Förlorar vi vår förmåga att, likt en Baron von Münchhausen, lyfta oss i håret så…
Att just kunna tråckla sig ur det mest ensidigt privata – för att därigenom se något annat och sedan kanske ta sig tillbaka. Det är väl ändå denna mentala sömnadskonst som höjer oss ett snäpp över det triviala. Tycker du inte?
Jo, jag talar om förmågan att få lite perspektiv på saker och ting. Och snacka går ju alltid.
Därför att motsatsen, alltså perspektivlösheten, innesluter oss ju bara i oss själva och de värderingar och den kultur vi är så insyltade i. Utan möjlighet till överblick.
Och det blir ju liksom ett fängelse. Alltså Perspektivlösheten!
Därför handlar det väl snarare om att kunna ställa sig lite vid sidan av – ta ett djupt andetag – anamma lite av ett fågelperspektiv. För att om möjligt kunna upptäcka exempelvis sådant som möjliga konsekvenser eller orsaker till saker och ting.
Och vad jag då menar är att förlorar vi vår förmåga, att likt en Baron von Münchhausen lyfta oss i håret – förlorar vi kanske också möjligheterna till djupseende. Och världen riskerar bli lika platt som en pannkaka. Och vi att förlora oss själva i smeten.
Och vem vill det egentligen? Eller så är det just det vi vill, bara att jag inte riktigt fattat det.
Frågan är om det är ”vi” som blir ritade… eller om det är ”vi” som håller i pennan?
Men det är precis som med den där figuren som själv ritar en cirkel runtomkring sig och därmed ser till att begränsa sin egen rörelsefrihet – därför att den inte kan kliva upp eller över sitt eget streck. Därför att den själv och det den gör – alltså skapandet av cirkeln – sammanfaller – på samma plan – i samma verklighet – hamnar i samma smet, så att säga.
Och världen reduceras då bara till en serie pluppar eller koordinater på ett papper, bestående av sådant som vikt-, plats-, person- och måttangivelser. Och den världen blir ju liksom bara som en siluett av vad som verkligen sker.
…och inser nu plötsligt hur långt in i Platons grotta jag i själva verket krupit. Och dit in ville jag då verkligen inte komma. För det är knappast där jag hör hemma.
– Ah! Det var ingenting särskilt! Jag mår bra, solen skiner – hundarna sover! Allt är bara som det ska.
Den mätande människan 
Tjaa…(t) kan nog inte nog påpekas digitalt med musens pek retoriskt menat… såsom du menat ovan vad jag tolkar här liktydigt ur ”min” a spekt per spektivets ord-bilder av ögonens titt i spegeln sökandes Näckens blick med en blinkning i bäcken som tecken på ögonens och herrarnas spekulativa envälde.
Till att börja med… handlingen, att ”börja”, som jag händelsevis retoriskt tolkar ditt ordandes liknelser dialektiskt, handlar till börja med om ”början” som ”bakgrund” till att just börja ”sopa framför egen dörr”. Okay, så långt instämmer jag… och vänder på spegelglaset för en undersökning av den förgivettaget omedvetet förmedvetna celluloidens mörka bakgrund till dess kontakt med medvetandets olika aspekter på spegelbilden per spektivet ögona böj.
Dessutom tillsvidare med min tolkning, översatt och avrundat till en hörbar sägen, likt en slags aristotelisk reflektion över perspektivets innebörd; att det trots allt är ”bättre med lite skit från Platon kvar i hörnen än ett rent eget helvete”.
Ty om… ifall ”vi” omedelbart förstod varandra behöver (ju) ”naturens” skapelseakt inte behövt föda oss som en kultur av pratmakare. Naturen gör inget i onödan, har den lärt oss lära. Tyckte vi lika vore ju någon av oss överflödig och onödigt tillverkad..
”Gud” dog när tolkningen av Betecknarens betecknat betecknande nog blev var och ens personliga ensak som individ. ”Samhället” tycks mig redan ännu-inte som ”kommun”, ”nation”, ”stat” vara på väg att gå samma öde till mötes med upplösningen av territoriets ”reala” betydelse för innebörden av ontologins idé till ”fast mark under fötterna” för samhällskontraktets principiella avtal. ”Samhället” är ju knappt ens längre ett rent akademiskt medvetet intresse.
Kvar blir språket som retorikens anti-ontiskt fasta punkt i urskiljandet av gränsen mellan handling >ochoch< allmänprincipens position.
Varje enskilt ord har väl – i princip – sin egen möjliga hermeneutik given med dess etymologiska bakgrund som en slags början till var och ens berättelser om prinsens curiculum vitae på "löpet" från den förstfödde sonens tillkommande med ljudandets mest hörbart urspungligen stora smäll och di "lemma" som teokratins teologiska teoribegrepp och senare teknokratins teknologiska lexe'm går igen i teorin och spökar… likt (rt-rd) inom retorikens… ratio et oratio… vilket Cicero, via Ramirez, retoriskt lärt mig maniskt upprepa, sägandes och skriftligt talat visa och urskilja tecken på.m
För det mesta blir det bara en tung utsmetat smet av tecken på en slags ljusare bakgrund i framtidens mörknande synfält med den dra-åt-helvete-peng jag personligen är begåvad med. Jag får helt enkelt göra vitt till svart.på rot.