Kategoriarkiv: Filosofi

218. Kultur, konflikt och identitet

THE-TANK-MAN-STOPPING-THE-COLUMN-OF-T59-TANKS-TIANANMEN-SQUARE-BEIJING-CHINA-4-JUNE-1989-1-C31709Varje krig har sin yttre skepnad – byggnader och materiel förstörs, människor dödas och obeskrivliga tragedier utspelas. Detta är kriget i sin mest avskalade behavioristiska form – men denna säger oss förstås ingenting om krigets orsaker – bara om dess mest omisskännliga och omedelbara konsekvenser. Under den skrovliga ytan utspelar sig andra och i själva verket mer verkliga konflikter.

Själva striden uppstår i meningsskiljaktigheter och utspelas mellan meningsmotståndare. Det är olika synsätt som ger upphov till konflikter. Så för att förstå krig och arbeta för fred måste vi alltså först förstå vad mening och meningsmotsättningar innebär.

Meningar och uppfattningar är något vi skapar genom vår önskan att förstå och förhålla oss till vår omvärld. De uppstår ur vårt sätt att se. Vissa skulle kalla det för en del av vår individuationsprocess. Är vi troende ser vi världen på ett sätt – är vi icke-troende ser vi den på ett annat. Har vi makt och pengar uppfattar vi saker på ett sätt – är vi fattiga och maktlösa uppfattar vi dem på ett annat.

Och det är alltså detta som ger livet dess innehåll och därmed också lägger grunden för våra uppfattningar. Och ur detta område (perspektiv-mening-uppfattning) uppstår så vår känsla för rätt och fel, för gott och ont.

Och personligen tycker jag ju förstås att vi någon gång borde ta och inse att dessa områden inte finns i sig – för sig själva – oberoende av oss! Därför det är samtidigt denna övertro på det egna perspektivets absoluta giltighet som är själva upphovet till nötningar.

article-1249885-083AABF8000005DC-865_964x694

Det tillhör undantagen att vi behöver slåss för vår överlevnad – snarare slåss vi för våra (andras) idéer då de utgör grunden för vår upplevelse av särart – och därmed vår identitet. Vi kämpar som regel alltså inte för våra liv utan för våra uppfattningar.

Vi ser på världen utifrån våra privata perspektiv – som vi önskar göra allmänna.

Krig och konflikter har på så vis denna chauvinistiska oresonlighet som grund. Den som är villig att lyssna till den andra sidan och utan att bli hotad sätta sig in i den andres perspektiv är inte den som i första hand skapar konflikter.

—-

Denna text uppstod efter läsning av idéhistorikern Svante Nordins bok ”Filosofernas Krig” (Nya Doxa 1998) som handlar om det kulturella stämningsläget i Europa under första världskriget. En fantastiskt välskriven och intressant skildring av krigets bakomliggande orsaker och mekanismer.

Lämna en kommentar

Under Etik, Filosofi, Moral

217. Idévärldar på Café String

Plato-raphael

Platon pekar i riktning mot idévärlden som givetvis är uppåt…

Har du någonsin tänkt på att det mesta du tänker, säger och gör alltid på något vis är inordnat i någon slags tankestruktur som i bästa fall ramar in och ger det hela mening – om vi nu inte har ticks eller tourettes, vill säga.

Vilket ju också är ett faktum som ställer den gamle filosofen Platon och hans idéer i ett nytt ljus! Han menade ju nästan snarare tvärtom – att vi dessvärre mest uppehöll oss i det sinnliga (levde bland grottans skuggbilder) och inte tillräckligt umgicks med det ursprungliga och verkliga (idéerna, formerna).

Men, skulle man ju då kunna inflika; i dag måste det väl ändå vara tvärtom.

Var gång vi öppnar mun – vad kommer ut? Jo, i huvudsak en massa ord som alltid är konceptuella – alltså begreppsmässiga eller idéburna! Och pratar gör vi ju mest hela tiden – eller tvingas lyssna till dem som aldrig kan hålla tyst.

Varje gång vi slår upp en tidning, en boksida eller är ute på internet – samma sak där – uppslag och budskap som alla är bärare av idéer.

Och när vi tar upp våra smartphones möter vi ytterligare idévärldar genom olika applikationer, Instagram, Facebook… Och vi interagerar, tänker och ägnar oss åt tolkning mest hela tiden.

