Månadsarkiv: februari 2010

6. Tea for one, two or three?

Frågan är hur långt vi skulle komma helt och hållet på egen hand?

Vi vaknar upp i upplysta och varma hem mitt i smällkalla vintern. Tar en dusch. Dricker en kopp te. Åker till våra arbeten. Skriver på dator, svarar i telefon, kör bil, flyger till Paris, beställer espresso, betalar med Master Card… och precis så pågår livet hela tiden. Och ingenting av detta skulle vi någonsin kunna fixa själva!

Jag menar, jag vet inte ens hur en dator fungerar, än mindre skulle jag kunna tillverka en. Jag förstår inte hur ett flygplan kan lyfta och skulle inte klara av att flyga själv. Jag skulle faktiskt inte ens kunna tillverka en nyckel till min ytterdörr eftersom jag inte vet hur man framställer själva metallen. Jag kan nästan ingenting! Och jag känner nästan heller ingen som kan mer än jag.

Och jag undrar, vilka är det egentligen som kan allt det här som gör så att världen går runt? Jag menar nu inte hur jorden snurrar kring sin axel utan hur människan genom sin aktivitet kan få alla flygplan i luften, alla brev sorterade, vattnet att rinna ur våra kranar och alla vägar att hänga ihop? Och man kan ju bara konstatera att det faktiskt är mer som fungerar än inte fungerar. Det kan man ju exempelvis fundera över när man står där på perrongen och svär över ett försenat tåg.

Jag skulle vilja se den individ som i dag skulle klara sig helt på egen hand. Den personen måste vara väldigt stark, oerhört kunnig och mer eller mindre galen.

John Stuart Mill, som skrev det berömda liberala manifestet ”Om Friheten” skrev också en text som aldrig publicerades under hans livstid. Han kallade den ”Om den sociala friheten”. Här beskriver han att den liberala ståndpunkt han tidigare intagit troligtvis bara skulle ge oss den suveräna friheten att svälta till döds i ensamhet. Han menade att den sociala gemenskapen, det politiska systemet och den fungerande staten är viktigare för vår överlevnad än vad vi vanligen föreställer oss.

Jag tror också det är så –  och undrar samtidigt om Sarah Palin och den republikanska ”Tea party” rörelsen i USA någonsin i sin frihetsiver funderat över vad personlig frihet verkligen förutsätter och innebär?

1 kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

5. Är det verkligen på detta viset?

– Jätteintressant, men skriv gärna lite kortare. Ingen har någonsin tid att lägga mer än tre minuter på en blogg…, sa hon och skyndade vidare.

Är det verkligen så? Det är ju inte så när man läser böcker eller tidskrifter så varför just när man läser på skärmen. Och vad ska då till för att få oss att orka lägga mer uppmärksamhet på själva innehållet i de digitala medierna? En Ipad? En långvarig sjukdom?

Men frågan är om det verkligen är så? Det finns givetvis människor som alltid bara skummar rubrikerna i en tidning, andra bara vad som står på löpsedlarna. Många har aldrig läst en bok i hela sina liv.

Jag skummar ibland, slarvar ibland och fördjupar mig ibland – oavsett medium. Men det handlar nog mer om mig själv och innehållet i det jag läser än själva mediet, tror jag i varje fall.

Sedan är det ju det där med trovärdigheten förståss! Vem lyssnar mer än ett ögonblick till en röst man inte vet var den kommer ifrån? De flesta av oss har ju tack och lov fortfarande en känsla för auktoriteter. Man vill vanligtvis veta vem som säger vad och varför. Och på internet och i bloggosfären ropas det hej villt om allt möjligt både från höger och vänster.

Den tyske filologen Friedrich Nietzsche skulle i varje fall ha gillat de nya kanalerna – han kunde ändå aldrig skriva mer än par meningar åt gången på grund av sitt hälsotillstånd. Och den grekiske tänkaren Herakleitos som levde 580 f.kr skulle nog också ha uppskattat den nutida knappheten eftersom han då säkert högg in sina kantiga sentenser i sten. Då blir man inte heller så mångordig.

Sedan kan man ju givetvis välja att skriva om helt andra saker – om det är så att man i första hand vill ha läsare. Man kan skriva om sådant som människor verkligen vill läsa. Man kan skriva om matlagning, kanariefåglar, resor, börsen, kroglivet – ”you name it”!

När allt kommer omkring, om man inte har tid för det som man tycker är inressant så är det nog helt enkelt bara så att det inte är tillräckligt intressant.

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

4. Allt eller inget!

I Platons dialoger bröstar sig ofta Sokrates för att han anser att han är den ende som har insett att han ingenting vet. Och det här blir liksom hans stora grej. Och omgivningen faller baklänges i förundran och vördnad inför denna självgoda, glosögda gamling som sedan finner njutning i att försätta andra i begreppsmässig förvirring.

Tänk er denna flintskallige och lite korpulente figur som på grund av sina ”andliga” ideal slutat bry sig om sitt utseende och sin hygien och som dessutom har en viss försmak för småpojkar. Tänk er vidare att denna man dyker upp under ett samtal där du och en grupp engagerade människor sitter och diskuterar något i stil med, ”utbildningens roll för individens utveckling”.

