Kategoriarkiv: Feminism

222. Jag gillar dig!

Varför lyssnar jag lite extra till vissa av er och inte till andra? Och varför föredrar jag att befinna mig i en del sociala sammanhang och inte i andra?

holding_hands21230739878

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Det alldeles för enkla svaret är förstås: jo, därför att jag gillar vissa av er bättre än andra och trivs därför bäst bland dem jag uppskattar! Så klart!

Ok! Det är väl både riktigt och rimligt. Men precis som med allt annat så kan man nog alltid ge den där enkla bilden lite skarpare konturer om man bara ger den lite mer fokus.

Och jag ställer mig därför själv frågan, vad det är som avgör vilka av er jag känner mig lite extra mycket attraherade av?

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Bland humanforskare brukar man tala om olika personliga kapital som vi i bästa fall besitter och som gör oss mer eller mindre intressanta i den andres ögon. Man talar här om ekonomiskt kapital, socialt kapital, kulturellt kapital och inte minst erotiskt kapital.

Och anledningen till att man kallar det för ”kapital” är för att de är såsom tillgångar som när de har ett värde för andra – kan utväxlas.

Det vi uppfattar som något värdefullt är självfallet också sådant som vi vill ha! Medan det vi inte vill ha, inte heller har något värde för oss. Enkelt!

Och det vi vill ha är vanligtvis sådant vi upplever kommer att ”berika” våra liv. Något som gör oss mindre sårbara, mer framgångsrika och därmed kanske också lite mer socialt attraktiva.

På så vis blir också vårt eget personliga kapital alltid ett resultat av andras önskningar. Vi befinner oss alltså alla på en slags marknad som väger och mäter våra tillkortakommanden och styrkor som avgör hur pass attraktiva vi är – i andras ögon.

water_572238684

Jag gillar dig därför att du förmår släcka min törst; därför att du är rolig? rik? ung? vacker? kunnig? smart? populär? bildad? sexig? eller en salig blandning av allt detta samt att du ser vem jag är…

Hos den som håller på att törsta ihjäl i ökenhettan blir jag tämligen värdelös om jag inte har lite vatten att komma med. Vårt eventuella värde är med andra ord ingenting vi själva bestämmer över.

Trodde, ville du att det skulle vara annorlunda? Sorry, jag styr inte heller över varken liv eller död!

—-

Teorier om kulturellt kapital har främst diskuterats av den franske filosofen, sociologen Pierre Bourdieu. Teorin om erotiskt kapital lanserades för några år sedan av den engelska sociologen Catherine Hakim i boken Honey Money.

 

6 kommentarer

Under Ekonomi, Feminism, Makt och Rädsla

201. Insha’Allah

DSC_0659_2

Maud von rosen umgås med prinsar, rider på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester (notera champagneflaskan som står nedstucken i snön vid hennes fötter och glaset hon håller i hand).

Vem var hon egentligen? Den där Maud von Rosen som utgav sig för att vara svensk journalist och som på egen hand begav sig till Persien/Iran och Teheran under tidigt 1930-tal?

Hon som sedan publicerar skildringen Insha’Allah[1] där hon obesvärat skriver om sina olika möten med en rad världsvana persiska män som introducerar henne till det verkliga Persien/Iran bakom alla kulisser och slöjor.

Hon omnämns i boken bara i tredje person som den ”svenska grevinnan” och skriver i en bisats vara mor till tre döttrar, men var de är? eller om det fanns en man någonstans? får vi aldrig veta![2]

Hon samtalar här med mullor om ”Muhammedanernas” syn på kvinnor, besöker dervischer och låter sig omslutas av opiumrök. Hon ser barn i arbete, kvinnor i extrem fattigdom och prostitution och bjuder, med sin öppna blick, in till förståelse.

Just det faktum att boken skrevs före andra världskriget, Hitler nämns i en bisats, när hon kortfattat beskriver sin tågresa ned till Persien via Ryssland, eftersom de judiska läkare som fanns med på resan inte kunde åka genom Tyskland, är speciellt intressant. Och man inser att den kultur och de speciella konflikter som i dag råder i regionen är uråldriga.

DSC_0655

Maud von Rosen på den häst som Mullah Mohammed Ali skänkte till henne och som han lovade ”alltid kommer att stå sadlad uppe i bland bergen i det fall hon skulle återvända” i distriktet Backtiari.

Men vi skönjer också att den förståelse med vilken vi i dag ser på världen – inte nödvändigtvis är så befriad från den eurocentrism vi ofta kanske tror vi lämnat därhän. Snarare märker vi här att vår öppna och multikulturella utblick i själva verket är genomsyrad av västerländska ideal, ett von-oben-skap med en rad förutfattade meningar om den andre.

