Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.
Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.
Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.
Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.
Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.
Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.
”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)
Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.
Det är så patetiskt alltihop att man verkligen inte faller för lusten att skratta.
Anthrôpos Metron 