Och att överhuvudtaget leva i en urban miljö är att så gott som uteslutande befinna sig i olika idéburna kulturella sammanhang; ”Tegnérgatan”, ”Busslinje 53”, ”Café String”! You name it! what isn´t!

stringkaffee

Café String – en kulturmiljö – par excellence

Så frågan är snarare, hur ofta befinner vi oss inte i en eller annans idévärld? Hur ofta står vi inte i kontakt med kulturen? Tio minuter om dagen? kanske tjugo? Max! kanske lite beroende på var vi bor, vad vi arbetar med och hur lång tid vi spenderar på toa.

Och då är ju den stora filosofiska frågan; är det vi som har förändrats eller var det Platon som snarare hade dålig koll?

Kanske det redan från början var tvärtom: Att det egentligen var själva den där grottan, alltså sinnevärlden, som var verklig? – och som vi redan då hade problem med att riktigt uppfatta – därför att vi hela tiden var engagerade i ett ständigt flöde av meningsskapande.

1 kommentar

Under Empiri, Filosofi, Sociala Medier

211. Midnatt råder, släckta äro ljusen

Kungshuset_ht2011_04

Det gamla Kungshuset i Lund

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt! Jag hade en gång en dröm. Jag ville bli filosof. Anledningen var en känsla som jag gått och burit på troligtvis ända sedan jag var liten – en malande frustration över av att saker och ting inte riktigt verkade hänga ihop. Och kanske framförallt att människor inte riktigt hängde ihop.

Och eftersom jag aldrig fick någon rätsida på det – fick jag som ung heller aldrig någon bra markkontakt. Och skolan, den korta tid det nu varade, förmådde ju inte direkt lysa upp i detta mörker.

Därför kom det sig att jag en dag stegade upp för trapporna i det gamla Kungshuset i Lund för att börja plugga filosofi – sedan i Stockholm – därefter också vid Södertörn.

Men filosof, det blev jag aldrig! Och anledningen var att vi inte riktigt talade samma språk. Vi såg trots allt inte på världen på samma sätt. Vilket ju givetvis borde ha fått mig att varsna fara i tid och vända mig åt ett annat håll. Men nu blev det inte så. Och det berodde nog mest på min sturiga okunnighet.

Och till saken hör att jag var så pass naiv att jag till en början trodde att det var filosofin det var fel på – inte på mig.

Därför jag var övertygad om att filosofin var själva hjärtat i det tänkande som sökte reda ut verkligheten – och som aldrig skulle väja för något – inte ens för de heligaste dogmer. Men så var det ju inte riktigt!images

Och själva konflikt-punkten var ständigt den samma. Jag var, skulle det visa sig, inte alls filosof utan snarare naturfödd empiriker. Vilket gjorde att jag dessvärre hade synpunkter på hur de filosofiska samtalen överhuvudtaget fördes: ”ja, men så är det ju inte” – ”ja, men det kan vi ju aldrig någonsin veta något om”!

Och sådana där common-sense-uttalanden föll givetvis inte filosofin på läppen! Speciellt inte då man redan tidigt (Platon) tagit avstånd från det praktiskt sinnliga som man lite föraktfullt likställt med kvinnogöra.

Så, om man ska ta sig in i främmande hus handlar det kanske framförallt om att gå fram lite lätt på tå, ”tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp”.

Lämna en kommentar

Under Empiri, Filosofi, Prsonlgt

207. Är den verkligen min?

sword2Är den verkligen min? den här rösten? eller bestäms den av någonting utanför mig själv? Säg det du, den som vet. Vad jag i varje fall vet är att jag inte hade uttryckt mig så här om det hade varit på 1800-talet – inte heller 1930. Men kanske jag hade börjat låta så här någon gång efter 1950. Vem vet? Inte jag. Jag levde ju nästan inte då.

Och i dag finns den så gott som överallt. De där precis lagom personligt slängiga rösterna, inspirerade av det lite enklare vardagstugget  som man som författare eller copywriter  använder för att just skapa närhet och förtrolighet. Typ: du och jag = vi! Och poängterar på så vis redan från början att man tänker lägga ned sitt svärd och sin sköld – om den lite töntiga analogin tillåts i ett sammanhang som detta.

Men den här lite coola stilen kan ju också skapa viss distans. Jag menar, genom att hålla mig lite ovanför och bortom det alltför personliga, så kanske jag på något sätt kommer närmare dig – men lite längre bort från mig själv. Skulle man kunna uttrycka sig så?

Den här rösten försöker vara tillbakalutad men flyter liksom lite ovanpå. Försöker inte heller att stöta sig med någon – kan därför heller aldrig bli riktigt utmanande. Då skulle den helt enkelt spåra ur.

