Kategoriarkiv: Feminism

234. Vi som gillar variation

300_i_7310390001383_130444566298046917

Ärtsoppa med extra mycket fläsk…

Jag vet att vi är många som gillar tanken på ett öppet och välkomnande samhälle. Jag menar, tanken är inte bara god – utan även riktig.

I varje fall riktig för mig – därför rent personligen skulle jag inte vilja leva i en enkelspårig kultur där alla förväntades äta samma mat, bära samma slags kläder eller tvingades tänka och tycka på ett visst sätt. Sedan spelar det ju ingen roll om maten bestod av ärtsoppa med fläsk eller av sushi. Vad jag säger är bara att jag föredrar öppna umgängesformer framför slutna – oavsett vilken mat som serveras.

Men det finns ju en hake med det här med att gilla olika – och den är ju att bara för att man uppskattar en viss variation – behöver man ju inte gilla alla varianter!

Speciellt inte sådana som inte är öppna, inte tillåtande och som absolut inte själva gillar olika.

Och just därför är det inte alls motsägande att vi som gillar olika – samtidigt ogillar exempelvis Sverigedemokraterna. För om det är så att vi gillar öppenhet – står det knappast i motsättning till att vi samtidigt ogillar slutenhet. Eller hur?

salmon-nigiri1

…eller sushi?

Och slutna, stereotypiska grupperingar finns det gott om – både inom olika etniska och religiösa kulturer – ingen nämnd, ingen glömd! Grupperingar där man inte tillåter någon inom gruppen att falla utanför normen. Grupper som vägrar släppa taget om gamla nedärvda maktstrukturer, som inte strävar efter jämlikhet. Kulturer som inte tillåter något annat språk än sitt eget, inte tillåter kontakter eller äktenskap utanför gruppen, inte tillåter sexualitet utanför normen, inte tillåter tal och tänkande som tangerar gränserna för de egna föreställningarna.

Sådana grupper och kulturer gillar jag förstås inte – och det trots att jag gillar olika – och här råder alltså ingen motsättning.

Motsättningar uppstår först om vi som säger oss gilla olika – i vår iver och utan omsvep omsluter allt och alla (alla utom Sverigedemokrater då förstås) och öppnar dörrarna även för dem som är fientligt inställda till oss – då äventyrar vi ju faktiskt till och med vår egen ståndpunkt och därmed också den frihet det tagit vår öppna kultur tusentals år att nå fram till!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Liberalism

226. V! lever alla i en låtsasvärld.

exclamation-mark-outline-1365875502OEv

Upp som ett utropstecken…

Jag inser att det inte längre är fruktbart att försöka föra samtal över gränserna – för själva grundorden betyder inte sällan någonting helt annat.

Om jag exempelvis påstår att ”på A följer väl ändå B”, så kan svaret mycket väl bli, ”för dig, ja”!

Och om jag menar att vi väl ändå måste förhålla oss till verkligheten, svarar N! följdriktigt, ”vems verklighet”!

Och på så vis dekonstruerar N! effektivt den värld som är gemensam för oss andra. Den känsla av verklighet (det paradigm) det tagit oss tusentals år att sno ihop.

Och när jag läser vad Maria Sveland just skriver i sitt försvar för det Feministiska Manifestet, att det ”är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.” inser jag att denna brist på verklighetsförankring inte stör henne det minsta. Det som hos många av oss andra utgör själva grunden för tänkande och därmed möjligheterna för ömsesidighet – är för henne och för många bland extremfeministerna uppenbarligen något fullständigt godtyckligt.

frc3a5getecken

…och ned lite mer krökt, likt ett frågetecken.

Och detta förklarar till viss del många av de till synes orealistiska idéer som vi också kan läsa om i F!´s valmanifest.

Detta ger mig nu både existentiell ångest samt en släng av ”politiskt depression”, för att nu travestera samma Sveland. Varför då kan man fråga sig? Jo, därför att jag alltid har varit en övertygad förespråkare för just den mer humanistiska relativismen och en kritiker av det ensidigt rationalistiska, fyrkantiga (manligt chauvinistiska) tänkandet. Det har liksom varit själva min livsnerv, min främsta livsuppgift att försvara och skildra fördelarna i ett mer dynamiskt och pragmatiskt förhållningssätt.

Nu är jag inte längre lika tvärsäker, jag vet inte ens om det är vidare befogat eller klokt – därför att just nu är det de mer irrationella och subjektiva krafterna som alltmer vinner mark – både inom extrem höger- såväl som inom vänster-politik och försvårar därmed möjligheterna för rationella och kloka samtal och beslut. Och det var ju inte riktigt dit jag ville komma*.

