För att överhuvudtaget kunna närma mig något
Som är av större vikt än ett snöoväder
Kanske jag skulle behöva skriva ett drömspel.
Det kanske först är då man kan komma något nära,
När världen inte riktigt längre är med på noterna
Och därför nynnar på en helt annan slags melodi.
Då! Nästan som ett slag under bältet.
Men det är ju också detta trick
Som just är avsikten
Med de s.k. zen-buddhistiska ”koans”.[1]
Att förmå bryta upp och tränga
Igenom lager på lager av meningsskapande
För att förhoppningsvis och slutligen nå fram till
Något mer väsentligt – som kanske inte lika lätt
Låter sig fångas.
Nä, men vad är det jag snackar om?
Vad är detta för yrsel?
Vad är det jag så trängande behöver säga
Som jag inte redan har sagt?
Och varför ikläder jag mig nu plötsligt diktarens
Sorgliga skepnad och språkdräkt?
Och ornamenterar mitt språk
Med halvkvävda sirligheter.
Är det bara för att grumla min yta en aning
eftersom jag inte har något övrigt att säga,
i hopp om att ändå uppfattas som djupsinnig?
Ja, just det!
Så är det!
För övrigt önskar jag alla en trevlig helg och hoppas att nästa vecka ska bli lika spännande som denna har varit!
[1] Vet faktiskt inte hur man säger koan i pluralform på svenska. Koan, se Wikipedia.
Anthrôpos Metron 