Djur kan vara så gulliga …
Om det nu är så att vi tycker att människovärdet, som vi vanligtvis tänker oss det, liksom sitter i själva den fysiska kroppen, alltså i cellerna, blodet, i det tvåbenta djur vi kallar ”människa” – hur skiljer sig då denna människovarelse från andra djur?
Och svaret som vetenskapen ger är just att det gör vi inte – som art skiljer vi oss inte nämnvärt från andra arter, inte mer än vilket annat djur som helst skiljer sig från övriga djur. Vi skiljer oss alltså inte mer från en apa än en apa skiljer sig från, låt säga en noshörning.
Och då vi alltså inte på något mätbart sätt kan särskilja djuret människa från andra djurlika arter, torde ju då detta följdriktigt betyda att det s.k. människovärdet även skulle kunna omfatta djuren – om vi nu skulle vara helt konsekventa, vill säga.
Så detta biologiska perspektiv ger oss alltså inga rationella skäl till att behandla djur annorlunda än hur vi förväntas behandla andra människor.
Vilket då förstås är ett tämligen extremt synsätt som om det skulle genomföras skulle få rätt omfattande konsekvenser, eller hur?
Om vi å andra sidan, med människa och med människovärde, mer menar något som särskiljer oss (människor) från djuren så möter vi ju dock andra slags problem.
… men vi behandlar inte ens de mest brutala och djurlika bland människorna tillnärmelsevis lika illa som vi behandlar djur.
Om det här med människovärdet mer ligger inbakat i synen på våra fantastiska mentala förmågor – där vi faktiskt också särskiljer oss från djuren rätt rejält – ja i sådana fall får vi ju inte med alla människor – eftersom det ju inte är alla som vi kallar för människor som är begåvade med samma uppsättning unika mentala förmågor.
För vi befinner ju oss snarare utspridda inom hela det mentala spektrat – från de mest brutala och djurlika individerna – till de fullständigt genialiska och änglalika.
Och vi behandlar inte ens de mest brutala och djurlika bland människorna tillnärmelsevis lika illa som vi behandlar djur.*
Så!
Slutsatsen jag måste dra av detta är att vi inte alls förhåller oss vidare rationellt eller genomtänkt till frågor som rör exempelvis köttätande. Vi äter kött helt enkelt därför att vi gillar kött och på grund av vår överlägsenhet har vi också tagit oss rätten att göra det. Punkt!
————————————————————–
*Ja, men visst! Somliga behandlar andra människor extremt illa – men detta stöds inte av de rättsprinciper som många kulturer i dag arbetar utifrån.
Anthrôpos Metron 
Vi är allätare – som svinen. Fast naturen är ju delvis köttätare. Och naturen är Spinozas Gud (panteismen). Einsteins också. Som Guds barn är vi äpplen, som inte fallit långt från trädet.
Jag funderar på syntetiskt kött. Sådant som odlas fram i fabriker. Det kanske kan bli av överlägsen kvalité. Varför inte?
Naturen är Gud! Det naturliga är bra! Ur denna naturalistiska uppfattning utvecklar sig sedan såväl rousseauismen, miljövänstern och socialdarwinismen – vissa kallar det för ett naturalistiskt felslut! Hume menade att man inte kan härleda ett ”är” till ett ”bör”. Jag tror att jag håller med honom – i varje fall ibland.
Vad gäller syntetiskt kött – det låter ju i mina öron först förskräckligt – men inser snart att det inte handlar om en varelse som ligger där och puttrar – utan bara om en cellstruktur. Tja varför inte, själv kommer jag nog att hålla mig till qourn och sojaprodukter!