219. Så vad är då ondska?

panthermedia_3741201_2324x3486Men hur är det nu? Ronald Reagan kallade på sin tid Sovjetunionen for ”Ondskans Imperium” och senare myntade Georg W. Bush begreppet ”Ondskans Axelmakter” och avsåg länder som gav sitt stöd åt terrorismen. Samtidigt i Iran menar man med samma uttryck snarare USA, Israel och Saudi Arabien.

Att man på politisk nivå retoriskt använder sig av begreppet ”ondska” för att tydliggöra fienden, är ju fullt förståeligt. Alla vet vi ju var vi ska stå i kampen mellan gott och ont. Så är det ju bara.

Frågan är bara om inte ”ondskan” innehåller något lite mer än så.

Man kan ju fundera över om infödingsstammarna i Borneos djungler var onda därför att de hade för vana att äta upp sina fiender? Är kannibalism ett uttryck för ondska?

Eller är allt köttätande ont oavsett vad vi sätter tänderna i?

Jag är rätt säker på att man svarar lite olika beroende på vem man är och vilka matvanor man har! Kannibalerna sitter lika lite och ojar sig över hur onda de varit efter att ha kalasat på sin fiende som den som just klämt en Big Mac på McDonalds medan veganen kanske har en lite annorlunda syn på saken.

Så vad är då ondska? mcdonalds-Big-Mac

Jo, det verkar ju som att vi menar att något är ont om det går oss emot. Det är i varje fall så de flesta använder sig av ordet.

Men denna relativisering av ondskan blir ju då tämligen banal. För då handlar ju ondska mest bara om ett empatiskt uttryck som säger ungefär detsamma som, ”dumma dig”! Och något mer måste väl ändå till för att vi inte ska förlora begreppet helt.

Om jag hade något att säga till om – skulle jag nog ha föreslagit att ondskan finns där det finns en handling som är fullt medveten om att det den gör är orätt, men ändå utför den. Ex. om jag trycker synålar i en kattunge och ser den lida – men ändå fortsätter därför att det är själva åsynen av lidandet som ger mig lust att fortsätta. Det är vad jag skulle vilja kalla ondska!

7 kommentarer

Filed under Etik, Politik, Retorik

7 responses to “219. Så vad är då ondska?

  1. Sådant grubblar man ju på. Du kommer nog ganska rätt, tror jag.

    Jag har sett förslag om att ondska är brist. Brist på empati och kärlek.

    Medvetandets behov av känslor och kontakt är sådant, att när det saknas, måste man sticka nålar i kattungar, för att få ett surrogat för det man saknar. Kattungens lidande är i alla fall någon känsla. Den ger ingen mättnad, d.v.s. tillfredsställelse, så man måste ju fortsätta …

    • Jo, jag var inne på det där med ”bristande empati” ett tag men insåg snart att det pekade fel. Jag menar, vi är köttätare pga av bristande empati, vi luras och utnyttjar pga av bristande empati – men detta gör oss knappast till onda människor, bara känslokalla sådana.

      Med ondskan kommer något nytt in i bilden och det tror jag inte har med bristande empati att göra – därför poängen med ondskan (så som jag ser det) är att jag ser att du lider, jag känner hur du lider men jag vill att du ska lida även mera… medkänslorna är på så vis fullt påslagna men betyder något helt annat än vad vi är vana vid.

  2. Är det inte egentligen samma sak vi säger våra sista stycken, vi använder bara olika ord. ”Kattungens lidande är i alla fall någon känsla” och ”…medkänslorna … betyder något helt annat …”

    Vi har ett begär efter känslor.

    • Jo det är det nog (samma sak alltså)!

      Började fundera på det här med ungdomar (mest flickor) som skär och bränner sig själva – kanske besläktat med det mentala tillstånd som vi kallar för ondska – fast då riktat mot en själv… Jag är inte psykolog och vill inte spekulera mer kring den möjliga kopplingen, men man kan ju ana en viss likhet.

  3. Jag har funderat mer på det du skrev: ”… betyder något helt annat …” Hjärnan har en belöningsfunktion, som triggas av t.ex. socker. Vi blir sockerberoende om vi tappar kontrollen över sockerintaget, som i små, måttliga mängder eventuellt kan vara OK. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=1157
    Om hjärnan triggas av lidande, har vi en Irma Grese http://sv.wikipedia.org/wiki/Irma_Grese
    Hur blir vi beroende? Är ondskan ett sådant beroende? Hur långt kan ett parallellt resonemanget med sockret dras? Kan lite ondska vara OK? Eller inte! Jag tänker på det jag vill se som allegorier, GT’s förbud mot diverse ”orenheter”? Moderniserat blir det: ”Du får aldrig komma i närheten av svinerier i brun dynga!” Det kan trigga!

    • Det vi uppfattar som ondska hos någon annan skulle alltså kunna vara ett uttryck för att dessa triggar sig själva att gå utanför gränserna för vad vi vanligtvis uppfattar som ”kulturell normalitet” och begår därför handlingar som till en början tangerar det normala och därför ger en slags euforiska känslor, men som till slut tar steget fullt ut i den totala friheten – där man är fri att göra vad som helst. Ungefär så tolkar jag det du skriver du om belöningssystem, socker och Irma Grese.

      Mm jag uppfattat saken rätt är det nog en rimlig iakttagelse och möjlig slutsats. Jag tänker osökt på kannibalen som sitter där tillsammans med sin kamrater och mumsar på någons lårben – det ger honom säkert ingen kick – det är mat som stillar hungern – inget annat.

      Tar vi däremot någon som är kannibal inom vår egen kulturkrets (Hannibal Lecter) handlar det ju knappast om att bli mätt – utan vad som triggar ligger ju troligtvis i just det gränsöverskridande i att äta människokött (vilket är tabu inom vår kulturkrets).

      Finns det då olika grader av detta ”sockerberoende” – ja, att äta larver, insekter och annat som anses äckligt (eller coolt), att köra i 300 km på en vanlig väg, att klättra i berg, segla i hård vind… Ja, att just börja tangera gränserna för sin egen normalitet.

      Fortsätter vi på det spåret kommer vi själva snart nog att komma fram till gränserna för vad vi uppfattar som vår normalitet – och det upplevs ju också alltid som lite spännande.

  4. Frihet och frihet. Sockerberoende är väl lika lite frihet som alkoholism. Beroendet har liknats vid besatthet och demonen kan vi väl godta som en väl beskrivande allegorisk bild. En del vill bli fria, andra inte. En del plågas, andra har helt blivit ett med demonen och njuter. Då är de demonen! Finns den då?

    Observera alla mina frågetecken! Du kan få fler: Och om en svensk och en norrman sitter över varsin öl och drar riktigt elaka historier om varandra, tills de kiknar av skratt, har vi då ett exempel på lagom sockerintag? Eller två boxare, som njuter, när de försöker slå knock på varandra (och kanske blodiga)? Ett uppfriskande slagsmål kompisar emellan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s