Du tror dig ha makt över orden men jag garanterar – det är orden som har makt över dig.
Ett talande exempel på detta är den avslöjande ordleken ”vilken färg har snö?” där vi just på grund av våra starka språkliga associationer för det mesta tvingas svara fel (något jag valt att kalla för ”Petrus syndrom” eftersom han lyckades svara fel även när han visste att han skulle svara rätt).
– Vilken färg har snö?
– Vit!
– Vad dricker kor?
– Mjölk!
I detta klassiska exempel blir felsvaret uppenbart tokigt men tänk om orden har en liknande förmåga att leda oss vilse även i andra och kanske viktigare sammanhang. Med stor sannolikhet är det nog så.
Ett flagrant exempel är Zenons klassiska paradoxer: Alltså om vi färdas från en punkt A (Göteborg) till en punkt B (Stockholm) så måste vi först tillryggalägga halva sträckan C (Väderstad). Detta håller nog alla med om.
Och de flesta förstår också att vi sedan för att bege oss från vår nuvarande position fram till B, återigen måste färdas halva denna nya sträcka – och på så vis fortsätta i all evinnerlig tid. Varje upptänkbart avstånd går nämligen alltid att dela i hälften – annars är det per definition inget avstånd. Zenon drog därefter slutsatsen att rörelsen och rummet egentligen inte existerade. Han lät alltså den språkliga logiken ”over-rule”.
Ett annat exempel på hur vi leds att tänka på ett visst sätt är i den franske filosofen René Descartes skeptiska meditationer. Här försöker han kritiskt ta reda på vad vi människor verkligen kan veta med säkerhet. Och han börjar med sitt ”cogito ergo sum” – ”jag tänker alltså finns jag”. Därefter drar han snabbt en serie slutsatser om både högt och lågt för att slutligen komma fram till ett bevis för guds existens… Och dessa slutledningar hade just sin grund i liknande språkliga låsningar – precis som dem vi såg uppträda i Zenons paradoxer.
Och liknande logiska luftsprång stöter man fortfarande på lite varstans. Språkliga associationer kan på så sätt leda oss i princip vart som helst. Det gäller således att hålla tungan rätt i mun.