Och efter ett tag, då denne oinbjudne gäst har lyssnat, så börjar han ställa generella motfrågor: Vad menar ni med utbildning? Är det detsamma som att få tillgång till kunskap? Eller är det att få tillgång till en värdegrund? Eller är det bägge delarna? Och om det är bägge delarna varför kallar ni det då för en och samma sak?  För det är väl ändå en viss skillnad, det måste ni väl ändå medge… Och så pågår det timma ut och timma in.

En del av oss har säkert träffat på någon av dessa katastrofer – tvärsäkra personer som effektivt, genom att ta tag i helt fel tåtar, kan sätta käppar i vilka hjul som helst.

Vad gäller Sokrates så utgick han från att han ingenting visste därför att han inte hade tillgång till den absoluta kunskapen. Och det var också därför han ansåg sig vara visare än andra och åberopade även att oraklet i Delphi hade sagt att han var den visaste mannen i hela Hellas!?

I varje fall så var det enligt Sokrates endast de absoluta sanningarna som kunde ligga till grund för ett rationellt samtal. Och hade vi inte tillgång till denna absoluta kunskap så borde vi vara tysta! Det eller ingenting alls.

Antingen – Eller!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sanning & Inkonsekvens

3. Ge mig en fast punkt

Den grekiske matematikern och uppfinnaren Arkimedes (287-212 f.Kr.) uttryckte någon gång de berömda orden ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden”. Vad han hade upptäckt var just hävstångsprincipen med vilken han kunde beräkna utväxlingen på en viss mängd tillförd kraft. De bevingade orden talade alltså i första hand om en fysikalisk princip.

Citatet har dock letat sig vidare och uppträder även i andra mindre naturvetenskapliga sammanhang. Man menar då vanligtvis, ”ge mig en oföränderlig och absolut sanning och jag ska därefter äga makt att förklara allt”.

Vad Arkimedes menade var att det inte finns några fasta punkter i vårt fysiska universum – inte ens fixstjärnorna är vidare fasta. Men vad ordspråket mer har kommit att handla om är just frånvaron av alla eviga sanningar. Och om vi verkligen kunde veta något med säkerhet – då skulle det också vara möjligt för oss att finna andra säkra kunskaper. Det ena skulle leda till det andra. Som kulorna på ett pärlband. Och många har också letat efter dessa fixpunkter och många svar har föreslagits.

Det kanske mest kända är den franske filosofen René Descartes (1596 – 1650) och hans ”cogito ergo sum” – ”jag tänker, alltså finns jag”. Utifrån denna fasta punkt kunde han snart bevisa allt mellan himmel och jord och till och med guds existens.

Så lätt är det alltså att nå fram till säker kunskap och nya sanningar efter det att man har fastslagit en.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Sanning & Inkonsekvens, Vetenskapsteori

2. Andlighet = Andningsförmåga!?

Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.

Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.

Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.

”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.

Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!

Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.

4 kommentarer

Under Etymologi, Humaniora, Mysterier

1. Månen är gjord av ost!

Om du skulle höra mig säga att månen var gjord av ost – skulle du tro mig?

Knappast! Och varför inte? Jo, troligtvis därför att det skulle strida mot allt det du tidigare hört, lärt och trott.

Och om du var det minsta osäker skulle du kanske fundera så här; men ost finns ju inte i naturligt tillstånd och det är därför inte rimligt att något som inte var skapat av människan skulle kunna bestå av ost.

Du har ju säkert också hört att människan upprepade gånger landstigit på månen utan att det kommit några rapporteringar om att den skulle vara gjord av ost. För så mycket vet du ju, att om människan varit på månen och om månen verkligen var gjord av ost, då skulle du ha fått reda på det på något sätt.

Så skulle du kanske reagera (på ett ungefär) om du hörde någon säga att månen var gjord av ost.

Att ta till sig kunskaper är lite som att lägga ett pussel. Man prövar en pusselbit, ibland passar den – oftast inte.

Så… nästan ingen av er skulle tro mig om jag sa att månen var gjord av ost.  Och orsaken är att er rationella förmåga omedelbart och efter bästa förmåga, skulle börja syna påståendet: Vem är det som påstår? Varför? Vad är det som påstås? Hur står det i förhållande till erfarenheten? I förhållandet till vår kunskapsmassa? Och så vidare…

Att de flesta av oss kritiskt prövar nya berättelser och nya påståenden är inte alls vidare märkvärdigt. En god orienteringsförmåga har varit nyttig ur överlevnadssynpunkt. Och de som inte äger den har säkert fått förlita sig på andras goda förmågor.

…att ha varit eller inte varit – det är frågan?

Det konstiga är att det trots allt ändå sipprar igenom en mängd berättelser som är minst lika fantasifulla som den om att månen skulle vara gjord av ost.

Hur passerar exempelvis berättelsen som säger att om vi dör under vissa speciella omständigheter, så skulle vi få återuppstå i en slags himmelsk tillvaro med 72 jungfrur???

…eller en berättelse som säger att det en gång levde en person som tog på sig alla våra synder???

…eller en tro på att det som händer oss har en mening???

…eller en tro på att vi bör hysa respekt för något som vi varken kan ta på, uppfatta eller se???

…eller att CIA låg bakom attacken på World Trade Center 2001???

Hur tar sig sådana idéer genom våra kritiska prövningsprocedurer och hur lyckas de, mot alla odds, med att slå rot? Detta är verkligen ett riktigt mysterium…

 

6 kommentarer

Under Mysterier