Visst, hon umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester. Hon ikläder sig chador och besöker ”kvinnornas stad” (varpå hon lyckas trampa på chadorfållen och finner sig stående i blott sina ”snygga västerländska underkläder”). Ja, en smått erotisk underton ledsagar oss faktiskt genom hela hennes resa.

Men samtidigt visar hon också det Persien/Iran som just då håller på att födas, motsträvigheten i den gamla världen som inte vill låta sig påverkas av västerländska idéer. Maud von Rosen beskriver här insiktsfullt den konflikt hon ser uppstå i brytpunkterna mellan det gamla och det nya.

 


[1] Maud von Rosen, Insha’Allah, Lars Hökenbergs bokförlag, Stockholm 1935

[2] Vem var hon? Det finns knappast någon information att uppbringa i dag om denna smått fantastiska kvinna – inte på Wikipedia, inga träffar i google – det finns inga bilder, hon finns inte ens i Adelskalendern! De enda möjliga träffar man hittar är till de få exemplar av hennes bok som finns att köpa hos olika antikvariat i Sverige. Och man undrar givetvis, vad hände sedan? Kom hon någonsin tillbaka hem till Sverige till sin man och till sina tre döttrar? Men framförallt, hur kunde hennes insats, hennes stora gärning så totalt glömmas bort? Hur kunde världen så fullständigt glömma henne?

Med detta mitt inlägg har hon dock till viss del fått återuppstå, nu finns hon i varje fall sökbar på internet och bilderna av henne bekräftar att hon verkligen levat. Men jag anar också att detta inte är slutet på historien om Maud von Rosen! Släkten von Rosen är stor och någon efterlevande eller nära vän måste ändå ha hört vad som hände sedan. Fortsättning följer säkert… Den som lever får se – Insha’Allah!

26 kommentarer

Under Feminism, Genus

171. Flickan och marknaden!

225px-Clara_Löfgren_-_Förbjuden_väg

Skratta bäst som skratta sist sa flickan och klev över gärdesgården…

– Eftersom livet är rätt kort, kraven desto fler, tillika varierande – kan det ibland vara svårt att alltför entydigt utsäga något med bestämdhet!
– Vad sa du?
– Jo, ja sa det att om det regnar i morgon så tar jag bilen upp till stan!
– Visst! Inga problem. Se bara till att tanka rätt soppa den här gången!

Det är inte lätt att tala om saker vars mått, vikt och längd man inte riktigt kan avgöra.

Och jag läste just en debattartikel[2] i gårdagens DN om att pojkarnas läsförmåga försämrats eftersom det anses omanligt bland unga att läsa.

Någon verkar ha glömt att berätta något för dem!

Detta bekräftar också min föraning om att vi lever i en slags brytningstid där det som tidigare uppfattades som ”kvinnligt” nu får allt större tyngd.[3]

Flickor läser mer, får bättre betyg, sägs ha större empatisk förmåga! Dessutom har de sin gäckande kvinnlighet![4]

Och pojkarna sätter sig längst bak i klassrummen.

Gamla äktenskapsnormer förändras och kvinnor lär nu gifta sig med partners ur mer jämställda sociala grupperingar – Ja, även under sin egen sociala status. Vilket världen tidigare aldrig skådat.[5][6]

Kvinnor har i dag högre utbildning. Dessutom finns det undersökningar som visar att inom vissa statusyrken börjar kvinnor gå om sina manliga kollegor i lönenivå.[7]

Vad är det som händer?

68169

…och lämnade pojken rådvill på andra sidan!

Personligen skulle jag tro att det först och främst är den osynliga handen som nu visar att vi nått en slags ”tipping point”[8] där det helt enkelt krävs mindre av sådant som tidigare efterfrågades – som muskelkraft, mod och allmän dumdristighet.

De nya ekonomiska marknaderna behöver snarare andra kvaliteter. Sådant som förmågan att vara närvarande, lyssnande, kommunicerande, social, samarbetsvillig, trogen, uthållig… Och så förstås kunnig och intelligent…

Och därmed ges också dessa nya kvaliteter större tyngd. Vilket ger inflytande. Vilket ger makt! Åt framförallt kvinnorna! Eftersom de rent generellt nu ligger i startfältet.

Och pojkarna, de yrvakna stackrarna! anade aldrig vad som komma skulle. Står nu rådvilla och trycker surmulet kepsarna ned över ögonen – för att slippa vara med.


[2] Dagens Nyheter – Publicerad 2013-04-08 om pojkars läsvanor.

[3] En tes vi också kunnat avläsa i omvänd tappning hos personer som ex. Anders Breivik.

[8] Tipping Point: Droppen och bägaren, tuvan och lasten, det som plötsligt får skeenden att ändra riktning.

