Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.
Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.
I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.
Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.
Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt. Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?
Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?
Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!
Anthrôpos Metron 
”Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens?”
Jag tolkar vissa texter så, att man tänker sig att människans psyke kan ta skada av traumatiska upplevelser. Psyket är som en fysisk kropp med diverse egenskaper och förmågor. När ett ben bryts, kan vi inte gå. När en psykiskt ”organ” skadas får vi en oförmåga, som kallas psykopatisk tendens. Barn som genomlider många och svåra psykiska trauman kan utvecklas till psykopater. Med tillräckligt många och svåra ”tendenser” blir vi invalider. De flesta av oss har åtminstone några småkrämpor. Vi märker dem inte själva, men bakom ryggen på oss pratas det.
Ja, det är nog rätt bra uppfattat, ”psyket är som en fysisk kropp”. Och givetvis kan detta psyke bli skadat på grund av en rad olika påverkan, brist på seratonin, adrenalin… fysisk skada, genom att drabbas av alzheimer, etc.
Men det jag har valt att sätta fokus på i många av dessa texter är de skador som kan uppstå i vår ”ordkropp” om eller när språkliga och logiska inkonsekvenser uppstår.
Ex. människan (från barnstadiet) utvecklar sin kunskap om världen genom olika generaliseringar och kategoriseringar, ”upp-o-ned”, ”svart-o-vitt”, ”han-o-hon”… Och så kommer plötsligt någon vuxen på dagis och inför ett ”hen” som barnet nu måste förhålla sig till – och detta kanske i bjärt kontrast till den värld barnet känner genom sin mormor o morfar, mamma o pappa, tv o tidningar, där begreppsparet ”han” o ”hon” fortfarande är i bruk.
Människan är förvisso en helt fantastisk anpassningsbar och dynamisk varelse så det är mycket möjligt att detta barn lär sig att hantera detta nya bruk av ”hen” (genom att kanske införa en övergripande kategorisering ovanför ”han” och ”hon” – typ, ”Människa”). Men om barnet inte klarar av att hantera detta kontra-empiriska begrepp så kan det, ja, ta psykisk skada.
Som exempel här kan också anföras den starka ångest som vi kan möta hos människor med ”religiösa grubblerier” (och som jag också mött hos mig själv, givetvis). Alltså hur ”lösa” trådar som inte hänger ihop kan skapa ett psykiskt kaos.
Du har säkert läst inlägg 80. Meningslöst, overkligt, meningslöst som berör detta tema: https://maxexhact.wordpress.com/2010/11/01/80-att-bara-grava-en-grop-ar-inte-sa-bara/
Detta inlägg är också en kort-kort version av mitt arbete om Herakleitos Logos-lek.
Det jag fastnade för var orden ”Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen?”
Jag håller på och betar av dig från nr 1, ”Månen är gjord av ost”. Har bara kommit till nr 60 än. Skall läsa nr 80 direkt.
Har du någon åsikt om min definition av Sanningen i kommentaren till nr 28? Den kan tolkas som att jag delar Friedrich Schillers åsikt, att mot dumheten (= människan) kämpar själva gudarna förgäves. Av det följer, att såsom vi hanterar språket, blir även Guds Ord lögn.
Ovanstående anser jag vara tämligen sant, oavsett om det finns några gudar eller inte. Man kan byta ut ordet gudarna här ovan mot ”den största visheten” och Guds Ord mot ”den bäst belagda sanning”.