Kategoriarkiv: Retorik

104. Om hösten

Får det lov att vara ett glas vin...

”Vinden viner utanför fönstret och en smakrik beouf bourgignon står och puttrar på spisen. Äntligen är tiden här då man kan krypa upp i soffan med ett gott glas och bara njuta.”

”Två procent av svenskarna säger sig höra röster i huvudet. Resterande 98 procent har tröttnat på sina egna tankar.”

”Till skillnad mot huvudvärk försvinner inte din ”halvroliga” svanktatuering med hjälp av ett par glas vatten och en Treo.”

Ursäkta men vad är det som händer här? De där meningarna är inte mina. Utan inkräktare som tagit steget rätt in i min tankevärld.

Det handlar här om olika direktcitat från reklamtexter som jag stött på de senaste dagarna.

Den första kom i ett utskick från Vinstocken nu på morgonen och vill genom ett höstgemytligt anslag få mig att köpa deras låda med utvalda viner.

Och visst är den bra, vem av oss vill inte krypa upp i en soffa med ett glas rött och känna dofterna av den puttrande grytan som står på spisen.

Texten bygger också implicit på någon form av tvåsamhet. Det är nämligen definitivt så att medan just du sitter uppkrupen i soffan så är det någon annan som står vid spisen, häller upp vinet och tänder alla ljus.

En riktigt bra reklamtext innehåller så mycket mer än det som behöver utryckas med ord. Den bär på alldeles egna ekon, minnen och resonanser.

...eller bortagning av en svanktatuering?

Det är bra!

Den andra och tredje texten som inleder är av ett helt annat slag och kommer från Groupon som fullständigt excelererar i sina försök till fyndiga och oväntade anslag.

Istället för närhet utgår de snarare från idén om att ”take your reader for a real ride”.

Alltså, ta snabbt tag i läsaren och för denne utan omskrivningar rätt dit du vill.

Det liknar lite Strindbergs öppningsscen i Hemsöborna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

En teknik som för övrigt kallas ”in medias res” – ”i händelsernas centrum” och som eftersträvar att direkt gripa tag i läsaren för att sedan leda denne framåt. Nu ville ju förvisso Strindberg inte direkt sälja några skärgårdsboställen – men ändå!

Allt som är bra är bra så länge det är bra!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

103. Vems berättelse lever du?

Vems berättelser formar dina dagar?

Berättelserna har alltid knutit oss samman, fått oss att uppfatta liknande saker och på så sätt givit oss en känsla av verklighet. Våra berättelser och i förlängningen vårt språk innehåller på så vis våra respektive världar.

Att genom språket fånga upp berättandets magi är också att ta verkligheten i besittning – är att få inflytande över andras tänkande och över andras liv.

Den som inte har något att berätta kan aldrig förekomma (i) någon annans tänkande.

När det gäller framgångsrik ”storytelling” handlar det dock inte om vilket berättande som helst. Att bara prata på skapar inga stora historier.

Ett politiskt parti, en trosinriktning eller ett varumärke som förlorar kontakten med sin idé är därför dödsdömd – idéerna är varje rörelses yttersta grund.

Men det går inte heller att bara hålla kvar vid de ursprungliga berättelserna eftersom dessa ständigt måste återberättas på ett nytt sätt.

I berättandet gäller det framförallt att vara konsekvent (följa en linje), vara riktad (veta vilka man vänder sig till), gripande (det som sägs måste beröra) pragmatisk (förmågan att kunna justera berättelsen fortlöpande), flerbottnad (kunna riktas till flera) och trovärdig (måste hänga ihop).

I USA sprider  Tea Party-rörelsen sin nygamla version av den amerikanske drömmen samtidigt som italienarna nu brutalt väcks ur sitt egenartade ”schlaraffenland” när ”berlusconismens” nu förhoppningsvis är över. I Sverige försöker Håkan Juholt desperat väcka liv i en gammal nostalgisk berättelse om en ”arbetarrörelse” samtidigt som de Nya Moderaterna i pragmatisk anda sett till att lägga beslag på just ordet ”arbete”.

Non, je ne regrette rien!

