Kategoriarkiv: Makt och Rädsla

maj 22, 2012 · 2:40 pm

133. As Cool As Cool Can Be!

Vem avgör vad som är coolt eller inte?

Uppenbarligen uppstod begreppet ”cool” någon gång under tidigt 1930-tal då uttrycket först började förekomma inom den svarta ”coola” jazzkulturen. Var det härstammar från går för övrigt inte att få någon vidare klarhet i men troligen har det fått sin nuvarande tvetydiga form genom att det som tidigare beskrevs som ”hot” gjorde en rockad och istället blev ”cool”. Vi menar egentligen ”hot” men säger alltså ”cool”.

Och hur lätt är det inte att tycka att något är ”coolt”*. Men vad tusan betyder ordet egentligen?

Dum fråga?  Alla vet vad ”cool” betyder och det är faktiskt inte vidare cool, att som jag nu, försöka förstå mig på detta.

En sak är dock säkert – det är att man klarar sig ganska långt med detta lilla ord. Därför att det har så otroligt många användningsområden.

Det kan exempelvis betyda så skilda saker som ”det spelar ingen roll”, ”bra”, ”häftigt”, ”avslappnad”, ”självkontroll”, ”utan känslor”, ”våghalsig”, ”tuff”, ”kyligt” (mottagande), ”läcker”, ”det är lugnt”, ”kyla ned”, ”kyla”, ”kall”, ”sluta”, ”beräknande”, ”lugn”, ”fantastiskt”, etc.

Vilket innebär att det egentligen nästan aldrig kan vara fel att använda ordet cool – annat än i sammanhang där det är o-cool, vill säga.

”Cool” kan ibland utgöra ett adjektiv, ibland ett adverbial, ett neutrum eller ett verb – allt efter situation.

Framförallt används det som ett adjektiv med avsikten att förklara att detta (det som är cool) är något som jag (avsändaren) anser vara övergripande bra, snyggt, häftigt, intressant, påhittigt, avundsvärt, otroligt, etc.

Mamma? eller?

Och till detta så kommer så givetvis då också denna önskan att det vi menar vara coolt verkligen också ska vara coolt (i objektiv bemärkelse).

På så vis för begreppet oss in i en social dimension, vi vill inte vara ensamma om att tycka något är coolt. Inte heller vill vi vara ovetande om vad som verkligen är coolt. Det handlar om att ha koll!

Coolheten blir så ett socialt kitt som håller oss samman i alldeles speciella värde- och smak-gemenskaper där de mäktigaste bland oss är de som får lov att lägga ut linjalen och bestämma vad som verkligen är COOLT!

____

*Märkligt dock att detta coola amerikanska ord fått sådana helsvenska ordformer som i coolt, coolare, coolast?

10 kommentarer

Under Etymologi, Humor, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

april 17, 2012 · 10:08 am

129. De Hatade

"De Hatade" är en välskriven bok om angelägna frågor...

Magnus Lintons bok ”De hatade, Om Radikalhögerns Måltavlor” – den som Maria Sveland blev så illa berörd av och som sedan skapade en sådan intensiv debatt på DN Kultur – är verkligen en obehaglig beskrivning av den ”kulturkonservativa” och fascistiska utvecklingen i Europa just nu.

Linton skildrar här en skrämd kultur som famlar efter sina urgamla kristna och nationalistiska rötter. En gammal gemenskap som länge blivit utmanad av såväl demokratiska som kulturrelativistiska ideal – och nu på senare tid, även av den arabiska kulturens inbrytningar.

Det här är nu ingen recension av Lintons bok utan snarare en kommentar till några påståenden som han i boken till synes har låtit sväva fritt. Alltså en kommentar till ett uttalande som han inte underbygger med några argument eller hänvisningar. Och sådant är alltid problematiskt och blir förr eller senare ifrågasatt.

Det jag tänker på här är vad Linton menar vara själva relativismens natur. Han skriver:

”Den avvisar alla anspråk på eviga sanningar – oavsett om de är religiösa, politiska eller vetenskapliga – och betonar all kunskaps föränderlighet och beroende av social, historisk och kulturell kontext. Det betyder inte, vilket ofta hävdas av den nya alliansen mellan xenofober och sekularister, att den saknar respekt för förnuft och att den ofrånkomligen slår över i en värdenihilism där ”allt blir tillåtet”. Tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat, mycket rimligare och i själva verket är relativismen snarast hyperkritisk och kräver förnuftet påslaget hela tiden.”

