Det är väl ändå inte så jävla konstigt…
Vi är alla olika – på något sätt – men vi har samtidigt en jäkla massa gemensamt! Framförallt ska vi kunna fungera och leva sida vid sida. Vilket givetvis inte alltid är helt okomplicerat – men ändå något som bara måste fungera.
Vi har egentligen inte så många val, antingen slår vi ihjäl varandra – eller så finner vi smörjmedel som gör det möjligt för oss att leva, kanske inte nödvändigtvis gemensamt, men ändå sida vid sida.
Och för att klara av att leva tillsammans behöver vi åtminstone några minsta gemensamma nämnare. Vi behöver några små hållpunkter, några riktlinjer för hur vi ska möta varandra. För det är ändå någonstans där i mötet som det ibland kan börja gnissla.
…att vi måste ha något gemensamt för att kunna fungera utan alltför hög friktion!
Det är ingen tillfällighet att man exempelvis på skolgårdar kan höra uttryck som hora, blatte eller bögjävel – skolgården är just en sådan miljö där vi tvingas samman utan att egentligen vara förberedda för det. Alla där är unga, obildade och oborstade och alla vill ta plats. Vi vill förstås alla ta plats – men vad många inte förstår är att detta kan man göra utan att det behöver ske på den andres bekostnad. Men detta är det ju i och för sig flera av oss som inte förstår.
För att överhuvudtaget klara av att utan större friktion leva tillsammans – eller sida vid sida – krävs dock att vi delar vissa värderingar. Vi måste veta hur vi bäst passerar varandra i en trång passage, vi måste veta vad vi ska säga om vi råkar stöta till varandra.
Allt det som gör att vi människor förmår leva tätt tillsammans i överbefolkade städer är inte bara upprätthållet genom stadfästa lagar och regler. Vi måste också dela och gemensamt värna en känsla för hur vi bäst ska kunna umgås – denna känsla är vad som ryms under själva begreppet moral.
Och är det så att vi börjar smutskasta eller skita i det gemensamma – då grusas också det sociala maskineriet och själva de sociala mekanismerna hotar att bryta samman. Det är väl ändå inte så jävla konstigt?
Anthrôpos Metron 
Det var mig, ta mig tusan, en inspirerande talakt till text Du metaforiserar här i din blogg. Gott hantverk i och med och genom det gemensammas gemensamma mellanrum från din sidas uttryck till min sidas möjlighet att tolka.
Uttryck gör intryck, så att säga, för att ”kugga i” så gott jag förmår med mina sedan barndomen i-akt-tagna ”läs & skrivsvårigheter. Tänk, säger jag, ifall läraren i mina tidiga folkskoleår redan från början berättat om vårt språkandes genealogiskt gemensamma och särskiljande historia av tecken för bokstavarnas stereotypiskt verbala översättning till verbums plats i mellanrymdens topos mellan ”Du [ / ] Jag”, över [ = ] liknande ”Vi [ / ] Dom”, som oxå den paradoxala närvarons metaforiska grus och smörjmedel mitt i bråkstreckets [ – ] klassrum mellan menandets täljare och meningarnas nämnare.
Hen, hon eller han hade kanske då mer öppet visat prov på vad vi talar med och om genom vår säreget gemensamma livsforms väsentligen allmänna, retoriskt-etiskt-politiskt-personliga praxis… du vet, amsagan om att barn inte gör som vuxna säger till dem, (lev som du lär), utan som vuxna gör, (lär som de lever)… och jag min stackare sa som de gjorde och begrep ingenting av vad jag sagt, men skämdes över mina lögner.
Jag tog igen det mest av förlorad självrespekt med skolk, bus och fotboll som oborstad och obildbar lärjunge. Bara slumpen höll mig något sånär på rättens sida… å andra sidan, hade jag väl med nutidens lärarkår knappast kommit till någon annan slutsats än Mark Twains senkomna ändå, kan jag tro ”Låt inte din skolgång vara i vägen för din utbildning”
;-)