Det talas mycket om det transparenta samhälle som vuxit fram med internet. Vem som helst kan i dag nå ut med information som tidigare skulle ha stött på patrull i form av nitiska redaktörer eller andra begränsningar.
I en handvändning kan vi nu alla med lätthet skapa intressegrupper som snabbt når ut till hundratusentalet mottagare. Och det ger en känsla av att vi kan påverka världen. Och det kanske vi också kan till viss del.
Men risken finns att det nu blir så transparent att helhetsbilderna istället grumlas och motivation och engagemang avtar.
Utbudet av ”upplysningar” har helt enkelt blivit för stort för att riktigt kunna överblickas. Det blir också allt svårare att analysera upphov och avsändare och sortera bland mängden av information. Och alltfler blir istället offer för olika konspirationer och ryktesspridningar.
Det som en gång var den mytologiska styrkan med ”Hylands Hörna” – den stora majoriteten tittade 
och kommenterade vilket skapade en stor gemenskap. Det samma gällde bojkotterna – många reagerade samstämmigt på några få utpekade fenomen, vilket också gav effekt.
Det var bl.a. bojkotterna av; Fyffes/Chiquita bananer; varor från Sydafrika; USA´s inblandning i Vietnam, Nestlé och Del Monte…
Det var helt enkelt hanterbart. Problemen enkla att förstå. Människor handlade (inte) och aktionerna blev direkt kännbara för producenterna.
Idag startas det däremot säkert hundratalet anti-grupper i veckan. Än är det bojkott av gris-, lamm-, Belgian Blue- eller hönsuppfödning – mot Islams hantering av jämlikhetsfrågor, mot Lars Vilks provokationer, Cloettas ”goda choklad”, H&M´s inlåsta barn i Asien, Adidas svältlöner och, och, och…
…och vad händer egentligen?
Kanske allt blir så transparent att vi snarare än att delta väljer att resignera. Allt blir för komplicerat. För överväldigande. Transparensen förvandlas till ett töcken. Och de godhjärtade förvandlas istället till ”upplysta” cyniker.
Och ”in the long tail” kanske några tio tusen tappra runt om i världen avstår från att köpa mattor från IKEA medan massorna bara fortsätter precis som vanligt.
Och vi börjar åter ”dricka Coca Cola – precis som om ingenting har hänt”, för att nu citera den norske poeten Jan Erik Vold ur diktsamlingen ”Kykelipi” från 1969.
Anthrôpos Metron 