...men som dessvärre inte riktigt kan bemöta högerkonservatismens kritik av relativismen.

Och egentligen hade jag nog inte kunnat säga det bättre själv! Vad Linton försöker säga här är att de högerkonservativas och de moderna sekulariserade liberalernas ogillande av relativismen och mångkulturalismen – helt enkelt är grundat på falska premisser.

Visst! Ett krasst konstaterande är att alla värderingar, uppfattningar och kultur alltid är avhängig någon form av kontextmässigt sammanhang – vilket är en sådan självklar iakttagelse att det är svårt att i dag, empiriskt eller vetenskapligt, hävda något annat.

Men det stora och svåra konstycket, och det som Linton undviker här, är att förklara hur det i en sådan relativ världsbild kan rymmas sådant som är, med hans egna ord, ”betydligt sannare” och ”mycket rimligare”!

Det är här den riktigt stora relativistiska nöten ligger.*

– – –

* Det är denna utmaning som i princip alla texter här på Anthropos Metron också har som främsta ambition att bearbeta och belysa.

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

april 12, 2012 · 10:28 am

127. Inte vidare roligt!

För mycket länge sedan hittade  jag ett B.C. ”comic-strip” som jag klippte ut ur DN och sparade. För mig slog den korta kärnfulla bildsekvensen verkligen huvudet på en rad olika spikar. Och flera gånger sedan dess har jag tagit fram det nu lite tummade urklippet och visat för någon och sagt; kolla bara, så roligt, så smart!

Men… nästan ingen jag visat det för har ens tillnärmelsevis tyckt att det var lika vitsigt som jag! Och detta faktum har ibland fått mig att fundera över hur oerhört olika vi uppfattar saker och ting. Och hur mycket erfarenheter och kunskaper vi egentligen måste ha tillägnat oss och ha gemensamt för att överhuvudtaget kunna kommunicera, än mer för att kunna skratta åt något tillsammans.

Jag diskuterade detta bland annat i inlägg 84. Vad skrattar du åt? Men det finns nog mer att säga. Men själva andemeningen här är ju just detta kärnområde som jag hela tiden ältar om: Hur språket och erfarenheterna bidrar till att sammanlänka oss. Hur orden mejslar fram en gemensam verklighet som i sin tur möjliggör vårt utbyte av tankar och känslor – kommunikation! Och hur allt detta påverkar vår samhällsbyggnad.

För mig handlar denna lilla B.C. ”comic strip” om rationalitetens kris, om vetenskapens legitimitet och problem; om hur olika sanningssägare hanterar verklighetens uppstickande anomalier; hur det oresonliga och en-sidiga perspektivet hanterar uppkomsten av något annat; hur makten alltid hanterar ”den andre”. Det handlar om hur den som tar sig rätten att få bestämma verkligheten också kan ta sig rätten att upprätthålla denna verklighet.

Det är alltså en comic strip som berör allt från religion, vetenskap, makt  över verkligheten… till patriarkatets chauvinism och feminismens omfamnande av relativismen.

Och allt detta är ju faktiskt inte vidare lustigt. Så det finns nog skäl för att andra inte dragit på smilbanden lika mycket som jag gjort genom  årens lopp.

Visst var det träffsäkert! No more reptiles in this world! Ha, ha! Alla svettas lite oroligt och fisken dyker ned i vattnet. Who is next!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 7, 2012 · 1:16 pm

123. Ord som lever egna liv

Undrar vad upplysningens centralgestalter skulle säga om de fick höra nutidens diskussioner om upplysning och humanism?

Jag har sagt det förut och det är just därför jag säger det igen! Vi är alla bundna vid olika språkliga uttryck och strukturer som gör vad de kan för att bekräfta och upprätthålla sina egna idéer.

Detta låter kanske som science fiction eller rent flum – men faktum är att språket i sig är beroende av regelsystem och utvecklar innehåll som vi inte riktigt själva kan styra över.*

Vi har den senaste tiden sett en rad begrepp passera revy i olika debatter och som, när de väl lagts på plats, stakar ut såväl författarens tillhörighet, riktning och möjliga slutsatser.

