Kategoriarkiv: Prsonlgt

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Under Filosofi, Prsonlgt

216. Rien ne va plus!

Linear_counterpoint_from_Stravinsky's_Octet

Kontrapunkt

När jag skriver något så är det mest för att jag helt enkelt bara måste försöka få ännu en pusselbit på plats. Sen får det bli därefter – ibland hamnar de rätt, ibland inte.

Det blir liksom lite av ett hasardspel. Man satsar kanske allt på rött! ”rien ne va plus!”, kulan snurrar och hamnar på svart! och blir för ett ögonblick fullständigt utblottad.

Det är sådana smällar man får ta.

De som nu bara råkat snubbla rätt in i detta textflöde, kanske efter att ha googlat på ord som ”hasardspel” eller ”kontrapunkt”, lär knappast uppfatta eller ens uppskatta konturerna av det som utgör dessa texters form och innehåll. Det blir då mer som att på måfå slå upp sidan 216 i en bok, vilken som helst, och försöka få ett grepp om vad som händer.

Samma här. Det här är också bara en del av en berättelse som nu råkar befinna sig på just den här sidan.

Tanken var ursprungligen att gestalta, inte en bild, utan ett mönster. Den håller fortfarande. Och själva kompositionen började redan ta form på sidan ett.[1]

Varje inlägg är på så vis likt en kontrapunkt. De står inte isolerade utan är sammanflätade och bidrar till en begreppsmässig resonans. Varje inlägg bildar på så vis en utdragen ton som ger en ny klangbotten, utan något riktigt slut.

Och varför? Varför då utsätta sig för risken att kanske uppfattas som pretentiös, krävande och lite förmäten?

29_Drawing Hands by Escher

Om att skriva om att skriva

Jo, därför att det enbart är i samspel med andra, hur abstrakt detta än må låta, som bra tankar kan utvecklas. De är helt beroende av den samtida kulturella förståelsen. Och därmed även av er. Ni är alltså inte överflödiga. Ni utgör snarare den horisont mot vilken jag försöker uttrycka mig.

Och som klapp på huvudet kommer ibland ett käckt litet automatiserat meddelande som lyder; ”Nina S. tyckte ditt inlägg var ganska fantastiskt” – och jag fylls av en nästan barnslig glädje – trots att jag vet att det i själva verket bara var någon av er som, till intet förpliktigande, råkat klicka på ”gilla-tummen” längst ned på sidan.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Retorik, Semantik

211. Midnatt råder, släckta äro ljusen

Kungshuset_ht2011_04

Det gamla Kungshuset i Lund

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt! Jag hade en gång en dröm. Jag ville bli filosof. Anledningen var en känsla som jag gått och burit på troligtvis ända sedan jag var liten – en malande frustration över av att saker och ting inte riktigt verkade hänga ihop. Och kanske framförallt att människor inte riktigt hängde ihop.

Och eftersom jag aldrig fick någon rätsida på det – fick jag som ung heller aldrig någon bra markkontakt. Och skolan, den korta tid det nu varade, förmådde ju inte direkt lysa upp i detta mörker.

Därför kom det sig att jag en dag stegade upp för trapporna i det gamla Kungshuset i Lund för att börja plugga filosofi – sedan i Stockholm – därefter också vid Södertörn.

Men filosof, det blev jag aldrig! Och anledningen var att vi inte riktigt talade samma språk. Vi såg trots allt inte på världen på samma sätt. Vilket ju givetvis borde ha fått mig att varsna fara i tid och vända mig åt ett annat håll. Men nu blev det inte så. Och det berodde nog mest på min sturiga okunnighet.

Och till saken hör att jag var så pass naiv att jag till en början trodde att det var filosofin det var fel på – inte på mig.

Därför jag var övertygad om att filosofin var själva hjärtat i det tänkande som sökte reda ut verkligheten – och som aldrig skulle väja för något – inte ens för de heligaste dogmer. Men så var det ju inte riktigt!images

Och själva konflikt-punkten var ständigt den samma. Jag var, skulle det visa sig, inte alls filosof utan snarare naturfödd empiriker. Vilket gjorde att jag dessvärre hade synpunkter på hur de filosofiska samtalen överhuvudtaget fördes: ”ja, men så är det ju inte” – ”ja, men det kan vi ju aldrig någonsin veta något om”!

Och sådana där common-sense-uttalanden föll givetvis inte filosofin på läppen! Speciellt inte då man redan tidigt (Platon) tagit avstånd från det praktiskt sinnliga som man lite föraktfullt likställt med kvinnogöra.

Så, om man ska ta sig in i främmande hus handlar det kanske framförallt om att gå fram lite lätt på tå, ”tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp”.

