De flesta människor ser i dag att det finns en stor variationsrikedom vad gäller uppfattningar och olika sätt att inordna sina liv.
Vi vet att vi bedömer saker olika. Självfallet utgår vi alltid själva från ”det egna” när vi utformar våra värderingar. Det är så det är – det är så det fungerar. Allt annat hade varit konstigt.
Samtidigt har alltfler, speciellt i väst, börjat lägga märke till vad som kan karaktäriseras som ”den andre”. Den andre i egenskap av alla dem som inte tillhör ”jag” eller ”vi”. Det kan handla om de marginaliserade, de oliktänkande, de som bor långt bort eller helt enkelt de som aldrig haft makten att själva göra sig hörda – alltså, alla de andra!
Att bara utgå från ”det egna” – eller att också erkänna och ta ställning för ”de andra” – handlar givetvis om två helt skilda förhållningssätt.
På ena sidan håller man ut ett avstånd mot allt som är annorlunda och främmande – på den andra försöker man hålla sig öppen för skillnader och eftersträvar att inordna dessa i det gemensamma.
Det sistnämnda förhållningssättet ingår i idén om den liberala demokratin där man förväntas erkänna den andre och inrikta sig på vad vi kan åstadkomma tillsammans. Det är ur denna inställning som tankarna om allas lika fri- och rättigheter uppstår.
Dess motsats är en slags darwinistisk djungellära med en primitiv
samhällsorganisation där den starkes rätt råder och där man i första hand slår ned den främmande och släpar hem den andre.
Och visst, det finns fortfarande många i världen som anser att den andre är någon man helst ska täppa till käften på, stena eller pressa ned i sänghalmen. Det kan vi knappast komma ifrån.
Samtidigt får vi aldrig glömma att förmågan att erkänna den andre inte enbart handlar om välvilja och humanitet – utan även om makt.
Den som är hotad, fattig och förnedrad kommer inte i första hand upprätta en kultur som är öppen för ”det andra” – den värnar i första hand sina egna traditioner, sin egen särställning, sina behov – sin egen heder.
Anthrôpos Metron 