Så nu står jag alltså här med byxorna nere och det verkar inte spela någon roll hur jag än vänder och vrider mig för situationen kommer ändå att förbli lika pinsam och fruktlös för det.

*”Anthropos Metron” betyder just att ”människan är allt tings mått” och som är relativismens grundtes.

4 kommentarer

Under Feminism, Genus, Relativism

225. N! gör mig mållös!

3026404_1200_675

Vilket gör att jag nog är benägen att hålla med Maria Sveland i det hon skriver att ”Feministiska Manifestet är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.”

I grund och botten tycker vi nog samma saker. Jag gillar förstås oxå, eftersom jag råkar bo på landet, det där med att samhället ska inordnas efter 15-minutersprincipen. Det vill säga att ingen ska ha längre än 15 minuter till något i sitt liv – jobb, förskola, bostad, mataffärer m m. Jag vet inte hur N! tänker fixa det – men tanken är helt enkelt genial och skulle verkligen underlätta för många (N! kommer säkert att sno en del röster från Centerpartiet).

Sen är det ju förstås det här med idén med nedmonteringen av försvaret – jag kan bara instämma i att krig är fruktansvärt och att det helt enkelt borde förbjudas (och en bra och konsekvent början måste väl ändå vara som N! föreslår att förbjuda användningen av vapen). Easy piece of cake! Lets eat that one together!

Och eftersom jag själv varit vegetarian i större delen av mitt liv så tycker jag också att alla skolor och förskolor bör ha köttfria måndagar och servera veganmat – jag tycker dessutom att vi kan tvinga på dem (köttätarna) ännu en dag – varför inte även fredagarna – och varför inte även införa principen på restaurangerna? Jag tror det kan funka!

Det jag verkligen uppskattar i ert partiprogram är också det där med att inkomster upp till 100.000 kr ska vara skattefria för oss som jobbar med kultur – men jag är här ändå lite orolig för vad min granne ska tycka. Hon är nämligen från Ungern och sliter dagligen med att diska och städa och bädda sängar och… jag kommer nog att ha svårt att förklara själva poängen och rättvisprincipen för henne – men det kanske N! kan hjälpa mig med.

Feministiskt Initiativ mönster tygpåse

Rösta på F! i valet på söndag om du vill att allt ska bli bättre!

Sedan är det ju förstås det här med förslaget till fri invandring – jag tror säkert att det skulle uppskattas av många – det jag dock ställer mig lite frågande till är de eventuella spänningar mellan olika grupper som skulle kunna uppstå när huggsexan om utrymme, bostad och resurser inträffar.

Men tanken är ju förstås som vanligt god. Precis som de flesta av era tankar. Frågan är dock bara om det verkligen är de goda tankarna som alltid förmår skapa en bättre värld? Erfarenheten har ju visat att det ibland kan vara lite si och så med resultatet av all den där goda viljan.

Men V! som överlever får väl se!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Politik

222. Jag gillar dig!

Varför lyssnar jag lite extra till vissa av er och inte till andra? Och varför föredrar jag att befinna mig i en del sociala sammanhang och inte i andra?

holding_hands21230739878

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Det alldeles för enkla svaret är förstås: jo, därför att jag gillar vissa av er bättre än andra och trivs därför bäst bland dem jag uppskattar! Så klart!

Ok! Det är väl både riktigt och rimligt. Men precis som med allt annat så kan man nog alltid ge den där enkla bilden lite skarpare konturer om man bara ger den lite mer fokus.

Och jag ställer mig därför själv frågan, vad det är som avgör vilka av er jag känner mig lite extra mycket attraherade av?

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Bland humanforskare brukar man tala om olika personliga kapital som vi i bästa fall besitter och som gör oss mer eller mindre intressanta i den andres ögon. Man talar här om ekonomiskt kapital, socialt kapital, kulturellt kapital och inte minst erotiskt kapital.

Och anledningen till att man kallar det för ”kapital” är för att de är såsom tillgångar som när de har ett värde för andra – kan utväxlas.

Det vi uppfattar som något värdefullt är självfallet också sådant som vi vill ha! Medan det vi inte vill ha, inte heller har något värde för oss. Enkelt!

Och det vi vill ha är vanligtvis sådant vi upplever kommer att ”berika” våra liv. Något som gör oss mindre sårbara, mer framgångsrika och därmed kanske också lite mer socialt attraktiva.