Lämna en kommentar

Under Empiri, Filosofi, Prsonlgt

200 verklighetsutflykter

200px-Kagedalens_kyrktupp_closeup

Massornas bifall lyfter föremål högt över hustaken…

Och nu när kanske även det mest uppenbara kommer att förbli höljt i dunkel finns det ju knappast så mycket mer att tillägga. Tvåhundra fragmentariska inlägg är ändå tillräckligt – eller rentav för mycket.*

Möjligtvis kan man, med den engelske poeten William Blake, också säga: “Dip him in the river who loves water”**. Vilket ändå var ett rätt hyggligt försök av en 1700-tals diktare att tala klarspråk. Och han bjuder på så vis in oss till en liten exklusiv ”verklighetsutflykt” – i varje fall så som jag uppfattar det.

Men vad bryr du dig om det?

Det som är verkligt för mig är ändå inte speciellt viktigt för dig! Och ibland känns det faktiskt som om vi levde på olika planeter – fast ändå inte. Vi kallar det för ”olika planeter” men menar förstås olika, vad man på engelska kallar, ”mindset”.

Det är som med den där berättelsen om mannen som stod och pekade på månen – men allt alla tittade på var hans jäkla finger – vilket jag även märkt att hundarna gör. Tittar på fingret när man pekar mot något. Hur irriterande är inte det?

Till slut återstår bara att gilla läget. Ta saker för vad de är. Det är ändå där man står. Och då har man ändå fått stå där en stund.

Därför att, för ett tag sedan hittade jag nämligen en gammal dikt jag skrivit för länge, länge sedan***.

Och där kunde jag nu läsa att:

”Massornas bifall lyfter föremål
högt över hustaken

730362

W. Blake: Enough! or Too much

jag tänker då närmast på kyrktuppar
och andra alltför högt uppsatta ting
som med tiden kommer att falla igenom det mesta

Jag värnar därför det mer mot marken liggande
sådant som sovande hundar
och människor som just har dött.

De är liksom mer inom räckhåll
och kan om så önskas, beröras.”

Vilket nu betyder att jag under ganska lång tid faktiskt stått och stampat på samma plats. Talar mest om samma sak i dag – som då. Bortsett kanske från det där med ”människor som just har dött” – som då mest bara var en slags ungdomlig provokation mot den tidens goda smak.

–––

* Nu, vid dessa 200 fragmentariska nedslag är det kanske åter dags att ta en mindre paus från dessa återkommande små skriverier. Något jag gör typ, vart hundrade inlägg. Nu ska jag istället försöka skriva klar en lite längre och mer djuplodande text med arbetstiteln ”Självklart – och världen var ju inte vidare platt” där jag främst tänker fördjupa mig lite mer i maktens och vanmaktens mekanismer.

**William Blake, ur diktsviten The Marriage of Heaven and Hell”, publicerad 1789. Svensk översättning av Folke Isaksson och undertecknad, utgiven av Epokhe Bokförlag 1988. Kan fortfarande beställas från förlaget.

*** För länge, länge sedan innebär i just detta fall, för cirka 35 år sedan.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

199. Prspktvlsht, säger du!

blocks_image_2_1

Förlorar vi vår förmåga att, likt en Baron von Münchhausen, lyfta oss i håret så…

Att just kunna tråckla sig ur det mest ensidigt privata – för att därigenom se något annat och sedan kanske ta sig tillbaka. Det är väl ändå denna mentala sömnadskonst som höjer oss ett snäpp över det triviala. Tycker du inte?

Jo, jag talar om förmågan att få lite perspektiv på saker och ting. Och snacka går ju alltid.

Därför att motsatsen, alltså perspektivlösheten, innesluter oss ju bara i oss själva och de värderingar och den kultur vi är så insyltade i. Utan möjlighet till överblick.

Och det blir ju liksom ett fängelse. Alltså Perspektivlösheten!

Därför handlar det väl snarare om att kunna ställa sig lite vid sidan av – ta ett djupt andetag – anamma lite av ett fågelperspektiv. För att om möjligt kunna upptäcka exempelvis sådant som möjliga konsekvenser eller orsaker till saker och ting.

Och vad jag då menar är att förlorar vi vår förmåga, att likt en Baron von Münchhausen lyfta oss i håret – förlorar vi kanske också möjligheterna till djupseende. Och världen riskerar bli lika platt som en pannkaka. Och vi att förlora oss själva i smeten.

Och vem vill det egentligen? Eller så är det just det vi vill, bara att jag inte riktigt fattat det.

twodimen

Frågan är om det är ”vi” som blir ritade… eller om det är ”vi” som håller i pennan?

Men det är precis som med den där figuren som själv ritar en cirkel runtomkring sig och därmed ser till att begränsa sin egen rörelsefrihet – därför att den inte kan kliva upp eller över sitt eget streck. Därför att den själv och det den gör – alltså skapandet av cirkeln – sammanfaller – på samma plan – i samma verklighet – hamnar i samma smet, så att säga.

