Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.
I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!
”Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.
Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.
Och så är det ju inte! eller hur?
Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.
Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.
Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom
och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.
Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.
Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?
Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.
Anthrôpos Metron 