Döden är en både pålitlig och påtaglig gäst som gärna får komma för sent!
Brukar nu vanligtvis inte ägna någon tid åt att fundera över ”Livet” och ”Döden”. Men kan nu bara inte släppa tanken på att vi faktiskt lever, så att säga, omlott. Vi föds och dör inte i klungor – utan sprider ut oss jämnt och lever och dör med lagom stora mellanrum.
Vilket också gör att jag sammantaget mött fler levande personer än döda… Jag menar, de som gått bort och som jag kände personligen medan de levde, begränsas nog till omkring tio; mormor, morfar, pappa, svärmor, Lars Albert, Bie, Gertrud, Sven, mammas sambo Nils och så förstås den där killen jag skolkade tillsammans med i sjuan och som jag senare hörde körde ihjäl sig på tyska autobahn när han var arton.* Och så förstås morbror Augustin och moster Brita och Faster Hedda!
Ok! femton då!
Sedan är det nog inte så värst många fler – och då är jag ändå rätt gammal. Men givetvis lär det bli fler ju längre man lever – men ändå! Det är väl ändå rätt konstigt! Annorlunda är det ju förstås i krig – då man dör i just klungor.
Och att det då måste bildas hemska avbrott.
För det är ju ändå just det att vi föds och dör omlott som gör det möjligt för oss att överlämna kultur, traditioner och kunskaper till nästkommande generationer.
Visst finns det mesta nedtecknat i böcker och tillgängligt på internet – men om vi inte lär oss koderna kan vi ju heller aldrig utläsa innehållet. Och dessa kan vi ju inte läsa oss till – de måste överföras från generation till generation.
Och skulle vi plötsligt behöva födas, utan kontakt med historien – skulle vi ju nästan bli som oskrivna tavlor.
Nästan som de där killarna som sätter sig längst bak i klassrummen och helst vill sluta skolan efter nian.
Vi lever och dör omlott – vilket gör det möjligt för oss att föra vidare kunskaper till kommande generationer – om vi tar oss omaket!
Vi skulle ju inte ens veta hur man tillverkar stål – skulle alltså behöva starta all over again – och från scratch!
Vilket då återigen skulle ta tusentals år av erfarenhets-utveckling för att vi ens skulle kunna tillverka den minsta lilla pennkniv.
Tänk på det du!
För det tänker jag på när jag möter raljerandet för allt som stavas kultur; bildning, vetenskap, traditioner eller eftertänksamhet.
En attityd som numer allt oftare manifesteras i olika soffprogram och dokusåpor eller i märkliga inslag på P3 där man gör allt för att försöka utmana något traditionsbundet på någon slags bred dialekt.
Anthrôpos Metron 
Kommunistiska Manifestet säger på sitt sätt ett och annat om traditionernas historia och över-givna vanor till lexikalt kända och okända metaforiska och metonymiska kategoriseringars de-fini-tivt oprecisa begränsningar… Omlott har väl oxå den ”språkliga vändningen” kommit och gått inom samtida personers olika personlighetsutveckling. ”Samtiden”, ja… var går dess gräns till ”evighetens” förutvarande ordande om ”framtiden” mellan idealister och materialister?. José brukar säga, att språket bara är ett fängelse för dem som inte vet att det är det… och att frihet är tvånget att välja… (retorik retoriskt).
”När f-n blir gammal blir hen…” – kanske ”religiös”, ”konservativ” eller ”reaktionär”… oavsett vad man väljer som ifyllnad, tror jag frasen skapades med en smula självironi understucken av någon som blivit så gammal att minnet av liemannen aktualiserats. När jag var ung uppfattade jag inte dagens ironi… då skulle ”man” inte lita på någon (man) över trettio… (farsan stack ju och morsan fick slita själv med sina rödnosta söner i romantikens kvarvarande ungdom.
Idag kan jag knyta vänskapsband även med en konservativ som Claes G Ryn och ställa frågan om vad som är värt att konservera till framtidens samtid… och tänker på ”döden” och ”Gud” under tiden jag illa sköter min hälsas friskvaro.
Någon upplevelse av ”Gud” utöver erfarenheten av att det är ett ”ord”, vars identitets identifiering tycks mig motsvara formallogikens första av-handlings identitetslag A = A, likt JHV, som ”Gud” = Gud eller ”Jag” = Jag och ”Du” = Du… Någon mening… i absolut mening… kan jag väl sluta mig till utifrån den ganska innehållslösa informationen… t.ex rör sig min tanke som språkbruket här, metonymiskt, från ”Gud” till lika med ”Handling” Förre ärkebiskoppen KG Hammar, har uttryckt något liknande… och det får räcka som min gudsuppfattning tills vidare….
Mitt senaste möte med ”döden” skedde ett drygt halvår innan de facto, den 5 januari i år, när en av mina ställföreträdande farsor i ungdomen, Anders Carlberg, tillsammans med fyra andra unga, gamla, kamrater träffades över en bit mat, på restaurang Zum Franziskaner, i en stämning långt ifrån så sorglig som den ”sista måltiden”, vi alla nog kände i den förvissning det också skulle bli… Min frånvarande pappas ”Hej”, till mig och min svenska bror, som fars väl med oss, sist och slutligen, i dörren ut från äldrevården -98 i nabolands Modum kommune i Buskeruds fylke, lämnar mig ingen sinnesro… men Anders lämnade oss alla med sitt sinnes ro…
”Gud ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”
Tack, Max, för dina fina ord till minnets gemenskap !