Och världen reduceras då bara till en serie pluppar eller koordinater på ett papper, bestående av sådant som vikt-, plats-, person- och måttangivelser. Och den världen blir ju liksom bara som en siluett av vad som verkligen sker.

…och inser nu plötsligt hur långt in i Platons grotta jag i själva verket krupit. Och dit in ville jag då verkligen inte komma. För det är knappast där jag hör hemma.

– Ah! Det var ingenting särskilt! Jag mår bra, solen skiner – hundarna sover! Allt är bara som det ska.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Prsonlgt, Trivia

189. Kärlek vs. meningslöshet

DSC_0047_2

En vecka gammal hand tillhörande Gusten Ulf Kern Stenborg

Om jag nu skulle tvinga mig själv att skriva om något som handlar om kärlek och glädje – kommer jag enligt den moderna neurovetenskapen också att kunna mota bort det mörker som jag just nu känner är i antågande. *

Denna kognitiva logik, att det vi gör, föder mer av sitt eget slag – är också en av hörnpelarna inom Buddismen – vilket också är anledningen till varför det i dag finns nära samarbeten mellan just buddister och den moderna hjärnforskningen.

Men det var ju nu kärlek och glädje jag skulle skriva om. Och då helst inte den där krassa versionen som kanske mer bara handlar om komplexa förhållanden mellan feromoner, transmittorer och spegelneuroner.

Nej, utan om riktiga känslor – sådana som känns i bröstet – som gör en glad och upplyft.

Fast kärlek kan ju förstås även göra oss deprimerade. När vi exempelvis inte får den vi älskar eller när den vi älskar gör något vi inte gillar.

Men nej, bort, bort! det är fortfarande inte detta jag skulle fastna i. Utan om något som mer är och utstrålade denna känsla av kärlek och glädje.

Som exempelvis att jag nyligen blivit morfar och i varje fall kanske börjar känna en liten bubbla av någonting när jag ser den där lille krabaten. Den bubblan kanske skulle kunna växa.

Men korna nere på ängen ligger nog ändå lite närmare till hands – de väcker väldigt snabbt en känsla – man skulle kunna kalla kärlek – när helst jag ser att de kommer rusande mot mig när jag går för att hämta tidningen.

kor

Det är kor på ängen! Korna i hagen kommer mig alltid till mötes.

Och så hundarna förståss, när de leker tafatt och rusar omkring på ängen. Eller när jag är i växthuset och omges av allt prunkande grönt, gurka, tomater och chili.

Detta kanske inte är kärlek i vanlig bemärkelse men det tangerar ändå den där värmande och strålande känslan i bröstet.

Men nu talar jag också i huvudsak om den där ”kärleken” som buddisterna kallar mettā – alltså den som låter oss genomströmmas av välvillig medkänsla. Och alltså inte om den ”kärlek” de snarare benämner ”Pema” och som mer kännetecknas av att man åtrår eller vill ha något/någon – och då eventuellt också blir frustrerad om man inte kan få det/den.

___

* Jag känner mig genast ljusare till sinnes!

3 kommentarer

Under Neurologi, Prsonlgt, Trivia

177. Vad är detta för yrsel?

bodhidharma-pic-180x300För att överhuvudtaget kunna närma mig något
Som är av större vikt än ett snöoväder
Kanske jag skulle behöva skriva ett drömspel.

Det kanske först är då man kan komma något nära,
När världen inte riktigt längre är med på noterna
Och därför nynnar på en helt annan slags melodi.

Då! Nästan som ett slag under bältet.

Men det är ju också detta trick
Som just är avsikten
Med de s.k. zen-buddhistiska ”koans”.[1]

Att förmå bryta upp och tränga
Igenom lager på lager av meningsskapande

För att förhoppningsvis och slutligen nå fram till
Något mer väsentligt – som kanske inte lika lätt
Låter sig fångas.

Nä, men vad är det jag snackar om?
Vad är detta för yrsel?

Vad är det jag så trängande behöver säga
Som jag inte redan har sagt?

Och varför ikläder jag mig nu plötsligt diktarens
Sorgliga skepnad och språkdräkt?

Och ornamenterar mitt språk
Med halvkvävda sirligheter.

Är det bara för att grumla min yta en aning
eftersom jag inte har något övrigt att säga,
i hopp om att ändå uppfattas som djupsinnig?

Ja, just det!
Så är det!

För övrigt önskar jag alla en trevlig helg och hoppas att nästa vecka ska bli lika spännande som denna har varit!


[1] Vet faktiskt inte hur man säger koan i pluralform på svenska. Koan, se Wikipedia.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Trivia, Uncategorized