200 verklighetsutflykter

200px-Kagedalens_kyrktupp_closeup

Massornas bifall lyfter föremål högt över hustaken…

Och nu när kanske även det mest uppenbara kommer att förbli höljt i dunkel finns det ju knappast så mycket mer att tillägga. Tvåhundra fragmentariska inlägg är ändå tillräckligt – eller rentav för mycket.*

Möjligtvis kan man, med den engelske poeten William Blake, också säga: “Dip him in the river who loves water”**. Vilket ändå var ett rätt hyggligt försök av en 1700-tals diktare att tala klarspråk. Och han bjuder på så vis in oss till en liten exklusiv ”verklighetsutflykt” – i varje fall så som jag uppfattar det.

Men vad bryr du dig om det?

Det som är verkligt för mig är ändå inte speciellt viktigt för dig! Och ibland känns det faktiskt som om vi levde på olika planeter – fast ändå inte. Vi kallar det för ”olika planeter” men menar förstås olika, vad man på engelska kallar, ”mindset”.

Det är som med den där berättelsen om mannen som stod och pekade på månen – men allt alla tittade på var hans jäkla finger – vilket jag även märkt att hundarna gör. Tittar på fingret när man pekar mot något. Hur irriterande är inte det?

Till slut återstår bara att gilla läget. Ta saker för vad de är. Det är ändå där man står. Och då har man ändå fått stå där en stund.

Därför att, för ett tag sedan hittade jag nämligen en gammal dikt jag skrivit för länge, länge sedan***.

Och där kunde jag nu läsa att:

”Massornas bifall lyfter föremål
högt över hustaken

730362

W. Blake: Enough! or Too much

jag tänker då närmast på kyrktuppar
och andra alltför högt uppsatta ting
som med tiden kommer att falla igenom det mesta

Jag värnar därför det mer mot marken liggande
sådant som sovande hundar
och människor som just har dött.

De är liksom mer inom räckhåll
och kan om så önskas, beröras.”

Vilket nu betyder att jag under ganska lång tid faktiskt stått och stampat på samma plats. Talar mest om samma sak i dag – som då. Bortsett kanske från det där med ”människor som just har dött” – som då mest bara var en slags ungdomlig provokation mot den tidens goda smak.

–––

* Nu, vid dessa 200 fragmentariska nedslag är det kanske åter dags att ta en mindre paus från dessa återkommande små skriverier. Något jag gör typ, vart hundrade inlägg. Nu ska jag istället försöka skriva klar en lite längre och mer djuplodande text med arbetstiteln ”Självklart – och världen var ju inte vidare platt” där jag främst tänker fördjupa mig lite mer i maktens och vanmaktens mekanismer.

**William Blake, ur diktsviten The Marriage of Heaven and Hell”, publicerad 1789. Svensk översättning av Folke Isaksson och undertecknad, utgiven av Epokhe Bokförlag 1988. Kan fortfarande beställas från förlaget.

*** För länge, länge sedan innebär i just detta fall, för cirka 35 år sedan.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s