Det finns nog ingenting som är så lockande som det som rör kärleken och det sexuella. Därför vill jag nu med varsam hand försöka sära lite på begreppen. För att se vad som eventuellt ligger fördolt där i.
Vi använder ett språk där ”kärlek” ofta är synonymt med att ”känna stark åtrå” och där ”att älska” innebär ”att ha sex” med någon. Samtidigt talar vi ibland om sådant som ”kärleksbudskap” och att ”älska sin nästa”. Samma begrepp ”kärlek” och att ”älska” men med helt olika betydelser.
Denna komplexitet, menar jag, har starkt påverkat vår syn på kärleken. Själva den språkliga förvirringen har här även skapat en vardaglig förvirring som slår vilt omkring sig. Och som drabbar de flesta av oss.
Eftersom den ena betydelsen av kärlek innebär en vittomfamnande välvilja och den andra en renodlad åtrå – en vilja att ta, äga och ruva på något – är det inte så konstigt att vi ibland inte riktigt vet vad den andre parten har för avsikter när de säger att de älskar oss. Och vi vill självfallet också alla vara älskade, både på det ena och det andra sättet. Detta gör också att vi inte riktigt vill kännas vid att vi låter orden kollra bort oss. Vi ser – men vill egentligen inte veta vad det betyder.
Vi verkar inte heller vilja ha en uppdelning av begreppen eftersom vi gärna också ser att våra mest egoistiska känslor, vår vilja att äga och konsumera någon annan, ska bli sammanblandade och kamouflerade med känslor som vi tror är mycket finare. Nämligen med den osjälviska kärleken. Vilket är en ren ”tankevälta” – men som alltid varit framgångsrik. Speciellt för dem som vill förföra och äga makt över andra.
Under antiken använde man sig av de bägge begreppen ”agape” och ”eros”. Agape för att beteckna den altruistiska kärleken, eros för att beteckna den erotiska. Inom buddhismen har en liknande uppdelning gjorts, den mellan ”pemma” och ”metta”. Pemma är en kraft som drar något till sig – tagande. Metta är en rörelse som expanderar – givande. En viss skillnad är det nog.
Anthrôpos Metron 
Väl talat!