Förlorar vi vår förmåga att, likt en Baron von Münchhausen, lyfta oss i håret så…
Att just kunna tråckla sig ur det mest ensidigt privata – för att därigenom se något annat och sedan kanske ta sig tillbaka. Det är väl ändå denna mentala sömnadskonst som höjer oss ett snäpp över det triviala. Tycker du inte?
Jo, jag talar om förmågan att få lite perspektiv på saker och ting. Och snacka går ju alltid.
Därför att motsatsen, alltså perspektivlösheten, innesluter oss ju bara i oss själva och de värderingar och den kultur vi är så insyltade i. Utan möjlighet till överblick.
Och det blir ju liksom ett fängelse. Alltså Perspektivlösheten!
Därför handlar det väl snarare om att kunna ställa sig lite vid sidan av – ta ett djupt andetag – anamma lite av ett fågelperspektiv. För att om möjligt kunna upptäcka exempelvis sådant som möjliga konsekvenser eller orsaker till saker och ting.
Och vad jag då menar är att förlorar vi vår förmåga, att likt en Baron von Münchhausen lyfta oss i håret – förlorar vi kanske också möjligheterna till djupseende. Och världen riskerar bli lika platt som en pannkaka. Och vi att förlora oss själva i smeten.
Och vem vill det egentligen? Eller så är det just det vi vill, bara att jag inte riktigt fattat det.
Frågan är om det är ”vi” som blir ritade… eller om det är ”vi” som håller i pennan?
Men det är precis som med den där figuren som själv ritar en cirkel runtomkring sig och därmed ser till att begränsa sin egen rörelsefrihet – därför att den inte kan kliva upp eller över sitt eget streck. Därför att den själv och det den gör – alltså skapandet av cirkeln – sammanfaller – på samma plan – i samma verklighet – hamnar i samma smet, så att säga.
Och världen reduceras då bara till en serie pluppar eller koordinater på ett papper, bestående av sådant som vikt-, plats-, person- och måttangivelser. Och den världen blir ju liksom bara som en siluett av vad som verkligen sker.
…och inser nu plötsligt hur långt in i Platons grotta jag i själva verket krupit. Och dit in ville jag då verkligen inte komma. För det är knappast där jag hör hemma.
– Ah! Det var ingenting särskilt! Jag mår bra, solen skiner – hundarna sover! Allt är bara som det ska.
Anthrôpos Metron 