Buddismen – vilket också är anledningen till varför det i dag finns nära samarbeten mellan just buddister och den moderna hjärnforskningen.

Men det var ju nu kärlek och glädje jag skulle skriva om. Och då helst inte den där krassa versionen som kanske mer bara handlar om komplexa förhållanden mellan feromoner, transmittorer och spegelneuroner.

Nej, utan om riktiga känslor – sådana som känns i bröstet – som gör en glad och upplyft.

Fast kärlek kan ju förstås även göra oss deprimerade. När vi exempelvis inte får den vi älskar eller när den vi älskar gör något vi inte gillar.

Men nej, bort, bort! det är fortfarande inte detta jag skulle fastna i. Utan om något som mer är och utstrålade denna känsla av kärlek och glädje.

Som exempelvis att jag nyligen blivit morfar och i varje fall kanske börjar känna en liten bubbla av någonting när jag ser den där lille krabaten. Den bubblan kanske skulle kunna växa.

Men korna nere på ängen ligger nog ändå lite närmare till hands – de väcker väldigt snabbt en känsla – man skulle kunna kalla kärlek – när helst jag ser att de kommer rusande mot mig när jag går för att hämta tidningen.

kor

Det är kor på ängen! Korna i hagen kommer mig alltid till mötes.

Och så hundarna förståss, när de leker tafatt och rusar omkring på ängen. Eller när jag är i växthuset och omges av allt prunkande grönt, gurka, tomater och chili.

Detta kanske inte är kärlek i vanlig bemärkelse men det tangerar ändå den där värmande och strålande känslan i bröstet.

Men nu talar jag också i huvudsak om den där ”kärleken” som buddisterna kallar mettā – alltså den som låter oss genomströmmas av välvillig medkänsla. Och alltså inte om den ”kärlek” de snarare benämner ”Pema” och som mer kännetecknas av att man åtrår eller vill ha något/någon – och då eventuellt också blir frustrerad om man inte kan få det/den.

___

* Jag känner mig genast ljusare till sinnes!

3 kommentarer

Under Neurologi, Prsonlgt, Trivia

177. Vad är detta för yrsel?

bodhidharma-pic-180x300För att överhuvudtaget kunna närma mig något
Som är av större vikt än ett snöoväder
Kanske jag skulle behöva skriva ett drömspel.

Det kanske först är då man kan komma något nära,
När världen inte riktigt längre är med på noterna
Och därför nynnar på en helt annan slags melodi.

Då! Nästan som ett slag under bältet.

Men det är ju också detta trick
Som just är avsikten
Med de s.k. zen-buddhistiska ”koans”.[1]

Att förmå bryta upp och tränga
Igenom lager på lager av meningsskapande

För att förhoppningsvis och slutligen nå fram till
Något mer väsentligt – som kanske inte lika lätt
Låter sig fångas.

Nä, men vad är det jag snackar om?
Vad är detta för yrsel?

Vad är det jag så trängande behöver säga
Som jag inte redan har sagt?

Och varför ikläder jag mig nu plötsligt diktarens
Sorgliga skepnad och språkdräkt?

Och ornamenterar mitt språk
Med halvkvävda sirligheter.

Är det bara för att grumla min yta en aning
eftersom jag inte har något övrigt att säga,
i hopp om att ändå uppfattas som djupsinnig?

Ja, just det!
Så är det!

För övrigt önskar jag alla en trevlig helg och hoppas att nästa vecka ska bli lika spännande som denna har varit!


[1] Vet faktiskt inte hur man säger koan i pluralform på svenska. Koan, se Wikipedia.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Trivia, Uncategorized

169. Knep o Knåp – Orakelspråk!

tumblr_m8nezmxuy71qgp4y4o1_400

Utfallet inte helt givet!

För att närma sig något – krävs som regel att vi tar vissa kringelikrokar.
Som i umgänget med hästar.
För att nu inte tala om kärleken.
Som inte heller så lätt låter sig fångas.

Viktiga saker kräver alltid ett visst mått av omvägar.
Speciellt det näraliggande och enkla
som genom att vara intrikat hoptråcklat
gör allt så mycket svårare.

För mig har det inte alltid varit så – tidigare mer bara, pang på!
Call spade a spade – fuck the rest!

Men som sagt, jag har också alltid varit lite blåögd.
Trodde nog att det skulle fungera – det gjorde det nu inte!
Skulle det visa sig.

Det som är mest värdefullt är ju som regel tämligen intrasslat
vilket ju gör att det ibland kan vara svårt att riktigt veta
hur man bäst hanterar det som ligger dolt
precis under ytan av vårt medvetande.

