Visst, vi kan alla le lite åt berättelsen om de vilda gråtande björnarna i Korea som har setts sörja Kim il Jongs bortgång. Och vi inser kanske då också hur pass djupt ned i folksjälen en skicklig propaganda kan nå.
Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att lite styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av upphöjd och överlägsen klarsyn som ett annat och annorlunda perspektiv förmår ge.
Men även här hemma i vårt svenska kulturella medvetande finns en rad ställningstaganden som inte heller kan överskridas eller ifrågasättas – svenska rejäla helylle-tabun som kanske uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?
På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” enbart är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle kunna användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).
Sedan har vi förstås det stora komplexet som rör alla sådana saker som ”auktoritet” och ”hierarkier” – som påverkat både utvecklingen av skolan och arbetsmarknaden – tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.
I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...
Och vidare, om vi har ”makt” så bör vi helst inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra att utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” eller ”vanmakt” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om vad som krävs för att de koreanska björnarna ska kunna gråta.**
Vi ska vidare här hemma vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi tala obehindrat om detta när vi befinner oss utomlands. Vi kan också utan problem nyttja begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller ”nationellt ansvar”.
Men om vi istället väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem få använda oss av orden ”riktig svensk” – vilket ju ibland kan kännas rätt befriande!
**En makt-fråga som Bengt Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?”
Anthrôpos Metron 