Den skyr därför också allt vad romantik och sentimentalitet heter – i rädsla just av att hoppa över de gemensamma skaklarna. Och det blir därför inte heller så mycket rörelseutrymme kvar.

Den förmår inte heller beskriva saker som ligger lite vid sidan av. För själva idén med den är ju att den ska befinna sig mitt i – eller i varje fall uttrycka sig som om den gjorde. Eller hur?8900385-origpic-9747c2

Jag tror att den har sitt ursprung någon gång i början av efterkrigstiden – när trötta öron inte riktigt längre orkade lyssna på fler storvulna berättare som med storslagna gester talade om helt andra saker.

Och man vände sig då nog istället alltmer till andra slags röster – sådana som inte på samma sätt stod där med svärden uppstuckna i sina arslen[1].


[1] Litet avslutande stilbrott bara för illustrera hur ett tonläge kan förändras med ett enkelt litet ord. Och för dem av er som nu kanske undrar var min vanliga filosofiska djupsinnighet tagit vägen vill jag bara säga att någon djupare text än denna nog inte kan skrivas – i varje fall inte av mig – i varje fall inte om den samtidigt ska ha ett någorlunda meningsfyllt innehåll.

1 kommentar

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

204. Vad menar Banksy?

220px-Eichmann,_Adolf

Ond? eller bara banalt banal?

En av graffitikonstnären Banksys senare installationer i New York får mig att höja lite på ögonbrynen. Först tänker jag: wow! coolt!

Men efter ett tag börjar jag undra vad han egentligen menar med sin ‘The banality of the banality of evil’?

Tydligt är att det är en kommentar till den tyska filosofen Hannah Arendt, som i en artikelserie i The New Yorker 1961, just myntade begreppet ”The banality of evil”.

Detta då för att beskriva vad hon uppfattade som SS-Obergruppenführer Adolf Eichmanns smått småskurna och byråkratiska attityd till sina handlingar som han utförde i egenskap av en av de ledande arkitekterna bakom förintelsen.

Men frågan är, vad menar Banksy?

NEW-NAZI-OIL-TIGHT-for-web2-private

Ensam, melankolisk och inte vidare populär! ‘The banality of the banality of evil’, Banksy NY 2013, sold för $ 615 000!

Banksy är berömd för sina installationer som inte sällan bär på lager på lager av mening.

Och en möjlighet här är ju att Banksy finner Hannah Arendts analys av den banala ondskan banal. Och att illustrationen, av den uniformbeklädda personen som betraktar bergen i fjärran, är en bild av just hennes banala syn på ondska.

Men… det är ju nu bara så att denna ”arendtska” syn på ondska – inte är den mest vedertagna – det är inte så vi vanligtvis ser på ondska. Så utifrån denna tolkning vore det ju som att Banksy slår in helt vidöppna dörrar.

Och det brukar han ju inte göra!

Så, vad kan han då mena?

En annan tolkning man skulle kunna göra är att Banksy här lägger till ytterligare en dimension till Hannah Arendts tidigare tolkning av ondskan som banal. Och detta tillägg skulle då kunna innebära att även det banala i ondskan är banalt, precis så som han också uttrycker det.

Vilket då torde innebära att först och främst är den som vi uppfattar som ond (ex. Eichmann) egentligen bara en småskuren banal person utan några större tankar kring sina (”onda”) handlingar –  vilket då är den ”arendtska” tolkningen.

Men därutöver är även bakgrunden till dessa banala handlingar i sig banala – då utövarna  kanske inte hade något högre syfte med det hela än att göra det de uppfattade som ”rätt” och därmed säkerställa och upprätthålla en position inom en viss krets. De ville helt enkelt bara vara populära.

Och det är verkligen banalt!
Men vad Banksy verkligen menade lär vi nog aldrig få reda på.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Filosofi

199. Prspktvlsht, säger du!

blocks_image_2_1

Förlorar vi vår förmåga att, likt en Baron von Münchhausen, lyfta oss i håret så…

Att just kunna tråckla sig ur det mest ensidigt privata – för att därigenom se något annat och sedan kanske ta sig tillbaka. Det är väl ändå denna mentala sömnadskonst som höjer oss ett snäpp över det triviala. Tycker du inte?

Jo, jag talar om förmågan att få lite perspektiv på saker och ting. Och snacka går ju alltid.