På så vis blir också vårt eget personliga kapital alltid ett resultat av andras önskningar. Vi befinner oss alltså alla på en slags marknad som väger och mäter våra tillkortakommanden och styrkor som avgör hur pass attraktiva vi är – i andras ögon.

water_572238684

Jag gillar dig därför att du förmår släcka min törst; därför att du är rolig? rik? ung? vacker? kunnig? smart? populär? bildad? sexig? eller en salig blandning av allt detta samt att du ser vem jag är…

Hos den som håller på att törsta ihjäl i ökenhettan blir jag tämligen värdelös om jag inte har lite vatten att komma med. Vårt eventuella värde är med andra ord ingenting vi själva bestämmer över.

Trodde, ville du att det skulle vara annorlunda? Sorry, jag styr inte heller över varken liv eller död!

—-

Teorier om kulturellt kapital har främst diskuterats av den franske filosofen, sociologen Pierre Bourdieu. Teorin om erotiskt kapital lanserades för några år sedan av den engelska sociologen Catherine Hakim i boken Honey Money.

 

6 kommentarer

Under Ekonomi, Feminism, Makt och Rädsla

201. Insha’Allah

DSC_0659_2

Maud von rosen umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester (notera champagneflaskan som står nedstucken i snön vid hennes fötter och glaset hon håller i hand).

Vem var hon egentligen? Den där Maud von Rosen som utgav sig för att vara svensk journalist och som på egen hand begav sig till Persien/Iran och Teheran under tidigt 1930-tal?

Hon som sedan publicerar skildringen Insha’Allah[1] där hon obesvärat skriver om sina olika möten med en rad världsvana persiska män som introducerar henne till det verkliga Persien/Iran bakom alla kulisser och slöjor.

Hon omnämns i boken bara i tredje person som den ”svenska grevinnan” och skriver i en bisats vara mor till tre döttrar, men var de är? eller om det fanns en man någonstans? får vi aldrig veta![2]

Hon samtalar här med mullor om ”Muhammedanernas” syn på kvinnor, besöker dervischer och låter sig omslutas av opiumrök. Hon ser barn i arbete, kvinnor i extrem fattigdom och prostitution och bjuder, med sin öppna blick, in till förståelse.

Just det faktum att boken skrevs före andra världskriget, Hitler nämns i en bisats, när hon kortfattat beskriver sin tågresa ned till Persien via Ryssland, eftersom de judiska läkare som fanns med på resan inte kunde åka genom Tyskland, är speciellt intressant. Och man inser att den kultur och de speciella konflikter som i dag råder i regionen är uråldriga.

DSC_0655

Maud von Rosen på den häst som Mullah Mohammed Ali skänkte till henne och som han lovade ”alltid kommer att stå sadlad uppe i bland bergen i det fall hon skulle återvända” i distriktet Backtiari.

Men vi skönjer också att den förståelse med vilken vi i dag ser på världen – inte nödvändigtvis är så befriad från den eurocentrism vi ofta kanske tror vi lämnat därhän. Snarare märker vi här att vår öppna och multikulturella utblick i själva verket är genomsyrad av västerländska ideal, ett von-oben-skap med en rad förutfattade meningar om den andre.

Visst, hon umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester. Hon ikläder sig chador och besöker ”kvinnornas stad” (varpå hon lyckas trampa på chadorfållen och finner sig stående i blott sina ”snygga västerländska underkläder”). Ja, en smått erotisk underton ledsagar oss faktiskt genom hela hennes resa.

Men samtidigt visar hon också det Persien/Iran som just då håller på att födas, motsträvigheten i den gamla världen som inte vill låta sig påverkas av västerländska idéer. Maud von Rosen beskriver här insiktsfullt den konflikt hon ser uppstå i brytpunkterna mellan det gamla och det nya.


[1] Maud von Rosen, Insha’Allah, Lars Hökenbergs bokförlag, Stockholm 1935

[2] Vem var hon? Det finns knappast någon information att uppbringa i dag om denna smått fantastiska kvinna – inte på Wikipedia, inga träffar i google – det finns inga bilder, hon finns inte ens i Adelskalendern! De enda möjliga träffar man hittar är till de få exemplar av hennes bok som finns att köpa hos olika antikvariat i Sverige. Och man undrar givetvis, vad hände sedan? Kom hon någonsin tillbaka hem till Sverige till sin man och till sina tre döttrar? Men framförallt, hur kunde hennes insats, hennes stora gärning så totalt glömmas bort? Hur kunde världen så fullständigt glömma henne?

