22. Mamma, hur kan vi veta?

– Mamma, hur kan vi veta att vi ser samma saker? Jag menar, hur vet jag att du ser färgen röd på samma sätt som jag?

Vi är många som ställde stora frågor när vi var små. Med tiden slutar man. Få av oss fick någonsin några bra svar.

– Du frågar då så konstigt. Har du inga läxor? Spring ut och lek!

Själv var jag kanske sex, sju, högst åtta år gammal. Det var liksom tiden innan skolan satte igång på allvar. Då, när man började lära sig bokstäver och traggla alfabetet. Och alla dessa frågor som bara blev mer och mer invecklade.

– Mamma, om jag hittade en blomma (jag tänkte mig den längst inne i en hemlig grotta) som ingen sett och den hade en färg vi inte kände till… Hur skulle jag då beskriva den?

Som barn har vi inte tillgång till logos, till språket, till orden. Vi har inte riktigt samma förhållande till kunskapen eller till det sunda förnuftet. Vilket givetvis sätter allt i ett helt annat ljus.

– Mamma! När jag tittar på lampan och ser att den är så här stor (jag måttade med händerna för att ge en uppfattning om hur stor jag tyckte att den var). Hur vet jag att mitt mått upplevs lika som ditt? Jag menar, om du ser det här måttet som mycket mindre… så kan ju jag aldrig veta det – eftersom det ju är samma mått! Förstår du?

– Mamma! Vem har egentligen bestämt vad alla olika ord ska betyda? Hur kommer det sig att vi förstår samma saker när vi säger ”katt”. Har ordet ”katt” något med själva katten att göra? Hänger de ihop på något sätt? Eller är det någon som sitter och bestämmer att persiljan ska heta ”persilja” och inte ”morot”?

Nä, mamma förstod nog inte riktigt och frågan är om hon ens lyssnade. Pappa var inte närvarande men hade knappast hanterat saken bättre.

Det enkla och ärliga svaret som aldrig gavs skulle givetvis ha kunnat vara, ”nä du, det kan vi inte veta – men det funkar hyfsat bra ändå, tycker du inte?”. Det kunde ha räckt långt.