Därför att motsatsen, alltså perspektivlösheten, innesluter oss ju bara i oss själva och de värderingar och den kultur vi är så insyltade i. Utan möjlighet till överblick.

Och det blir ju liksom ett fängelse. Alltså Perspektivlösheten!

Därför handlar det väl snarare om att kunna ställa sig lite vid sidan av – ta ett djupt andetag – anamma lite av ett fågelperspektiv. För att om möjligt kunna upptäcka exempelvis sådant som möjliga konsekvenser eller orsaker till saker och ting.

Och vad jag då menar är att förlorar vi vår förmåga, att likt en Baron von Münchhausen lyfta oss i håret – förlorar vi kanske också möjligheterna till djupseende. Och världen riskerar bli lika platt som en pannkaka. Och vi att förlora oss själva i smeten.

Och vem vill det egentligen? Eller så är det just det vi vill, bara att jag inte riktigt fattat det.

twodimen

Frågan är om det är ”vi” som blir ritade… eller om det är ”vi” som håller i pennan?

Men det är precis som med den där figuren som själv ritar en cirkel runtomkring sig och därmed ser till att begränsa sin egen rörelsefrihet – därför att den inte kan kliva upp eller över sitt eget streck. Därför att den själv och det den gör – alltså skapandet av cirkeln – sammanfaller – på samma plan – i samma verklighet – hamnar i samma smet, så att säga.

Och världen reduceras då bara till en serie pluppar eller koordinater på ett papper, bestående av sådant som vikt-, plats-, person- och måttangivelser. Och den världen blir ju liksom bara som en siluett av vad som verkligen sker.

…och inser nu plötsligt hur långt in i Platons grotta jag i själva verket krupit. Och dit in ville jag då verkligen inte komma. För det är knappast där jag hör hemma.

– Ah! Det var ingenting särskilt! Jag mår bra, solen skiner – hundarna sover! Allt är bara som det ska.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Prsonlgt, Trivia

193. Verklig, verkligare, verkligast!

sol

Det mest solklara…

Det finns nu rätt så många olika uppfattningar om vad som är ”verkligt” – även om vi kanske inte alltid diskuterar saken rent explicit. Attityderna ger sig ändå till känna – utan att vi för den skull behöver föra frågan på tal.*

En vanlig attityd är ett slags okomplicerad common-sense inställning där verkligheten är lika självklar som det klaraste korvspad – och bevisar sin existens varje gång vi råkar snubbla över en tröskel…

Jag gillar denna inställning till världen. Den är rätt fram och rakt på sak… även om den ibland kan bli lite väl enkel.

Sedan har vi förstås den där attityden som direkt när den hör ordet ”verklighet” genast måste opponera sig och ställa den retoriska frågan: ”Vems verklighet pratar vi om” – och gör allt för att relativisera den.

Men jag uppskattar även denna attityd! Den är också rakt på sak och tar ändå fasta på det empiriska faktum att det finns olika slags perspektiv – även om den ibland kan bli lite väl retoriskt teoretiserande.

Sedan har vi ju förstås den där inställningen till världen som aldrig någonsin behöver ställa sig några frågor alls om vad som är verkligt eller inte – utan mer bara lever i den verklighet den blivit fostrad till.

Jag kan inte direkt säga att jag uppskattar denna hållning – även om jag ibland kan avundas den – allting blir ju så mycket enklare – och det ges sällan utrymme för några alternativ – vilket betyder mindre grubblerier och kanske lite mindre av inre slitningar.

our-sun

…kan vid närmare betraktande ändå te sig lite oklart

Men samtidigt är det ju en hållning som alltid kommer att möta spänningar i förhållande till sin omvärld – om denna nu inte råkar vara fostrad i samma slags tänkande och kultur, vill säga… och det är den ju nu för tiden väldigt sällan. Vilket då lätt kan resultera i andra slags konflikter. Och detta är ju då mindre bra.

Rent personligen håller jag mig nog med samtliga av dessa attityder – lite beroende på sammanhanget. Man skulle kunna säga att jag har en lite mer pragmatisk hållning till allt detta vi kallar ”verklighet”.

___

* Frågan är dock varför någon vettig människa skulle ägna möda och tid till att överhuvudtaget fundera kring detta vi kallar verklighet – eftersom vi alla, trots alla våra motstridiga uppfattningar, ändå tycks veta vad den innebär!

1 kommentar

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

172. Vi föds, lever och dör, omlott!

1114465_209_336

Döden är en både pålitlig och påtaglig gäst som gärna får komma för sent!