Men ibland måste vi ju bara våga ta steget
medan man andra gånger måste vara lite mer sirligt försiktig.
Mer kringgående!

Som kvinnfolk! Som man sa förr.

Medan allt jag säger nu, sägs mot en fond av det redan sagda.
Både mina ord och deras.

Vilket gör det mer eller mindre omöjligt att exempelvis försöka sig på att dikta,

tumblr_ls6gkeFg631qajicxo1_1280

”Jag lägger armen om flickan
precis som om
ingenting har hänt.”

”Jag lägger armen om flickan
precis som om 
ingenting har hänt”,

utan faktiska återklanger, resonanser som gör att någon annan kan välja att tolka in sina egna djupsinnigheter.
För längre än till en annan persons eget djupsinne kan vi ju knappast komma.

Där tar det definitivt slut!
Och därför tar det som regel slut rätt så snabbt!

Ju hetare gröt – desto vidare cirklar måste man likt katten gå!

Och vi pratar här om kokande magma!

Medan jag talar om texter som
nu allt oftare måste ta vägar runtomkring
för att ens få en möjlighet att hamna
där de hör hemma.

Och alltid bara dessa 350 ord! Varken mer eller mindre!
En exakt och lagom mix av avbrott, inbrott och balanserade utbrott.

Eller som Willam Blake 1789 kände sig manad att etsa in med syra på kopparplåt:
“Improvement makes straight roads; but the crooked roads without improvement are roads of genius”.

2 kommentarer

Under Prsonlgt

165. En blomma jag tidigare aldrig sett!

outline-37619_640Jag tog mig djupare ned, trevade fram i mörkret och kom allt närmare. Så, där, plötsligt, såg jag en växt jag tidigare aldrig sett. Med säregna blommor i färger för mig helt okända. Och jag undrade, hur ska jag någonsin kunna berätta?”

Det var ungefär så jag först formulerade denna gåta som förbryllade mig så mycket när jag var barn. Jag frågade runt i min närhet – men möttes mest bara av oförstånd. De fann frågan absurd!

När den samtidigt var så verklig! Hur kunde det komma sig?

Och så var det där med färgerna – hur vet vi överhuvudtaget att vi upplever något lika? Vilket vi ju faktiskt heller inte gör. Men om detta har jag ju redan skrivit i 22. Mamma, hur kan vi veta?

Samtidigt också den där ofattbara ovissheten kring var den höll hus som sades höra bön och som jag skrev om i förra inlägget: 164. Det är lika bra att erkänna! 

Det var nämligen så det hela började – först mest som ogripbara aningar och sedan alltmer som skräck!

images

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon.

Och när jag sent omsider började inse att vi faktisk inte sitter på alla eller ens samma slags svar – ja då, var det nästan för sent.

Och det var därför som jag hade sagt som jag hade gjort den där dagen i Kungshuset i Lund – då när docent X utropade ”brandfackla!” och slet sitt hår! men detta har jag ju också berättat om i En Autopsi”, i kapitlet ”Brandfacklan!”.

Alla dessa små 165 inlägg är också någonstans frukter av den där ovissheten. Den som ingen vill ha!

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon. Och att det var dessa som gjorde mig till filosof – men det var också dessa ögon som slutligen tvingade mig att överge filosofin – därför att den handlade om någonting helt annat! Men det visste jag ju inte då.

Också i texterna ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”, återkommer samma tema men mer hur dessa uppstod i huvudet hos en udda person i tidernas gryning – han som kallades ”den dunkle från Efesos”.

Och därefter essän ”Meningen Med Varför?” där jag bara gör ett försök att gestalta några av de allra tidigaste ansatserna att kartlägga och skapa en slags kunskap ur all denna ogripbara ovisshet.

Jag var därmed inte längre ensam i världen.

1 kommentar

Under Prsonlgt, Relativism, Retorik

164. Det är lika bra att erkänna!

Praying_Hands

Och den faktiska tillbedjan skulle alltså ske efter ett visst mönster och först och främst riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och till sist ned mot jorden.

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel. Nu är det nämligen så att även jag en gång har varit i tro – eller hur man nu säger – och vänt mig till högre makter i innerlig längtan efter hjälp och tröst.

Jag hade till och med en egen böne-bok. Det var en sådan där liten anteckningsbok med plastpärmar och spiralbindning. Och den var grön.

Jag hade slagit hål i kanten med ett hålslag. Där hängde ett litet hänglås som dock inte gjorde någon större nytta eftersom pärmarna var mjuka. Men låset var nog mer symboliskt eftersom det handlade om att markera och skydda det mest hemliga som just då fanns i mitt liv.