Vänsterfolk använder sig exempelvis aldrig av ordet ”politiskt korrekt” annat än när de vill peka på högerpopulismens användning av ordet som just en kritik av vänstern. Och högern använder aldrig ordet ”islamofobi” om det inte är för att raljera med vänsterns plötsliga religiösa omfamning.

Vilket innebär att vissa ord blivit infekterade och inte längre kan användas – detta trots att de säkerligen tjänade ett gott och viktigt begreppsmässigt syfte. Vi förlorar exempelvis med ”PK” en viktig konnotation – nämligen den att makten med sina supportrar upprätthåller en världsbild med en serie accepterade ”sanningar” som inte kan ifrågasättas.

Efter årets hetsiga kulturdebatter** riskerar vi nu även att förlora sådana viktiga begrepp som ”upplysning” och ”humanism” som blivit infekterade och luddiga genom att ”fel” personer tagit dem i sin mun på ett ”felaktigt” sätt.

Vissa anser att PK-ismen är en farlig ideologi

Använder vi oss av någon av dessa ord så vet alla på förhand vad vi tänker säga. Därför att orden – begreppen – nu lever sina egna liv även om detta ”egna liv” sker i nära symbios med oss alla.***

Och vissa bland oss förfogar givetvis över en större makt än andra hur språk och begrepp ska användas och utvecklas. Det är också detta de flesta debatter handlar om: att kunna befästa tankar och formuleringar så att de kan reproduceras och få eget liv.

—

* Det är som med demokratin: vi har inflytande men det är inte alltid att just vår röst får något större genomslag.

** Jag tänker då främst på den debatt som Magnus Linton givit upphov till genom sin bok ”De Hatade” samt hans replik till Fredrik Ekelund samt den debatt som skett i kölvattnet av Bengt Ohlssons och Maria Svelands inlägg.

*** Det var nog detta Heidegger menade när han sa att ”Die Sprache spricht” och som inspirerade bland andra den franske filosofen Roland Barthes att uttrycka att det är språket som talar genom oss och att det därmed implicit är språket som styr den politiska dagordningen och debatten.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

februari 2, 2012 · 10:23 am

118. Den perfekta människan

Konfucius hade nog blicken för den problematik som...

Diskussioner om vad som är bäst – höger eller vänsterperspektivet – har med största säkerhet pågått länge. Vi finner exempelvis en tråd hos den kinesiska politiske tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning. Det klockrena uttalandet säger: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Och sentensen kan vi i dag mycket väl tolka som så att om samhället styrs för ensidigt av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så blir resultatet en småskuren och pedantisk byråkrati.

Alltså ett perspektiv utan kontakt med verkligheten. Och med verklighet menar jag här – hur människor faktiskt uppfattar saker, hur de reagerar känslomässigt, vad de har för ”naturliga” drivkrafter. Som exempelvis att värna sin egen familj, avkomma, egendom – eftersom detta i slutänden är allt som betyder något för individen (ex. i en krissituation när allt ställs på sin spets).

Men så har vi också den extrema motsatsen – om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer och preferenser – militär, ekonomi, maktpositioner (den starkares kamp i syfte att värna just sin egen familj, avkomma, egendom) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Nu, inom denna principiella tankestruktur kan vi även placera in Bengt Ohlssons kritik mot vad han upplever vara kulturvänsterns hegemoni i kultursverige – och denna utpekade grupps kraftiga motangrepp.

...som Bengt Ohlsson väckt liv i genom sin attack på "kulturvänstern"

Bengt Ohlsson pekar (lite darrhänt måhända) på att kulturvänstern alltid drivs av en slags blind och ensidig ideologi där makten alltid har fel och där de utsatta till varje pris bör stödjas.  Som han säger:

”I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.” 

Det handlar här alltså om vänsterns ständiga värnande av sådana ”maktlösa grupper” (sic! får man nästan infoga) som kvinnor, homosexuella, samer, kurder, palestinier, brottslingar, invandrare, cyklister, fotgängare och andra utsatta minoriteter, etc.

Och vänsteretablissemangets svar lät inte vänta på sig. Ohlsson utpekades som en landsförrädare som, som han själv upplevde det, ”hade sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.”

Och för att då avrunda detta med Konfucius egna slutord – ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan” – så kanske vissa pusselbitar kan falla på plats.