Brukar nu vanligtvis inte ägna någon tid åt att fundera över ”Livet” och ”Döden”. Men kan nu bara inte släppa tanken på att vi faktiskt lever, så att säga, omlott. Vi föds och dör inte i klungor – utan sprider ut oss jämnt och lever och dör med lagom stora mellanrum.

Vilket också gör att jag sammantaget mött fler levande personer än döda… Jag menar, de som gått bort och som jag kände personligen medan de levde, begränsas nog till omkring tio; mormor, morfar, pappa, svärmor, Lars Albert, Bie, Gertrud, Sven, mammas sambo Nils och så förstås den där killen jag skolkade tillsammans med i sjuan och som jag senare hörde körde ihjäl sig på tyska autobahn när han var arton.* Och så förstås morbror Augustin och moster Brita och Faster Hedda!

Ok! femton då!

Sedan är det nog inte så värst många fler – och då är jag ändå rätt gammal. Men givetvis lär det bli fler ju längre man lever – men ändå! Det är väl ändå rätt konstigt! Annorlunda är det ju förstås i krig – då man dör i just klungor.

Och att det då måste bildas hemska avbrott.

För det är ju ändå just det att vi föds och dör omlott som gör det möjligt för oss att överlämna kultur, traditioner och kunskaper till nästkommande generationer.

Visst finns det mesta nedtecknat i böcker och tillgängligt på internet – men om vi inte lär oss koderna kan vi ju heller aldrig utläsa innehållet. Och dessa kan vi ju inte läsa oss till – de måste överföras från generation till generation.

Och skulle vi plötsligt behöva födas, utan kontakt med historien – skulle vi ju nästan bli som oskrivna tavlor.

Nästan som de där killarna som sätter sig längst bak i klassrummen och helst vill sluta skolan efter nian.

livet-hander

Vi lever och dör omlott – vilket gör det möjligt för oss att föra vidare kunskaper till kommande generationer – om vi tar oss omaket!

Vi skulle ju inte ens veta hur man tillverkar stål – skulle alltså behöva starta all over again – och från scratch!

Vilket då återigen skulle ta tusentals år av erfarenhets-utveckling för att vi ens skulle kunna tillverka den minsta lilla pennkniv.

Tänk på det du!

För det tänker jag på när jag möter raljerandet för allt som stavas kultur; bildning, vetenskap, traditioner eller eftertänksamhet.

En attityd som numer allt oftare manifesteras i olika soffprogram och dokusåpor eller i märkliga inslag på P3 där man gör allt för att försöka utmana något traditionsbundet på någon slags bred dialekt.

———
* Efter en promenad i solen med en gammal vän (som alltså inte är död), och som gjorde att hjärncellerna syresattes, slår det mig plötsligt att han faktiskt hette Anders Sjöholm! Den där killen jag skolkade från skolan med och som körde ihjäl sig på tyska autobahn.

1 kommentar

Under Filosofi, Konst & Kultur, Kunskap vs. Okunskap

154. Klockan tolv mitt på dagen

IBkyrktorn

När kyrkklockorna slog 12 i Schweiz…

När jag var femton liftade jag runt i Sydeuropa tillsammans med en tysk och en österrikare.  Vi var i Andorra, Monaco och bodde ett tag vid Luganosjön.

Och jag kom just att tänka på att det var där, vid gränsen mellan Italien och Schweiz, som ett ljus gick upp för mig.

När kyrkklockorna slog tolv slag i Schweiz – slog de bara ett i Italien. Och detta fick min tidigare så naiva och fasta tilltro till livet, världen och alltings obönhörlighet att börja krackelera.

Då i början på sjuttiotalet hade vi i Sverige nämligen ännu inte infört någon vinter/sommar-tid och jag hade helt enkelt blivit invaggad i att uppfatta tiden som något naturligt, alltså något som var knutet till dygnets växlingar. Och i en sådan värld var alltid klockan tolv mitt på dagen när solen stod som högst på himlen. Det var ingenting som vi människor kunde gå in och peta på.

luganer_see_ferienhaus

…slog de ett i Italien!

Så, plötsligt där vid Luganosjön, insåg jag att verkligheten inte längre riktig var vad jag tidigare hade trott. Och det var också där som då min fascination över själva ”gränsdragnings-problematiken” mellan natur och kultur kom att födas.

Alltså en gränsdragning mellan vad som är och som finns oberoende av oss människor och det som bara kan uppstå via oss. Tiden eller klockslagen är ju just ett exempel på vad som blott är mänskliga artefakter.

