Kategoriarkiv: Konst & Kultur

151. Lady Gaga & Angela Merkel

Lady-Gaga

Lady Gaga…

A person may be said to have power to the extent that he influences the behavior of others in accordance with his own intentions.”[1]

Den som har makt och därmed är mäktig, är den som enligt definitionen har möjligheter att genomdriva sin egen vilja; sätta sin agenda; anlägga sitt perspektiv och påverka andra; samt även ge sig själv rätten att göra allt detta.

Och dessa positioner kan vi då få tillgång till på en rad olika sätt. Vi kan ta dem genom hot och terror eller få tillgång till dem genom att vara överlägsna i styrka – rent fysiskt, språkligt, militärt eller ekonomiskt.

Men vi kan givetvis också nå dessa maktpositioner genom att bara vara älskade, åtrådda och beundrade.

100126_angela_merkel_ap_392_regular

…och Angela Merkel har något gemensamt – Makt!

Artisten och sångerskan Lady Gaga räknas exempelvis i dag som den 14:e mäktigaste kvinnan i världen. Medan Angela Merkel toppar listan tillsammans med en rad andra kvinnor från the corporate world.[2]

Makt är alltså inte bara något man tar – makt är även något man får eller blir sig tilldelad. Detta brukar dock inte de olika definitionerna och tolkningarna riktigt ta fasta på har jag märkt.

Ordet ”makt” härrör för övrigt från det fornsvenska ”maeghin”, ”mäkta” som är samma ord som ligger till grund för engelskans ”might”[3] – alltså ”styrka”. Betydelserna kring begreppen makt och styrka är i språkbruket väldigt sammanflätade.

I vår familj har vi exempelvis alltid kallat fjärrkontrollen till TV:n för ”makten”. Dels därför att det är den som i stunden håller i denna som också är den som har kontroll över situationen. Dels därför att det är med denna du stänger av eltillförseln (eng. power) och därmed också TV:n.

Anledningen till att jag nu skriver så mycket om makt, vanmakt och många variationer på detta ämne här på min blog, är inte för att jag vet vad makt är – snarare tvärtom.

Jag vill veta, jag vill förstå vad det hela handlar om. Jag vill förstå varför det finns så många ideologiska låsningar kring detta i grunden enkla relationsbegrepp – och dessa skriverier är nu bara olika försök att söka reda och få ordning på alla sådana fragment, perspektiv och svar.


[1] Denna version erbjöds av den amerikanske sociologen Herbert Goldhamer på 1930-talet

5 kommentarer

Under Etymologi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

135. Vem vet vad bildning är?

candide2_rot1024Det här är en liten puff för en något längre artikel om bildning som jag nyss skrev och publicerade under debatt-forumet här på Anthropos Metron. Att det hamnat där är därför att den är lite längre än de vanliga små-inläggen här under Fragment & Perspektiv – vars omfång begränsas till max 350 ord.

Och artikeln rör då den brännande men tämligen osexiga frågan om vad bildning egentligen är, vad den är bra för – om den nu är bra överhuvudtaget. Om den är bra i sig? Bra för alla? Eller kanske bara bra för vissa?

Ett är dock säkert! Alla av oss vet ju förstås precis vad bildning är – och ingen av oss är på något sätt obildade eller obildbara – men få, om ens någon, vet egentligen vad begreppet betyder eller innehåller. Det gör frågan tillräckligt intressant för att den ska vara mödan värd att titta lite närmare på.

Och med denna artikel kommer i varje fall inte jag längre i min önskan av att förstå vad bildning är. Nu behöver jag höra någon annan tala, jag behöver möta andra synpunkter.

Så läs gärna, Bildning – vari består egentligen själva värdet?

4 kommentarer

Under Demokrati, Humaniora, Konst & Kultur

121. Om politisk depression

”Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter.” (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

3 kommentarer

Under Feminism, Humaniora, Konst & Kultur

117. Verkligheten någon annanstans

Vi brinner för olika saker…

De allra flesta brinner för någon form av förklaringsmodell eller sätt att tolka tillvaron och efterfrågar som regel en mening med livet. Gärna en slags urgrund, en lag eller upphöjd ideologi – något som kan hålla ordning på det hele.

Vissa av oss tar stöd i det som har varit, andra i förhoppningen om vad som ska komma. En del tror på människan, andra misströstar. Några sätter sin tilltro till den starka staten, andra till ett mer ”naturligt” eller obefintligt statsskick.

Det är väl också här någonstans skiljelinjerna (det finns nog flera) infinner sig mellan vad vi vanligtvis uppfattar som höger och vänster. Vänstern tror och utgår från en ideologisk modell som ska upprätthållas och garanteras av en stark statsmakt.

Högern å andra sidan ser oberoendet och friheten från överstatlig styrning som det främsta målet men böjer sig som regel för en mer konservativ eller religiös färdplan.

Och eftersom vänsterns tankemodeller i grunden är teoretiska, det vill säga uttänkta och därmed resultatet av en mer abstrakt aktivitet – så vinner också vänstern flest sympatisörer inom de mer kulturella och akademiska sfärerna. Samtidigt som högern som regel uppskattas av de lite mer jordnära. Ju närmare familjen, blodet och jorden – desto mer höger, kanske man skulle kunna säga.

Vi ser tydligt denna karaktäristiska uppdelning i upptakten till det amerikanska presidentvalet där de republikanska kandidaterna just nu tävlar om att utlova begränsad makt till Washington. Och där president Barack Obama länge utmålats som en världsfrånvänd intellektualist med den främsta ambitionen att stärka statsmakten – ja, rentav vara en kommunist!