Apples grundare Steve Jobs var en mästare i att knyta samman just ett varumärke med en existentiell grundkänsla genom konsekvent berättande – men konststycket kan knappast upprepas. Den goda retoriken drivs av en alldeles speciell slags logik.

I dag krävs nya berättare som kan inympa nya drömmar, självbilder och framtidstro till en alltmer lomhörd och kritisk publik som inte längre orkar ta till sig andras storvulna visioner. Men detta är en sanning med modifikation.

Det sägs att vi alltmer vill skapa våra egna drömmar, förverkliga våra egna liv, definiera oss själva och få bestämma över våra egna öden – därför att vi är dömda till frihet. Frågan är bara vems berättelse vi då lever?

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Politik, Pragmatism, Retorik

94. De sociala mediernas diskreta charm

Hur personlig kan du egentligen tillåta dig att bli i sociala mediekanaler?

Om jag talade till dig personligen på samma sätt som jag nu talar till en mängd olika läsare, skulle du nog ändå tycka att jag var lite nördig? Och ändå är det ju just det där personliga anslaget mellan två personer som jag här försöker efterlikna – som om vi bägge satt uppkrupna i en soffa och talade förtroligt med varandra.

Om ett samtal ska kunna bli personligt – så blir det ju alltid det i förhållande till den andre. Det är ju det som är själva grejen – vi blir så att säga först nära – i ett förhållande med någon.

Vilket innebär att vi ser, lyssnar av och registrerar varandra. För att på så vis kunna komma varandra närmare och känna hur pass förtroliga vi i stunden kan tillåta oss att vara. It takes two to tango!

Och detta inkännande blir ju lite mer komplicerat när vi riktar oss till många. Därför måste man i sådana lägen träna sig i att låta personlig utan att för den skull vara det. Det är en liksom en retorisk konst.

Men att lyssna till oss blir å andra sidan mer som att möta någon som alltid ler på ett och samma sätt mot alla de möter. Som vissa hurtfriska programledare i teve, eller som Cameron Diaz… Hur personligt kan det bli egentligen?

Cameron Diaz möter dig alltid med ett och samma leende...

Alltså, vi som försöker vara så där ”nära” på samma sätt och vid alla tänkbara tillfällen med alla möjliga – vi är givetvis inte ett endaste dugg personliga – vi bara försöker låta som om vi var.

I vår uppriktiga och ”nära” stil är vi ju kanske snarare bara rätt självupptagna. Eftersom vi faktiskt inte har någon att vara så där personlig med – vi intar alltså istället en personlighets-pose. Nej! Bättre! Vi intar en pose av att vara personliga.

Och det här retoriska greppet fungerar för det mesta riktigt bra och används givetvis flitigt av offentliga aktörer och av dem som skickligt förmår använda sig av sociala medier.

Alltså att förmå säga något på ett så öppet och resonerande sätt som möjligt utan att för den skull någonsin bli personlig, om du förstår vad jag menar…

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Retorik, Sociala Medier

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

79. Om konsten att styra verkligheten

I Richard Yates bok Revolutionary Road går Frank Wheeler och ängslas över vad han ska säga till sin hustru April när han kommer hem efter jobbet. När han väl stiger över tröskeln är det dock hon som först tar till orda och lägger så beslag på situationen.

Och Franks alla förberedande och taktiska funderingar går plötsligt bara upp i rök. Allt det han tidigare planerat att säga faller pladask i den nya verklighet som möter honom. April sätter omedelbart stämningen och får därmed också tolkningsföreträde.

Så kanske man bäst skulle kunna beskriva retorikens grunder eller kanske snarare, dess avgrunder: Hur viktig det är att med kraft ta verkligheten i besittning för att få lov att bestämma färdriktningen. Det handlar om att ta alla chanser att få inrätta perspektivet och därmed också få bestämma hur världen ska se ut.

Den tyske filologen Friedrich Nietzsche menade att detta nog måste vara den ultimata viljan till makt, den han kallade ”den ontologiska”, vilket innebar att man tog sig makten att bestämma över vad som skulle uppfattas som verkligt för andra.

I fallet Frank och April Wheeler så är det inte helt givet vem det var som slutligen lyckades erövra den slutliga positionen. Om ens någon?Perspektiv och styrkeförhållanden skiftar och det kanske är just det som oftast sker. Saker och ting förändras. Inte ens våra relationer är speciellt statiska.

Laddat möte hos "the Wheelers"

Författaren Lars Gustafsson formulerade en gång begreppet ”problemformuleringsprivilegiet” – ett långt och krångligt ord som betyder just detta att man med ordens hjälp sätter perspektiven och därmed också får rätt att välja lösningarna.

Denna kamp utspelar sig nu givetvis inte bara i dramatiska parförhållanden utan sker inom alla områden där det finns människor.

Inom politiken är det en självklarhet att man vill förfoga över rätten att beskriva, diagnosticera och åtgärda tillvaron – det är det som själva politiken i grunden handlar om.

Inom företagsvärlden handlar det om produkters inramning och vad dessa i slutänden lyckas förmedla. Man talar här om vikten av en lyckad ”storytelling” och att få ”äga” marknaden och därmed utveckla dess behov.

Och det handlar i grunden bara om retorik och samma mekanismer tickar inom oss alla.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Politik, Retorik

78. Från joker till clown

Från joker...

Visst finns det tabun – det finns små tabun som gör att vi kan föra enklare samtal och fungera socialt – och det finns stora tabun som utgör själva kittet i våra samhällssystem. Alla tabun behöver eller bör alltså inte brytas.

Ett tabu är självfallet aldrig statiskt utan förändrar sig i själva verket i takt med tiden. Allt som hade med exempelvis sexualitet att göra var väldigt tabu till för inte så länge sedan – så inte längre.

Tabun tenderar att brytas ned eller neutraliseras i en demokrati det är därför som många som vill upprätthålla olika former av tabun också vanligtvis motsätter sig demokratin. Det hänger ihop.

Sedan får vi självfallet aldrig glömma att även demokratin skapar sina tabun, viktiga ideologiska koder som inte får brytas.

Att bryta ett tabu är att bryta med konvenansen; är att bryta en ömsesidig förståelse; är att visa fingret; är att bryta upp och gå sin väg. Det är dock inget man gör ostraffat – i varje fall får det alltid konsekvenser.

Jimmie Åkesson uttåg ur Storkyrkan i närvaron av Konungen, biskopen, övriga politiker och därmed den svenska konstitutionen var ett rejält övertramp. Han överrumplades uppenbarligen av sina mindervärdighetskänslor och talade med darrande underläpp om förtal och diskriminering.

...till clown

Det var inte så skickligt gjort av honom. Inför kamerorna krackelerade något av hans välputsade yta.

Och det kan man ju tycka var bra. Bra att han visar upp en livs levande förvandling från joker (vågmästarroll och ”sanningssägare”) till clown i folkdräkt. En storslagen transformation som skett inför öppen ridå.

Han klarade av rond 1 och 2 (upptakt och valresultat) med bravur. Han hanterade media skickligt och lyckades förmedla sina hjärtefrågor utan att hamna i alltför uppenbara motsägelser eller tokerier. Men han förlorar nu starkt i rond 3 – på plats i verkligheten.

Om Jimmie Åkesson är en klok och eftertänksam ung man biter han sig nog i läppen i dag – och tänker; ”åhhh, varför gjorde jag så där”. Och gör därefter en rejält präktig pudel: ”Ja, vi uppträdde barnsligt och oansvarigt. Jag var väldigt spänd och nervös inför hela tillställningen med kungen och allt… och det hela gick över styr, förlåt mig”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

71. ”Alla är dumma!”

Det fanns en gång i en stad en barberare som rakade alla som inte rakade sig själva. Frågan var dock bara vem som rakade denne flitige barberare? Den enda rimliga slutsatsen var ju att om han inte rakade sig själv – så rakade han sig själv…

Det kända problemet uppstår i mängd- och abstraktionsteorier och formulerades ursprungligen av den engelske filosofen Bertrand Russels i början av 1900-talet. Och just den här analogin med barberaren är självklart bara en grov förenkling av den logisk-matematiska paradoxen som han brottades med (The vicious circle principle).

