”Lástima surge cuando nos sentimos lástima por alguien; compasión es cuando entendemos y ayudar sabiamente.”
•
”Pity arises when we are sorry for someone ;
compassion is when we understand and help wisely.”
Det är den 19 mars 2013 och snön yr kring husknutarna. Iskylan från norr bara vägrar släppa greppet. På radion talar man uppgivet om apatiska flyktingbarn. Det är synd om dem – barnen.
Det är också synd om föräldrarna. Och det är synd om de andra som inte riktigt får komma in i värmen – tiggarna, uteliggarna, de papperslösa.
Jag läser att det också är synd om småfåglarna om vi slutar mata dem och att det nu även är synd om rådjuren, vars smala ben skär ned genom den hårda skaren.
Under vintern har det också skrivits en artikelserie i DN som visat att det verkligen är synd om alla som inte får någon vård i tid och om alla gamlingar som inte riktigt blir omhändertagna.
Och när jag slår upp dagens tidning kan jag inte annat än tycka synd om alla dessa som bor i Bagdad – och så förstås syrierna, palestinierna – och kopterna…
Ja, det är verkligen synd om alla som inte kan lämna förtryck och krigshärdar.
Den här stackarn kom varje dag under flera veckor och åt solrosfrön som fåglarna skvätt ut från fågelbordet, sedan plötsligt en dag så lade den sig ned – nu syns den dock inte till längre…
Det är också synd om alla som måste fly.
Och det är synd om alla som inte känner sig riktigt hemma dit de kommer.
Nu kan det låta som om jag bara raljerar över alla som det kan tyckas synd om, men det handlar inte om det!
Jag tycker verkligen synd om alla som det på något sätt är synd om – men de är väldigt många.
Och vi tycker alla väldigt olika – alltså vilka det är mest synd om.
Och jag vet, som jag också skrev i inlägget ”132. Vem fan bryr sig”, att det finns de som bryr sig mer om herrelösa hundar än om svältande barn.
Men själva anledningen till att det är synd om så väldigt många måste nog ändå vara att livet faktiskt inte är en sådan dans på rosor som många tror. Och att det är därför som Gotama Buddha talade så mycket om dukkha och Indras dotter i Drömspelet ständigt upprepar att, ”det är synd om människorna”!
Livet är kanske i grunden just så som Thomas Hobbes en gång uttryckte det, ”solitary, poor, nasty, brutish, and short” och just därför måste vi också alla göra vi kan för att gemensamt hålla våra näsor över vattenytan och försöka hålla oss flytande. Det finns nog ingen annan utväg!
Anthrôpos Metron 
Jo, då… byt ut ut i utväg mot in så löser det sig a la något ”mindfulness”- recept. Här utanför har de snart efter bara 14 dagar slagit ihop några lådor för att akut lösa dagisbristen… varför är det inte lika enkelt att göra det samma för de uteliggande daglönare som kommit hit från sydeuropa med den fria rörlighetens legitimitet… det är synd om politikerna, att politik blivit en ren yrkesverksamhet, på så vis får de aldrig lära sig vad det innebär att vara en politisk människa och en mänsklig politiker… synd är det.
I dokumentären om Olof Palme säger han något i stil med:
Vi är alla är dömda att leva på den här jorden och det gäller att göra den så bra så möjligt.
Just det! Så bra som möjligt!