262. Huvudlösa dåd i Köpenhamn

Lars Vilks, av vissa betecknad som ”Islamofob”, slapp i lördags åter undan en islamistisk attack med livet i behåll.

 Ju mer kultiverat ett samhälle blir, desto större blir ju självfallet också avståndet till dem som står utanför och som inte riktigt hängt med.

Vi kan bara ta barnaga som ett aktuellt exempel – i en något mer osofistikerad gemenskap än vår – ger föräldrarna sina barn gärna en ”hurring” om de inte gör som de blir tillsagda. Och detta anses då som någonting helt naturligt.

I Sverige är det inte längre lika naturligt – men det är ju enbart för att opinionsbildning och lagstiftning förändrat vår kollektiva och kulturella s.k. mindset – som då till slut gjort att de flesta av oss numera finner det fel att slå barn.

Vad jag menar är bara att utan dessa kollektiva kulturella förskjutningar så hade vi ju i dag inte heller blivit upprörda av att se någon dänga till en unge. Eller hur?

Men frågan är väl om alla verkligen hängt med på denna kulturresa – det verkar ju nu dessvärre inte så.

För den som bor isolerad i en stuga i skogsbrynet eller för övrigt långt borta från den övriga samhällsgemenskapen och därför heller aldrig nås av dess budskap – den kan ju då självfallet inte heller relatera till alla de pekpinnar och attitydförändringar som kollektivt sker i samhället för övrigt.

Och samhället självt, för var  dag alltmer sofistikerat, förstår allt mindre av det som rör sig inom dem som står utanför och bortom dess räckvidd.

Och avstånden och därmed även konflikterna bara tilltar – till dess att det brister någonstans.

Huvudlöst dåd i hjärtat av Köpenhamn.

I Köpenhamn brast det i helgen. Denna gång brast det för en radikaliserad ung man, som inte kände sig hemma i den liberala värdegemenskapen och som därför hellre ville döda än ta en fika med Lars Vilks.

Men han är inte ensam i detta huvudlösa utanförskap som i dag kan ta sig allt mer desperata uttryck.

Även de icke-liberala högerpartierna runtom i Europa – ger också ett uttryck för detta vilsna främlingsskap.

Bägge dessa grupperingar, alltså både islamisterna och fascisterna, känner sig obekväma i det moderna samhällets värderingar – men har för det mesta ställts mot varandra i en slags primitiv huggsexa om makten över samhällets fortsatta utveckling.