(Och är det så att inte några pusselbitar faller på plats – så kanske mitt förra inlägg kan skänka lite ledtrådar: 117. Verkligheten någon annanstans)

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Tabun

Taggat som , ,

januari 20, 2012 · 1:11 pm

113. En riktig svensk tiger

Visst, vi kan alla le lite åt berättelsen om de vilda gråtande björnarna i Korea som har setts sörja Kim il Jongs bortgång. Och vi inser kanske då också hur pass djupt ned i folksjälen en skicklig propaganda kan nå.

Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att lite styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av upphöjd och överlägsen klarsyn som ett annat och annorlunda perspektiv förmår ge.

Men även här hemma i vårt svenska kulturella medvetande finns en rad ställningstaganden som  inte heller kan överskridas eller ifrågasättas – svenska rejäla helylle-tabun som kanske uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?

På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” enbart är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle kunna användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).

Sedan har vi förstås det stora komplexet som rör alla sådana saker som ”auktoritet” och ”hierarkier” – som påverkat både utvecklingen av skolan och arbetsmarknaden – tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.

I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...

Och vidare, om vi har ”makt” så bör vi helst inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra att utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” eller ”vanmakt” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om vad som krävs för att de koreanska björnarna ska kunna gråta.**

Vi ska vidare här hemma vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi tala obehindrat om detta när vi befinner oss utomlands. Vi kan också utan problem nyttja begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller ”nationellt ansvar”.

Men om vi istället väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem få använda oss av orden ”riktig svensk” – vilket ju ibland kan kännas rätt befriande!

**En makt-fråga som Bengt Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?”

Lämna en kommentar

Under Etik, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

december 14, 2011 · 1:36 pm

111. Mycket väsen för ingenting

Det är just själva tomheten, frånvaron av någonting som...

Tänk om det är våra förväntningar och föreställningar om hur något ska vara som i slutänden är det som styr vad vi upplever som verkligt! Ja, som blir själva den bakgrund mot vilken allting visas upp.

Filosofiskt? Abstrakt? Meningslöst? Nä, snarare väldigt enkelt och konkret!

Jag tror exempelvis att du ska komma – och så kommer du inte – och allt jag upplever är din förbannade frånvaro. Den genomsyrar så starkt mina upplevelser att själva frånvaron av dig överskuggar allt det närvarande. Din frånvaro blir alltså den fond mot vilken jag kommer att se resten av världen.

Eller för att ta ett mindre känsloladdat exempel – du tror att du ska få en viss löneökning och så blir den bara hälften så stor och allt du sedan upplever är besvikelsen över de pengar du aldrig fick.

Brustna förhoppningar och besvikelser styr oss människor i väldigt hög grad och uppvisar samma mönster var de än uppträder i världen och i livet.

Här i Sverige finner vi det kanske bland annat i våra förväntningar på den allmänna sjukvården – där vi som regel anser att den bara blir sämre samtidigt som den förväntade snittåldern faktiskt bara ökar. Hur är det möjligt?

Och det är väl just de brustna förhoppningarna som till stor del nu styr missnöjet i Sydeuropa. Har man väl spetsat in sig på en viss levnadsstandard – ja då kan ju detta inte bara tas bort – sedan spelar det ingen roll om förväntningarna från början var orealistiska och nedskärningarna nödvändiga.

Det är alltså till stor del själva frånvaron av det förväntade som i dag sätter agendan för världspolitiken.

...materialiserar sig när vi förväntar oss att finna Pierre på Cafét – och han inte är där.

Människan går inte i strid för det hon har utan snarare av rädsla för att förlora det.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen är oroade för att staten kommer att gröpa ur vår naturliga frihet som man då oftast också anser vara given  av gud.

Sverigedemokraterna tror på liknande sätt att invandringen ska komma att vattna ur svenskheten och att vi därmed blir berövade något som är ursprungligt – något som vi sedan för evigt kommer att sakna.

Det är alltså i själva glappet mellan förväntningar och brustna förhoppningar, som vi kan sälja på människan såväl onödiga prylar som unket tankegods bara dessa på något sätt erbjuder att fylla upp dessa mörka tomrum.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

mars 1, 2011 · 11:04 am

98. Sociala Medier – Social Kontroll

Skammen söker dölja sig från omvärlden

De som lever och agerar osynliga eller under täckmantel har givetvis större möjligheter att agera fritt utan att själva drabbas av andras ogillande. Anonymitet skapar sociala frirum – platser dit vi kan gå utan risk för att bli upptäckta.