4 kommentarer

Under Demokrati, Feminism, Jämlikhet

131. På slak lina över djup avgrund

Göran Greider tycker inte Johan Lundberg på Tidskriften Axess tar saken på riktigt stort allvar…

Jag har gjort några försök att i lite längre ordalag kommentera den senaste tidens politiska kulturdebatt. Ni vet den där diskussionen som snurrat omkring med fokus på ord som ”kulturkonservatism”, ”Breivik”, ”relativism” och ”vänsterns politiska depression”.

Mina små essä-försök är dels en slags kommentar till Malin Ullgren, dels till Göran Greider samt även till Roland Poirier Martinsson och Johan Lundberg på Tidskriften Axess, som alla under våren 2012 varit inne och illa fäktat för sina respektive ståndpunkter (nä, det var kanske en lite orättvis kommentar – många av dem har varit riktigt skickliga). Här nedan kommer två länkar till dessa lite längre texter.

…och vice versa

1. Den politiskt korrekta kulturrelativismen

och

2. På slak lina över djup avgrund

Lämna en kommentar

Under Feminism, Kulturdebatt, Politik

130. Benito Mussolini och jag!

Man blir inte fascist...

Bara för att Benito Mussolini tyckte att det var viktigt att tågen skulle komma i tid – innebär det inte att också vi, när vi står där och fryser på perrongen i detta iskalla och snorblöta aprilväder, blir fascister bara för att vi också önskar att tågen ska komma i tid.

Är ni med? Eller är resonemanget bara för uppenbart idiotiskt självklart?

Det kan tyckas så, men bakom denna självklarhet döljer sig mer än vad ögat till en början kan upptäcka.

Först och främst, fascismen är populistisk. Den skulle aldrig komma på idén att trumma fram en åsikt som inte redan fanns där ute i de djupa folklagren. Högerpopulism kallas så just därför att den appellerar till våra mer personliga känslor och preferenser – som exempelvis vår önskan om att tågen ska komma i tid.

Men vad är det då mer som högerpopulismen brukar värna om? Vilka är dess hjärtefrågor?

Nationen så klart! Flaggan och behovet av hårdare restriktioner kring invandringen! Islam finns givetvis med på kartan! Och kulturrelativismen – som man ogillar!

De förespråkar vanligtvis också någon form av kulturkonservatism (dock gällde detta inte den italienska futurismens och fascisternas hovpoet Filippo Tommaso Marinetti)! Vad mer?

Feminismen brukar vanligtvis vara en säker måltavla för högerpopulister som då snarare brukar framhålla mer patriarkaliska värden.

...bara för att man likt Mussolini önskar sig att tågen ska komma och gå i tid!

Religionen får också ofta en framträdande roll samtidigt som de givetvis är motståndare till kommunism, socialism och sådana idéer som stärker kollektivet på individens bekostnad… men samtidigt är de oftast förespråkare av en stark stat och starkt försvar – vilket ibland kan tyckas lite självmotsägande (fast inte i USA just nu där republikanerna försöker dra poänger på att vara mot stat och försvar). Och fascismen i Europa har för övrigt aldrig gillat USA eller storfinansen.

De kännetecknas av en retorik som mer än argument talar till de personliga känslorna – om individualism, om jord och om blod. Och allt detta tankegods finns det alltid ett visst utrymme för i varje människa.

Vad jag säger är att vi, för att förstå högerpopulismens lockelser, också måste förstå vad det är för strängar den spelar på. Om vi istället börjar tabubelägga det som den pekar mot – kommer detta bara att resultera i att vi så småningom slår knut på oss själva.

Vi blir nämligen inte själva fascister bara för att vi önskar att tågen ska komma i tid!

Lämna en kommentar

Under Feminism, Politik, Tabun

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

121. Om politisk depression

”Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter.” (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

3 kommentarer

Under Feminism, Humaniora, Konst & Kultur

119. Idel vänster-högersvängar

På samma sätt som gud och djävulen alltid är bundna vid varandra…

Ibland verkar det som om väldigt starka motsättningar bara utgör två olika sidor på ett och samma mynt. Ta det här med djävulen till exempel! Tror du verkligen att denna renodlade och personifierade ondska, med horn i pannan, skulle kunna existera vid sidan av gud och religionen, knappast.

Gud och djävulen utgör på så sätt bara två motpoler inom en och samma tankekonstruktion. Och där den ene finns – finns också den andre. Och utanför kontexten – så finns ingen av dem. Vilket är väl ändå rätt så självklart – eller hur!

På liknande sätt uppfattar jag också den höger-vänster-retorik som förs i dag. Ta exempelvis den polemiserade debatt som nu uppstått kring begreppet PK (politiskt korrekthet).

