Fakta talar för sig självt – det finns faktiskt ingen ”högre” moral, ingen bättre ”rätt”. Och det spelar sedan ingen roll hur vi än vänder och vrider oss på denna krassa krok – vi kommer ändå aldrig att undslippa detta hemska faktum.
Därför det finns inget som talar för att det skulle finnas någon högre instans som med både makt och befogenhet kan garantera oss något högre än det vi själva har möjlighet att skapa!
Missförstå mig nu rätt!
Jag säger inte att det inte finns någon fantastisk SuperPower någonstans som vi ännu inte sett röken av – jag säger heller ingenting om om det inte skulle finnas någon högre moral eller något verkligt rätt och fel någonstans!
Vad jag menar är nu bara att ingen av oss i dagsläget kan avgöra vem som har koll på vad som verkligen skulle vara detta högsta rätta och goda.
Och om du sedan inte är beredd att följa denna superenkla logiska konsekvens – utan hellre väljer att tro på att du själv eller någon annan ändå någonstans vet mer och bättre än andra – då kommer du ju ändå bara att i slutänden behöva stå där och försöka hävda din rätt gentemot miljontals andra trosvissa som alla hävdar sin.
Innebär då den här krassa ståndpunkten att det enda kloka vore att inte tro på någonting? Inte uppfatta något som bättre eller sämre? inte tro att något skulle kunna utmynna i något bättre? Alltså i total nihilism?
Självfallet inte!
Men vad vi måste ha klart för oss är bara att det faktiskt bara är vi själva som bär ansvaret för vilka värdeskalor vi väljer att göra till våra. Och bland de värderingar vi sedan väljer finns självfallet sådant som är både rätt och fel, bättre och sämre och det är till detta vi sedan på goda och balanserade grunder måste sätta vår tilltro.
Där ingår förstås även att kunna lyssna till andras uppfattningar och väga dessa mot våra egna – och sedan kan vi i bästa fall gemensamt komma fram till en deliberativ ståndpunkt som vi faktiskt också kan dela.
Och det är ändå rätt stort! För det är väl just den här balansakten som vi avser med begreppet civil-isation.