Idén om att sanningen, godheten och skönheten på något sätt hänger ihop, har länge naglat fast oss vid en rad förenklingar om vad som är rätt och fel.
Platon menade t.o.m. att något inte kunde vara sant – om konsekvenserna visade sig vara oönskade. Jag tror det är många som tagit efter.
I dag kanske vissa av oss bittert fått känna på att sanningen inte alltid är så trevlig, inte alltid så god – men magkänslan säger ändå oftast att den nog är bättre än lögnen. Sanningen har liksom alltid ett ljusare skimmer kring sig.
Och detta, vårt något naiva och ogenomtänkta förhållande till sanningen, har gång på gång givit upphov till rätt mycket dåligt.
Och om vi okritiskt låter oss frälsas av diverse sanningar kan det även bidra till att hålla liv i heliga krig och gudomligt inspirerade våldsdåd som pågår runt om i världen. Ändamålet helgar som vi vet alltid medlen.
Det var så kyrkan försvarade sin oresonliga grymhet under många tusen år av förtryck. Det är samma retorik som fäder, äkta män och söner i Iran tar till när de stenar sina döttrar, hustrur och mödrar. Det är också denna passion för sanningen som stärker de martyrer som offrar sina liv i terrorattacker. Det kanske också är så man som förövare tänker då man försvarar användandet av våld och tortyr.
Godheten förväntas på detta vis alltså stå i sanningens tjänst. Har du tillgång
till det som är riktigt och sant så har du alltid möjlighet att rättfärdiga dina handlanden vad du än företar dig. Vilket givetvis är bra för vissa – mindre bra för andra.
Därför måste vi alltid hålla noga koll på vilka slags sanningar vi tar till oss.
Den vanliga förklaringen är att något är sant när det överensstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Och det är väl en hyfsat bra förklaring.
Därför bör sanningar endast handla om sådana saker som vi kan veta något om. För annars kan vi ju inte veta om de överensstämmer med hur det är.
Våra sanningar måste därför helst vara mätbara – det är det minsta vi kan kräva av dem som säger sig förfoga över dem.
Anthrôpos Metron 
Ping: Söndagar.. « Fotograf Dan Crona
Min definition: Sanningen är funktionell! Den är det vi mår bra av och som vi utvecklas av. Detta innebär att vi ofta måste byta sanning.
I religionsfilosofin är kunskap något vi äter. Det är allegoriskt språk, till exempel kunskapens frukt. Liknande helig föda och även dryck finns i indisk religion. Orden är vår mat. Men språket/orden är det liv i, och snuskiga användare tillför allegoriska bakterier och föruttnelseprocesser.
I Andra Mosebok regnar det manna från himlen. Denna föda skall ätas genast och Gud förbjuder lagring. De som bryter mot budet upptäcker att gudafödan ruttnat och blivit vidrig att äta.
Ja,det skulle jag nog hålla med om – att sanningen är funktionell. Om vi skulle göra empirisk undersökning av hur och när människor verkligen använder sig av begreppet – så skulle vi nog få belägg för att den är funktionell. Men sedan har vi ju själva den logiska definitionen av begreppet ”sanning” som då menar att själva betydelsen av ”sanningen” inte kan vara ”funktionell” utan är ”antingen-eller” och absolut.
Men detta logiska betraktelsesätt är ju ”ideologiskt” (wishful thinking).
Orden är ”själens” mat – ja, så skulle man kunna beskriva det utifrån ett ”logos-perspektiv”.