Skammen uppstår först när vi blir igenkända och tvingas se på oss själva utifrån den andres ogillande – och då kanske även förstå att vi gjort något fel. Skamkänslor är därför en viktig egenskap som ingår i vår emotionella förmåga – och som i bästa fall gör att vi kan fungera och leva tillsammans.

Därför är det rätt praktiskt att inte vara skamlös! Det är denna viktiga känsla som säger ”skärpning!” och ”stopp-o-belägg!” och som i bästa fall hindrar oss från att begå handlingar som kollektivt skulle kunna uppfattas som fel.

I det lilla samhället där alla känner alla och där alla vet vem din pappa, mamma, syster är… där är man också mer involverad i konsekvenserna av ens egna handlingar. Bedrar man någon eller uppför sig illa – så läggs dessa handlingar kollektivt också på familj, släkt och vänner. Vilket nog alltid hindrar någon från att göra tråkiga saker – i varje fall de som har några relationer att värna.

De redan utstötta däremot, de som inte har några nätverk att ta hänsyn till, de har givetvis ett större moraliskt svängrum. Vilket också visar sig på mer anonyma platser och diskussionsforum. Dit vi kan bege oss i skydd av att inte vara någon som behöver ta ansvar för vad vi säger eller för vad vi gör.

På öppna torg, platser och forum som är transparenta går vi däremot in som de vi är och finner vanligtvis också ett helt annat slags socialt klimat.

På Facebook kan exempelvis i princip alla lyssna till allas göranden och se varandras kommentarer. Om någon här skulle bete sig riktigt skamlöst mot någon annan inom samma sociala nätverk finns alltid risken att bli offentligt uthängd.

Här skulle de sociala mekanismerna för utfrysningen kunna ske ögonblickligen och samtidigt nå ut med full kraft till samtliga relaterade nätverk.

Hedersbegreppet torde därmed även få en ny betydelse och dimension också inom den västliga kulturen.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Sociala Medier

Taggat som , ,

februari 2, 2011 · 2:44 pm

93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att ”The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

Taggat som , ,

december 13, 2010 · 12:59 pm

89. Den Heliga Koranen!

Det kanske vore på tiden att redigera lite i den allra heligaste?

I dag hörs muslimska röster som förfasas över det sprängdåd som skedde i Stockholm i helgen. De säger unisont att dessa handlingar inte är ett uttryck för Islam och att de personer som förmår utföra sådana handlingar inte har förstått Koranens budskap.

Helt klart handlar det om extrema personer. Det finns väl knappast någon normal person som skulle välja offra sitt eget liv för en simpel idé – inte ens en  muslim. Men att låta påskina att de våldsamma handlingarna som begåtts inte har något  med Islam eller Koranen att göra – det stämmer inte!

Vi har mycket att tacka den Islamska kulturen för. Utan dess humanistiska omvårdnad av den klassiska grekiska kulturen, vetenskapen och filosofin – så skulle vi i dag knappast ha kunnat veta något om det antika Grekland. Det är bara att buga, bocka och konstatera att Islam räddade och återförde våra främsta antika kulturskatter.

Men Islam har aldrig varit en fredlig tro och Muhammed aldrig en fredens apostel. Det står uttryckligen i Koranen att det är en plikt för en muslim att avrätta de icke-troende:

Surha 9:5: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem.”

Surah 2:216: ”Det är en plikt för er att strida…”

Surah 9:29: ”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller Domens Dag, eller tillåter det som är förbjudet av Allah och Hans Sändebud, eller inte erkänner Sanningens Religion…”

“If one kills the infidel, and this stops him from perpetrating his misdeeds, his death will be a blessing to him.” Ayatollah Khomeini

Surah 47:4-6: ”Och vad dem beträffar som stupar i kampen för Guds sak, skall Han inte låta deras handlingar bli förgäves; Han skall leda deras steg och ge dem sinnesstyrka och inre lugn och föra dem till paradiset som Han har låtit dem veta.”

Jag läste Koranen från pärm till pärm som 18-åring på sjuttiotalet och förskräcktes redan då över den ideologi som framträder. Här finns en oresonlighet som ligger så långt bort från västerländsk upplysningstradition som den någonsin kan komma.

En oresonlighet som endast finner sina motsvarigheter inom extrem Judendom och Kristendom.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,