Lika – Olika
Frågan om vi lever i en relativ och föränderlig värld pockar dagligen på min uppmärksamhet. Som ett gruskorn i skon.
Alla kanske inte formulerar problemet som jag – men problemets kärna ligger ändå där och skaver hos de flesta.
Skavet ger sig till känna när vi exempelvis försöker få andra att förstå hur vi tänker eller när andra inte riktigt gillar samma saker som vi. När den andre föredrar annan mat, klädstil och musik!
Men kanske speciellt när den andre har en annan uppfattning om vad som är verkligt, rätt och riktigt. Vem av oss har egentligen rätt?
När skillnaderna mellan oss blir för stora då kraschar det lite i vår upplevelse av att vi delar samma verklighet. Det är detta som är så obehagligt frustrerande. Olikheter har svårt för att samsas, de är helt enkelt för utmanande för vårt eget välbefinnande. För vår egen självbild. För vår identifikation.
Allt det vi faktiskt delar upptäcker vi vanligtvis inte. Olikheterna däremot är något som utmanar och som vi måste ta aktiv ställning till:
Antingen har ju den andre verkligen rätt i sina uppfattningar vilket medför att vi själva kan ha fel – vilket vanligtvis är en alldeles för stor utmaning för att det ens skulle vara ett tänkbart alternativ för oss.
Följdriktigt väljer vi istället oftast att betrakta det som att den andre har fel eftersom vi själva med ganska stor säkerhet ändå vet med oss att vi har rätt. Det känns helt klart mycket mer betryggande.
Eller så… kanske vi godtar den pluralistiska beskrivningen av världen som säger att vi alla är olika och utvecklar en oerhörd vittomfamnande tolerans mot allt som går stick i stäv med vad vi själva tycker. Ja, vi proklamerar kanske till och med att vi ”gillar olika”.
Alla har lika rätt... eller fel...
Och för att psykologiskt klara av denna balansgång anlägger vi därefter kanske t.o.m. en attityd av att man egentligen ”inte behöver tycka så jäkla mycket” (det skapar ju bara konflikter). Och vi blir därmed också lite mer aloof, lite mer tillåtande – ja, lite mer urbaniserade helt enkelt.
Med risk att vi till slut varken vet var vi själva står eller om någon överhuvudtaget kan ha rätt eller fel i någonting.
Anthrôpos Metron 