Med detta mitt inlägg har hon dock till viss del fått återuppstå, nu finns hon i varje fall sökbar på internet och bilderna av henne bekräftar att hon verkligen levat. Men jag anar också att detta inte är slutet på historien om Maud von Rosen! Släkten von Rosen är stor och någon efterlevande eller nära vän måste ändå ha hört vad som hände sedan. Fortsättning följer säkert… Den som lever får se – Insha’Allah!

26 kommentarer

Under Feminism, Genus

171. Flickan och marknaden!

225px-Clara_Löfgren_-_Förbjuden_väg

Skratta bäst som skratta sist sa flickan och klev över gärdesgården…

– Eftersom livet är rätt kort, kraven desto fler, tillika varierande – kan det ibland vara svårt att alltför entydigt utsäga något med bestämdhet!
– Vad sa du?
– Jo, ja sa det att om det regnar i morgon så tar jag bilen upp till stan!
– Visst! Inga problem. Se bara till att tanka rätt soppa den här gången!

Det är inte lätt att tala om saker vars mått, vikt och längd man inte riktigt kan avgöra.

Och jag läste just en debattartikel[2] i gårdagens DN om att pojkarnas läsförmåga försämrats eftersom det anses omanligt bland unga att läsa.

Någon verkar ha glömt att berätta något för dem!

Detta bekräftar också min föraning om att vi lever i en slags brytningstid där det som tidigare uppfattades som ”kvinnligt” nu får allt större tyngd.[3]

Flickor läser mer, får bättre betyg, sägs ha större empatisk förmåga! Dessutom har de sin gäckande kvinnlighet![4]

Och pojkarna sätter sig längst bak i klassrummen.

Gamla äktenskapsnormer förändras och kvinnor lär nu gifta sig med partners ur mer jämställda sociala grupperingar – Ja, även under sin egen sociala status. Vilket världen tidigare aldrig skådat.[5][6]

Kvinnor har i dag högre utbildning. Dessutom finns det undersökningar som visar att inom vissa statusyrken börjar kvinnor gå om sina manliga kollegor i lönenivå.[7]

Vad är det som händer?

68169

…och lämnade pojken rådvill på andra sidan!

Personligen skulle jag tro att det först och främst är den osynliga handen som nu visar att vi nått en slags ”tipping point”[8] där det helt enkelt krävs mindre av sådant som tidigare efterfrågades – som muskelkraft, mod och allmän dumdristighet.

De nya ekonomiska marknaderna behöver snarare andra kvaliteter. Sådant som förmågan att vara närvarande, lyssnande, kommunicerande, social, samarbetsvillig, trogen, uthållig… Och så förstås kunnig och intelligent…

Och därmed ges också dessa nya kvaliteter större tyngd. Vilket ger inflytande. Vilket ger makt! Åt framförallt kvinnorna! Eftersom de rent generellt nu ligger i startfältet.

Och pojkarna, de yrvakna stackrarna! anade aldrig vad som komma skulle. Står nu rådvilla och trycker surmulet kepsarna ned över ögonen – för att slippa vara med.


[2] Dagens Nyheter – Publicerad 2013-04-08 om pojkars läsvanor.

[3] En tes vi också kunnat avläsa i omvänd tappning hos personer som ex. Anders Breivik.

[8] Tipping Point: Droppen och bägaren, tuvan och lasten, det som plötsligt får skeenden att ändra riktning.

4 kommentarer

Under Demokrati, Feminism, Jämlikhet

131. På slak lina över djup avgrund

Göran Greider tycker inte Johan Lundberg på Tidskriften Axess tar saken på riktigt stort allvar…

Jag har gjort några försök att i lite längre ordalag kommentera den senaste tidens politiska kulturdebatt. Ni vet den där diskussionen som snurrat omkring med fokus på ord som ”kulturkonservatism”, ”Breivik”, ”relativism” och ”vänsterns politiska depression”.

Mina små essä-försök är dels en slags kommentar till Malin Ullgren, dels till Göran Greider samt även till Roland Poirier Martinsson och Johan Lundberg på Tidskriften Axess, som alla under våren 2012 varit inne och illa fäktat för sina respektive ståndpunkter (nä, det var kanske en lite orättvis kommentar – många av dem har varit riktigt skickliga). Här nedan kommer två länkar till dessa lite längre texter.

…och vice versa

1. Den politiskt korrekta kulturrelativismen

och

2. På slak lina över djup avgrund

Lämna en kommentar

Under Feminism, Kulturdebatt, Politik