De har förstått frihetens princip och börjar nu också kräva att få leva som vi lär.
Varken traditioner eller gamla strukturer kan längre hindra Asiens befolkning från att erövra sina nya liv. Många bland dem förstår också att denna frihet inte kommer att räcka till för alla. Därför gäller det för dem att handla snabbt och ta för sig medan tid finns. De har insett att först till kvarn är det enda rätta för den som vill mala!
Stora delar av befolkningen i Indien och Kina har vaknat och gnuggar nu yrvaket bort gammalt tankegods som hindrat dem från att se. En efter en vaknar de upp ur en lång törnrosasömn av gamla föreställningar som med omsorg vårdats genom generationer.
Den moderna världen har visat dem ett liv bortom historiens och kollektivets förtryck av individen. Vi i väst har gestaltat den personliga frihetens idé; Att individen faktiskt betyder mer än kollektivet. Att en minoritet på så vis kan väga väl så mycket som en majoritet.
Det hela kanske inte startade med FN´s resolutioner om mänskliga fri- och rättigheter – men dessa har definitivt förstärkt synen på vår individualitet.
Idén om att vi alla skulle ha ett orubbligt värde oavsett vilka vi är eller vad vi gör måste för den vanlige asiaten vara fullständigt ”MINDBLOWING”!
Den indiske författaren Aravind Adiga skildrar också i ”White Tiger” (Free Press 2008) detta uppvaknande och förklarar här varför Indien och Kina till slut kommer att gå förbi västvärlden. Orden läggs i Balram Halwai´s mun, som säger att människor i väst helt enkelt blivit för mycket ”lamm” och för lite ”tigrar”.
Take No Prisoners!
Vi skulle kunna förstå detta som att vi i väst i allt högre grad tenderar att se och relatera tillvarandra som individer snarare än som funktioner. En som kör taxi betraktas då inte bara som ”Taxichaffis” utan även som en individ med en egen historia.
Och en individ kan man alltid känna sympati för medan det är svårare att känna något för en ”städerska”, en ”polack” eller en helt vanlig ”invandrare”. Och det är alltså denna individualisering och den känslighet den medför som till slut skulle göra oss så försvagade…
Anthrôpos Metron 