Ingen fick nämligen veta – därför då skulle den ha förlorat all sin kraft.

I min böne-bok fanns fem magiska böne-tecken nedpräntade högst upp på varje sida. Dessa symboliserade fem nivåer eller allvars-grader. Och jag fick bara använda varje grad, fem gånger per år. Vilket sammantaget då gjorde 25 möjligheter att få mina önskningar uppfyllda. Och varje gång jag utnyttjade en önskan var jag tvungen att markera med en liten prick. Och höll jag mig bara till denna lilla överenskommelse, som jag i och för sig själv hittat på, skulle jag alltid bli bön-hörd. Det var så det var avtalat. Det var väldigt praktiskt.

Och jag höll stenhårt på regelverket – samtidigt som jag bevarade hemligheterna för mig själv. Jag hade min lilla böne-bok i tre år, från det jag var nio till det jag fyllde tolv. Och alla mina böner gick i uppfyllelse!

Felix_Toy_Pudel_Puddel1

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel.

Mina önskningar var också förenade med en ritual. Till att börja med fick jag aldrig önska något enbart för min egen skull – de fick bara användas för att be om att det skulle gå bra för någon annan. Det bara var så – allt annat var otänkbart.

Och den faktiska tillbedjan skulle också ske efter ett visst mönster.  Först och främst måste bönen riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och sist ned mot jorden.

Därför man kunde ju aldrig veta var denna mäktiga kraft som kunde höra bön verkligen höll hus.

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

160. Lars Albert Colliander

DSC_9148

Texten lyder: EL TRAMP LESOON PLATZ VANDRAR VIDARE

Jag kände en gång en kille vars namn var Lars Albert Colliander.

Jag minns att han lärde mig att lyssna till Paul McCartneys basgångar på skivan Sergeant Pepper.

Jag hade själv aldrig tidigare hört eller kunnat urskilja en basgång – visste inte ens vad det var.

Och han introducerade ny musik jag själv då inte lyssnade på.

Jag minns att han bland annat spelade Velvet Underground och The Zombies.

I ett av hans många brev som jag precis burit ned från vinden där de legat gömda i en låda i 27 år hittade jag just följande lilla haikuliknande koan:

”Att säga och skriva ”Nipps Nopps”
Får mig osökt att tänka på
Livets mening.
Onödigt arbete både delarna.”

Ja, sådan var han! En slags naturlig skeptiker som ofta stördes över när saker togs på alldeles för stort allvar.

Lars Albert träffade så småningom Marie Katrin, de flyttade ihop, fick en son som fick namnet Cristian och vi sågs inte mer.

Men under de närmast följande åren skickade Lars Albert mig nog närmare 100 brev. I alla slags format. En gång skickade han botten av en skrivbordslåda. En dag mottog jag världens minsta brev – inte större än en tändsticksask.

Han gillade tanken på hur de färdades. En gång band han ett långt rött band i en försändelse – och i sin egen föreställningsvärld kunde han se dess färd – genom olika händer och sorteringar och hur till slut brevbäraren skulle undra och trassla med det där bandet för att få ned det i brevinkastet.

Det sista brev Lars Albert skickade var ungefär vid den här tiden för just 27 år sedan. Han berättade att han träffat sin son som då hunnit bli fem år gammal men inte längre bodde hos honom, Marie Katrin och Lars hade just separerat. Han beskrev hur de körde omkring på parkeringsplanet i ett hyreshus på Lars Alberts Kawasaki 110 CC. Han älskade sin Kawasaki 110 CC – utan ett uns av ironi. Och han älskade sin son.

DSC_9151

Ett hundratal brev fyllda med små berättelser, dikter, rena tokerier och teckningar har legat i en låda på min vind i 27 år…

Men det var något ödesmättat över det där brevet.

Något år senare fick jag av en tillfällighet veta att han någon vecka senare tagit farväl av oss alla – och jag som knappt ens hunnit reagera på att hans brev slutade komma.

Det jag främst tagit med mig från min vänskap med Lars Albert är nog förmågan att uppskatta hans speciella och knäppa humor, och så förstås det där med Paul McCartneys basgång – hur han faktiskt lärde mig att se, att det vi uppfattar som verkligt, först framträder genom vår förmåga att bli varse saker o ting – vissa av oss förmår se detaljer – andra ser och hör ingenting. Verkligheten blir också därefter! Tack Lars!

1 kommentar

Under Prsonlgt