Sofisterna i det antika Grekland poängterade tidigt betydelsen av en sådan gränsdragning. De kallade det som fanns naturligt för ”Physis” och det som uppstod genom mänsklig aktivitet för ”Nomos”.

Och det ansågs vara av betydelse att vi kunde upprätthålla denna distinktion. Därför att utan förmågan till särskiljning skulle vi ju ofelbart börja blanda ihop korten och därmed kunna tro på att sådant som vi själva hade skapat – fanns av egen kraft, i naturen. Allt sådant som klock-tider, lagar, normer, skönhet, ödet, rättvisan, heliga platser… och så förstås, alla gudarna.

Så, stående där i alplandskapet i ett gränsland mellan de bägge länderna och medan kyrkklockornas klang ljöd, insåg jag vilken makt konventioner egentligen har över våra sinnen och över världen.

3 kommentarer

Under Filosofi, Relativism, Sofistik

134. I jakten på tomtar och troll!

Fantastiska berättelser om tomtar och troll…

Har länge nu varit inställd på att bara skriva om saker som rent konkret finns runtomkring, jag menar då inte sådana fysiska ting som ”trappsteg” och ”smörknivar” – utan mera om näraliggande förhållanden som bl.a. rör sådant som makten över verkligheten. Vad det är som påverkar oss. Hur det uppstår, hur det får fäste.

Alltså inte några metafysiska betraktelser, inget filosofiskt mummel! Utan mer näraliggande och konkreta saker!

Jag har alltid velat skriva enkelt om rätt så komplicerade saker men nu sent omsider insett att det nog hade varit mer framgångsrikt om jag försökt skriva lite mer dunkelt om enkla ting.

Det ligger, så att säga i sakens natur; att läsaren oftast upplever en större spänning av att få läsa en initierad betraktelse över ”tomtar och troll” än att behöva få ta del utav ett storögt konstaterande av att ”vatten faktiskt är vått”!

Visst är det så?

…har större dragningskraft än triviala verklighetsbeskrivningar

Något även Herakleitos säkert fick erfara, då han förundrat fastslog att, ”Vägen upp är den samma som vägen ned”!

Och detta utgör just nu den gordiska knut jag kommit fram till att jag måste lösa! Hur ska man kunna gestalta något som bara är till synes enkelt utan att göra det alltför komplicerat? Samtidigt som man måste göra det tillräckligt invecklat (mystiskt) för att det överhuvudtaget ska locka till läsning.

Det är det här med att ibland ter sig saker alltså enkla därför att vi inte har förståelse för vad som är underliggande! Och andra gånger ter sig saker komplexa därför att vi snärjs in i underliggande strukturer och antaganden som det egentligen inte finns någon grund för.

På liknande sätt förhåller det sig nu med Herakleitos konstaterande att vägen upp är den samma som vägen ner.

Detta är vid första anblick en rätt så banal iakttagelse, självklart är den fysiska vägen upp, samma som den fysiska vägen ned – men kanske ändå inte riktigt. Varför? Jo därför att ”upp och ned” är begrepp relativa en position och hänvisar därför till något annat än beskrivningen av den faktiska platsen.

Vad Herakleitos belyser med denna tankenöt är bland annat att vi inte ska förledas till att blanda ihop de begrepp vi använder med vad de söker gestalta (deras utsträckning – denotation). Alltså, inte blanda ihop språket med den fysiska verkligheten.

Kan vi bara klara av denna grundläggande rågång så är mycket vunnet.

 –––––

Med detta inlägg ska jag återigen försöka väcka till liv den tänkare i mig som jag vet finns där någonstans.

Och därmed tillåter jag mig också att slå an en annorlunda ton.

Jag kommer inte längre att anstränga mig för att vara tillgänglig. Jag tar mig därför rätten att inte längre snegla på mina läsare.

Ett, två, tre, så kliver jag härmed ut ur mina egna begränsande cirklar.

Dessutom har jag börjat läsa om (alltså en gång till) Nietzsche för att se vad det var som fångade mig så intensivt i hans författarskap för så många år sedan.

Och har nu hunnit ta mig igenom ”Tragedins Födelse”, ”Filosofin under grekernas tragiska tidsålder”, ”Morgonrodnad” och den ”Glada Vetenskapen” och jag måste säga att hitintills har jag inte kunnat upptäcka något som ger mig någon större fascination eller mersmak. Men jag kommer att återkomma med mer om detta senare när jag tagit mig igenom ytterligare några av hans verk.

4 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier