Vi äger en helt formidabel förmåga att skapa språkliga och moraliska strukturer som kräver anpassning och inordning. Jag menar, vi upprättar lagar, regler, rättesnören, trender och själva meningen med dessa är att vi alla ska följa dem. Vilket är bra eftersom det skapar likriktning och därmed sammanhållning.
Dock händer det att vi skapar berättelser som hamnar i otakt med tiden. Därför att världen förändrar sig snabbare än de tänkta och skapade strukturerna. Vilket då kan få dessa (strukturer) att bli obsoleta. Och det är självfallet inte bra! Det blir som att orientera efter en karta som inte längre föreställer själva terrängen.
Är detta en komplicerad tankegång? Nej knappast!
Se exempelvis på sådana berättelser som utgör Kristendom och Islam med alla deras respektive olika myter och uppfattningar (som i-och-för-sig är rätt lika). Dessa har i princip varit oförändrade i flera tusen år – samtidigt som världen har förändrats.
Och trots det står kyrkspirorna och minareterna kvar! Många firar fortfarande jul, rammadam, påsk eller pingst och skickar sina barn till konfaläger och koranskolor. Och vad det i grunden handlar om är en succession av en rad gamla ökenmyter som uppstått på en helt annan plats vid en helt annan tidpunkt.
Inser man detta till fullo, då inser man också med vilken kraft och ihärdighet vi tar till oss berättelser som säger sig vilja förklara världen och meningen med livet.
Det är som om vi inte hade kraft att leva en endaste dag utan en tro på varför vi existerar. Det är detta som är hemligheten med detta eviga ”varför”. Att skapa svar och få mening.
Normerna, strukturerna som vi väljer att ta till oss blir mer stabila än mycket annat. Vi föds och vi dör men det som hela tiden består är en rad idéer, föreställningar och berättelser om hurdant det är eller hur det måste vara. Och dessa föds vi in i, lever genom och lämnar efter oss.
Så vill vi på allvar förändra världen ska vi alltså börja med att förändra myterna. Genom att skapa nya som mer slår i takt med tiden.
Anthrôpos Metron 