Maud von rosen umgås med prinsar, rider på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester (notera champagneflaskan som står nedstucken i snön vid hennes fötter och glaset hon håller i hand).
Vem var hon egentligen? Den där Maud von Rosen som utgav sig för att vara svensk journalist och som på egen hand begav sig till Persien/Iran och Teheran under tidigt 1930-tal?
Hon som sedan publicerar skildringen Insha’Allah[1] där hon obesvärat skriver om sina olika möten med en rad världsvana persiska män som introducerar henne till det verkliga Persien/Iran bakom alla kulisser och slöjor.
Hon omnämns i boken bara i tredje person som den ”svenska grevinnan” och skriver i en bisats vara mor till tre döttrar, men var de är? eller om det fanns en man någonstans? får vi aldrig veta![2]
Hon samtalar här med mullor om ”Muhammedanernas” syn på kvinnor, besöker dervischer och låter sig omslutas av opiumrök. Hon ser barn i arbete, kvinnor i extrem fattigdom och prostitution och bjuder, med sin öppna blick, in till förståelse.
Just det faktum att boken skrevs före andra världskriget, Hitler nämns i en bisats, när hon kortfattat beskriver sin tågresa ned till Persien via Ryssland, eftersom de judiska läkare som fanns med på resan inte kunde åka genom Tyskland, är speciellt intressant. Och man inser att den kultur och de speciella konflikter som i dag råder i regionen är uråldriga.
Maud von Rosen på den häst som Mullah Mohammed Ali skänkte till henne och som han lovade ”alltid kommer att stå sadlad uppe i bland bergen i det fall hon skulle återvända” i distriktet Backtiari.
Men vi skönjer också att den förståelse med vilken vi i dag ser på världen – inte nödvändigtvis är så befriad från den eurocentrism vi ofta kanske tror vi lämnat därhän. Snarare märker vi här att vår öppna och multikulturella utblick i själva verket är genomsyrad av västerländska ideal, ett von-oben-skap med en rad förutfattade meningar om den andre.
Visst, hon umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester. Hon ikläder sig chador och besöker ”kvinnornas stad” (varpå hon lyckas trampa på chadorfållen och finner sig stående i blott sina ”snygga västerländska underkläder”). Ja, en smått erotisk underton ledsagar oss faktiskt genom hela hennes resa.
Men samtidigt visar hon också det Persien/Iran som just då håller på att födas, motsträvigheten i den gamla världen som inte vill låta sig påverkas av västerländska idéer. Maud von Rosen beskriver här insiktsfullt den konflikt hon ser uppstå i brytpunkterna mellan det gamla och det nya.
[1] Maud von Rosen, Insha’Allah, Lars Hökenbergs bokförlag, Stockholm 1935
[2] Vem var hon? Det finns knappast någon information att uppbringa i dag om denna smått fantastiska kvinna – inte på Wikipedia, inga träffar i google – det finns inga bilder, hon finns inte ens i Adelskalendern! De enda möjliga träffar man hittar är till de få exemplar av hennes bok som finns att köpa hos olika antikvariat i Sverige. Och man undrar givetvis, vad hände sedan? Kom hon någonsin tillbaka hem till Sverige till sin man och till sina tre döttrar? Men framförallt, hur kunde hennes insats, hennes stora gärning så totalt glömmas bort? Hur kunde världen så fullständigt glömma henne?
Med detta mitt inlägg har hon dock till viss del fått återuppstå, nu finns hon i varje fall sökbar på internet och bilderna av henne bekräftar att hon verkligen levat. Men jag anar också att detta inte är slutet på historien om Maud von Rosen! Släkten von Rosen är stor och någon efterlevande eller nära vän måste ändå ha hört vad som hände sedan. Fortsättning följer säkert… Den som lever får se – Insha’Allah!
Anthrôpos Metron 