Vi har här alltså å ena sidan en vänster-sida som menar att ”PK-komplexet” enbart är en nidbild som uppstått långt ut på högerkanten och som sedan klistrats på etablerade och rådande (vänster)värderingar – för att lättare kunna avfärda dem.

Sedan har vi höger-sidan som reagerar på vad de uppfattar vara vänsterns makt över medierna och därmed makten över det offentliga samtalet och värderingarna och som de (högern) menar, pumpar ut ensidiga uppfattningar och budskap, som inte delas av folket (som finns där ute någonstans i verkligheten).

Och denna (högerns) vanmakt som orsakas av att de inte har tillgång till budskapen och dagsperspektivet (inget problemformuleringsprivilegium, skulle man kunna säga) resulterar då vanligtvis i irritation – och i vissa undantagsfall, i vansinnesdåd, typ Utöya.

…så lever högern och vänster sida vid sida och odlar sitt respektive hat

Och ju hårdare vänstern trummar in sina värderingar genom ”sina” kanaler* – desto starkare hörs frustrationerna ute på högerkanten.

Höger och vänster lever på så sätt, sida vid sida och när varandras rädsla och hat**. De befinner sig på samma lilla vägstump som endast leder mellan de två diametrala positionerna och som därför heller aldrig kan leda någonstans.

Och på samma sätt som den icke-troende måste skaka av sig hela den kristna dualismen (såväl gud som djävulen och allt där i mellan), så bör nog även den förhålla sig som inte känner sig riktigt hemma i det ensidiga höger-vänster-tänkandet. Det finns nämligen en politisk verklighet även bortom dessa låsningar.

– – –

*Vänstern menar vanligtvis att de inte alls äger makten över medierna eftersom dessa överlag ägs av kapitalister.

*Maria Sveland mår psykiskt dåligt för att Jimmie Åkesson är med i en TV-studio och Breivik griper till vapen för att befria världen från allt sådant som Sveland står för, se DN-Kultur 8 feb 2012.

Och den av Sveland påhoppade Per Ström ger i sin tur svar på tal i DN Kultur den 10 feb 2012.

Medan Lena Andersson söker förklara det hela genom att införa tankar kring något hon kallar Indignationsprivilegiet men som hon inte riktigt får kläm på trots att det var bra tänkt från början (DN 11 feb 2012), vilket var lite synd!

Lämna en kommentar

Under Feminism, Politik

11. Om kvinnor som vet sin plats

Det finns alltjämt personer – framförallt då män – som faktiskt anser att kvinnor inte riktigt når upp till mannens nivå vad gäller intelligens, kreativitet och handlingskraft. Med riktlinjen ”mannens nivå” avses då vanligtvis det historiska faktum att de mest framträdande genom tiderna i första hand varit män. Det är män som hållit i taktpinnarna och det är oftast män som stått för fiolerna.

Att det även har funnits kvinnliga vetenskapsmän, musiker, författare och matematiker under några århundraden förändrar inte själva helhetsbilden. Men vi talar då också om de mest utmärkande personerna och det kanske rör sig om några tusen personer per hundra år – i hela världen. Det handlar alltså om någon tusendels promille av mänskligheten som till synes driver vår materiella och kulturella utveckling på detta sätt. Och kvinnans faktiska andel inom denna bemärkta grupp ökar i kvadrat med varje år som går. Kvinnan vet numer hur hon ska ta sin plats.

Men det intressanta är – att om jag såsom man hänvisar till den manliga intelligentian, för att på så vis framhäva mig själv, så är jag inte bara chauvinistisk utan även irrationell. Därför att jag kan givetvis, i varje fall inte förnuftigt sett, i egenskap av att bara vara man, tillgodogöra mig varken Albert Einsteins eller Maria Skłodowska-Curie´s kunskaper och genialitet. Alltså, hur jag än vänder och vrider på mig så finns det alltid både män och kvinnor som kommer att vara mig både överlägsna och underlägsna i det mesta. Och så är det för oss alla, för såväl män som kvinnor. I allt! Alltid!

Ett vanligt sätt att slippa hantera framgångsrika kvinnor är ju förstås att helt enkelt försöka undvika dem. Och denna metod ser ut att framgångsrikt praktiseras av just sådana män som vanligtvis betraktar kvinnor som underlägsna. De sätter sig inte självmant i en sits där de ens behöver komma i närheten av en kunnig och framstående kvinna.

Män som generellt nedvärderar kvinnan tenderar istället just att omge sig med kvinnor som just är dem själv underlägsna i det mesta. Deras partners verkar vara handplockade utifrån detta ändamål. Vi boostar på så vis oss själva och inordnar vår tillvaro helt efter de fördomar och behov vi har och finner där i såväl våra positioner som våra egna sanningar.

3 kommentarer

Under Feminism, Genus, Makt och Rädsla