…allt beroende på om vi befinner oss innanför eller utanför tullarna

Vi ser också en liknande uppdelning här i Sverige där vänsterns hegemoni länge dominerat kultur, media och den intellektuella färdriktningen. Så till den milda grad att även den etablerade högern (läs de nya Moderaterna) har tvingats in i ”det enda rätta tänket” för att överhuvudtaget ha en chans att delta i det pågående samtalet.

Inte undra på att det i detta läge uppstår röster som talar om ”verkligheten” som om den befanns någon annanstans – helst utanför huvudstadens tullar, i en annan landsände.

Och inte undra på om den* som nu råkar rikta uppmärksamhet mot denna hegemoni själv hamnar lite på kant med dess företrädare.


*Som nu senast det blåsväder Bengt Ohlsson i DN hamnat i genom att ställa frågan ”varför kulturen måste vara vänster”.

1 kommentar

Under Konst & Kultur, Politik, Tabun

116. Kampen om verkligheten

Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett slags ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar alltså om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår hålla sig sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist vi nu råkar befinna oss i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade den 23 januari 2012 och Bengt Ohlsson lade in sin slutreplik den 1 februari 2012.

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med sitt ogenomtänkta uttryck ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. En motsättning som samtidigt Jimmie Åkesson (SD) såg som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också ett liknande synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Men jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Åkesson samt Ohlsson är något väsentligt på spåren.

Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse i samhället innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.**

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

**Som Bengt Ohlsson också försöker uttrycka i sin slutreplik.

4 kommentarer

Under Konst & Kultur, Politik, Tabun

113. En riktig svensk tiger

Visst, vi kan alla le lite åt berättelsen om de vilda gråtande björnarna i Korea som har setts sörja Kim il Jongs bortgång. Och vi inser kanske då också hur pass djupt ned i folksjälen en skicklig propaganda kan nå.

Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att lite styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av upphöjd och överlägsen klarsyn som ett annat och annorlunda perspektiv förmår ge.

Men även här hemma i vårt svenska kulturella medvetande finns en rad ställningstaganden som  inte heller kan överskridas eller ifrågasättas – svenska rejäla helylle-tabun som kanske uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?

På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” enbart är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle kunna användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).

Sedan har vi förstås det stora komplexet som rör alla sådana saker som ”auktoritet” och ”hierarkier” – som påverkat både utvecklingen av skolan och arbetsmarknaden – tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.

I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...

Och vidare, om vi har ”makt” så bör vi helst inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra att utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” eller ”vanmakt” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om vad som krävs för att de koreanska björnarna ska kunna gråta.**

Vi ska vidare här hemma vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi tala obehindrat om detta när vi befinner oss utomlands. Vi kan också utan problem nyttja begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller ”nationellt ansvar”.

Men om vi istället väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem få använda oss av orden ”riktig svensk” – vilket ju ibland kan kännas rätt befriande!

**En makt-fråga som Bengt Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?

Lämna en kommentar

Under Etik, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

99. Kairos – i takt med tiden

The Golden Moment

När det gyllene tillfället yppar sig finns det oftast ingen tid till eftertanke. Den rätta handlingen vid det rätta ögonblicket (kairos) måste ske reflexmässikt – i takt med tiden – och sitta alldeles rätt.

Vi kallar det för intuition eller magkänsla men handlingar som sker på detta direkta och träffsäkra sätt har nog snarare med skicklighet att göra. Mest troligt är att vi har kunnat vara förutseende – kanske på grund av att vi tidigare varit med om liknande situationer.

På så sätt kan denna ögonblickliga förmåga (Kairos) tränas. Och det är just resultatet av denna träning som den initierade kallar ”skicklighet” och den okunnige för ”tur” eller ”ingivelse”.

När vi lyckas med att gripa tillfällen i flykten så har vi tränat upp den aktuella tekniken – vad de antika grekerna kallade ”techne” – och vad vi senare kommit att kalla ”konstfärdighet” eller rätt och slätt – ”konst”!

Och vi möter denna tekniska färdighet hos många olika slag av mästare – dvs. hos erfarna hantverkare, framstående konstnärer eller utövare av sport.

Tiden (chronos) finns där tillfällen (kairos) yppar sig men där tillfällena (kairos) finns existerar ingen tid (chronos)”.

Det lite kryptiska citatet härrör från den hippokratiska texten ”Om regler” och skrevs någon gång på 400-talet f.kr. Det beskriver framförallt hur svårt det är för oss att just gripa dessa rätta tillfällen i flykten och göra och säga rätt saker.

Denna förmåga att göra rätt vid rätt tillfälle betraktades alltså som kopplad med en konstfärdighet som ansågs komma av erfarenhet. Och Hippokrates mest kända uttalande är just också att ”Livet är kort – konsten lång” (Lat. Ars longa vita brevis).

Citatet brukar vanligtvis lyftas när någon vill föra fram de sköna konsternas odödlighet – men den ursprungliga betydelsen är långt mer krass och prosaisk än så. I sin helhet lyder den (i engelsk översättning):

Kairos...

”life is short,

opportunity (kairos) fleeting,

experiment dangerous,

judgment difficult.”

Och vad detta citat snarare vill uttrycka är att det tar lång tid att lära sig en yrkesskicklighet (en techne – en konst) men att livet dessvärre är väldigt kort och tillfälligheterna (kairos) flyktiga.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Konst & Kultur