Jag är nu personligen ingen hejare på avancerad logik eller matematik men jag kan förstå det rent språkligt logiska problemet med denne barberare. Jag kan förstå att ett uttalande som innehåller begreppet ”alla” inte själv kan ingå i den egna utsagan.

Alltså, ett barn som uttrycker meningen ”alla är dumma” menar ju självfallet inte att den själv tillhör gruppen av ”dumma”. Det är ju givet!

Det är här jag så här i valtider kommer att tänka på vår demokrati.

I en demokrati är det tänkt att alla ska ha lika mycket att säga till om (en person = en röst) och att varje åsiktsbildning bör respekteras. Demokratin bygger på så vis sin ideologi på en attityd av tolerans och respekt för den andre. Men denna öppenhet kan också bli demokratins akilleshäl.

Frågan är dock om den liberala moderna demokratin med alla sina goda föresatser verkligen behöver bli ett offer för denna svaghet?

Problemet påminner nämligen om Russels paradox. Att demokratin ska gälla alla och värna allas lika rättigheter till fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är grundläggande men innebär det verkligen att man som sann demokrat behöver darra på manschetterna när det gäller att ta i med hårdhandskarna mot de rörelser som inte omfattar den demokratiska värdegrunden.

Den öppenhet, välvilja och tolerans som är demokratins livsnerv bör alltså inte bli till en oförmåga att handla kraftfullt mot sådant som söker äventyra själva demokratins existens.

Demokratin är på så vis en ”over-ruling-principle” och därmed också en förutsättning för det öppna, fria samhället. Och kan därmed inte heller ifrågasättas eller bekämpas inom ramen för det demokratiska systemet.

Demokratins motståndare får helt enkelt slåss på andra arenor.

5 kommentarer

Under Demokrati, Logos – Ord – Språk, Retorik

65. Existentiellt berättande

Vi äger en helt formidabel förmåga att skapa språkliga och moraliska strukturer som kräver anpassning och inordning. Jag menar, vi upprättar lagar, regler, rättesnören, trender och själva meningen med dessa är att vi alla ska följa dem. Vilket är bra eftersom det skapar likriktning och därmed sammanhållning.

Dock händer det att vi skapar berättelser som hamnar i otakt med tiden. Därför att världen förändrar sig snabbare än de tänkta och skapade strukturerna. Vilket då kan få dessa (strukturer) att bli obsoleta. Och det är självfallet inte bra! Det blir som att orientera efter en karta som inte längre föreställer själva terrängen.

Är detta en komplicerad tankegång? Nej knappast!

Se exempelvis på sådana berättelser som utgör Kristendom och Islam med alla deras respektive olika myter och uppfattningar (som i-och-för-sig är rätt lika). Dessa har i princip varit oförändrade i flera tusen år – samtidigt som världen har förändrats.

Och trots det står kyrkspirorna och minareterna kvar! Många firar fortfarande jul, rammadam, påsk eller pingst och skickar sina barn till konfaläger och koranskolor. Och vad det i grunden handlar om är en succession av en rad gamla ökenmyter som uppstått på en helt annan plats vid en helt annan tidpunkt.

Inser man detta till fullo, då inser man också med vilken kraft och ihärdighet vi tar till oss berättelser som säger sig vilja förklara världen och meningen med livet.

Det är som om vi inte hade kraft att leva en endaste dag utan en tro på varför vi existerar. Det är detta som är hemligheten med detta eviga ”varför”. Att skapa svar och få mening.

Normerna, strukturerna som vi väljer att ta till oss blir mer stabila än mycket annat. Vi föds och vi dör men det som hela tiden består är en rad idéer, föreställningar och berättelser om hurdant det är eller hur det måste vara. Och dessa föds vi in i, lever genom och lämnar efter oss.

Så vill vi på allvar förändra världen ska vi alltså börja med att förändra myterna. Genom att skapa nya som mer slår i takt med tiden.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism, Retorik

63. Genom olika medium

Om jag befinner mig ”här” och du befinner dig ”där”, så spelar mediet, det genom vilket vi kommunicerar, givetvis rätt så stor roll.  Enkelt uttryckt – om vi bägge befinner oss under vattnet i en swimmingpool så kommunicerar vi på ett annat sätt än när vi sätter oss i baren på hotellet.

Det är väl en sådan där självklarhet som egentligen är rätt överflödig att poängtera.

Men en och en, var för sig, är alla våra iakttagelser enkla. Tillsammans kan dock detta långa pärlband av självklarheter bilda en komplexitet som nog är det enda riktiga ”djup” vi har tillgång till. Precis som den svåraste matematik ändå förutsätter att vi ändå kan räkna till tio. Man kommer aldrig undan de allra mest grundläggande självklarheterna.

Och för att återgå till kommunikationens beroende av ett medium. När vi exempelvis kommunicerar via email så förmedlar vi ju inte riktigt samma saker som när vi sms:ar. Vi väljer alltså att säga olika saker och på olika sätt beroende på vilket medium vi talar genom. Och att mediet påverkar budskapet på detta sätt – det är ju ändå rätt självklart! Man blir liksom mer naturligt fåordig i ett trögflytande medium, i ett ständigt brus eller i en miljö där inget av det som sägs spelar någon roll.

Det kan ju till och med vara så att vi har att göra med budskap som färdats genom olika medier. Du twittrar exempelvis från din mobil vilket skickas vidare till min e-post som jag skriver ut för att i lugn och ro kunna läsa i hängmattan på landet…

Eller… jag lägger 4 timmar på research och att skriva ett blogginlägg om kommunikationens AXB som du får RSS:at till din mobil och försöker ögna igenom medan du väntar på att trafikljuset ska växla om till grönt…

Och då talar vi här alltså bara om den allra enklaste nivån av staplade självklarheter gällande kommunikation.

Sedan har vi kruxet med vem avsändaren är samt hur denne uppfattas, vilka mottagarna är, språket, kontexten, kunskaperna…

Och så börjar till slut även den enklaste lilla banala iakttagelse att inta sin säregna plats och funktion i en allt mer komplex helhet.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sociala Medier

61. Den sokratiska metoden

Den har kallats dialektik, Elenchus eller Sokratisk dialog. Och inom utbildning i juridik har metoden alltid haft en självklar position. Inom psykoterapin har den på senare tid kommit i ropet speciellt inom den kognitiva terapin. Och inom managementteorier har den lyfts fram som metod inom TOC (Theory of Constraints). Och inom personalutveckling används den i dag som en metod att komma åt känslor och tankesätt som kan ligga i vägen för en fungerande organisation.

Metoden uppträder alltså första gången i Platons dialoger. Sokrates börjar vanligtvis med att introducera en frågeställning. Ämnet kan vara typ, vad är kunskap? Eller finns skönheten? Därefter är tanken att parterna gemensamt och dialektiskt ska undersöka och pröva ämnet för att se vilka svar man gemensamt kommer fram till.

Genom Sokrates enträgna utfrågningar synas så det aktuella ämnet och så fort någon föreslår ett svar träder Sokrates förnumstigt fram och bemöter detta med en följdfråga.

Sokrates yttrar nästan aldrig själv någon mening och kan därför heller aldrig ifrågasättas. Han är faktiskt mer att likna vid ett frågvist barn med sina eviga ”varfördå”!

Och eftersom det är stört omöjligt att i oändlig regression svara på ett barns alla ”varför” blir ju till slut motparten svarslös. Varmed snorungen blir stursk och upplever sig ha vunnit sammandrabbningen. Detta är Sokrates i ett nötskal. Metoden är säkert bra i sig men dess relativa värde beror nog på vem som faktiskt håller i taktpinnen.

Det finns givetvis också ett genomgående Platonskt anslag i dialogerna. Och detta perspektiv lyser starkt igenom Sokrates olika försök att spela okunnig utfrågare. Denna okunskap är faktiskt nästan mer att betrakta som en pose. Och han ter sig mest likt en raljant översittare som vill glänsa i skenet av sin egen förträfflighet.

Utifrån ett mer dynamiskt men framförallt öppet och välvilligt perspektiv är metoden säkert riktigt bra men det krävs framförallt ett mer ödmjukt sinnelag än Sokrates för att få den att riktigt fungera.

För övrigt: I Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” från 200-talet kan vi läsa att, citat: ”Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska”. Slut citat!

1 kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik