Årsarkiv: 2010

mars 19, 2010 · 10:25 am

31. Demokratin och folkviljan

Att demokratin skulle omfatta alla – oavsett om vi själva väljer att omfatta den – kan knappast vara rimligt.

I en demokratisk organisation kan enbart de vara delaktiga som accepterar och delar själva grundidén. Precis som inom vilken annan sammanslutning som helst.

Ogillar jag att spela golf kan jag givetvis inte förvänta mig att göra mig hörd i en golfklubb. Delar man inte spelets regler så är man helt enkelt inte med i spelet.

Demokratins grundprincip kan på så vis aldrig vara den urskiljningslösa folkviljan, utan främst bör principen stå att vi alla delar lika fri- och rättigheter och är lika inför lagen.

På så sätt skulle heller aldrig demokratin kunna röstas bort i allmänna val, så som skedde i Tyskland 1933 och som håller på att hända i Italien 2010.

Att rösta bort demokratin blir därmed en självmotsägelse. En mäktig part skulle förvisso alltid kunna genomföra en kupp och därefter avskaffa demokratin. Men då talar vi om något annat än om demokratins spelregler.

Det går ju givetvis att invända att detta nu bara är en tolkning av flera – det finns hur många uppfattningar som helst om vad demokrati är och inte kan vara. Varav många framhäver just direktdemokratin som det mest principiellt rättvisa sättet att styra.

Och visst är det så. Men om vi gör folkviljan till överordnad princip, så underordnar vi ju samtidigt våra allmänna fri- och rättigheter och därmed i förlängningen även våra möjligheterna att kunna rösta.

Därför bör inte demokratin i första hand uppfattas som ett uttryck för folkviljan utan snarare för de regelsystem som i sin tur möjliggör för var och en att kunna påverka och säga sin mening. Alltså för de lagar och bestämmelser som gör att vi kan upprätthålla en demokrati.

På samma sätt är det med alla våra friheter. Vi kan aldrig vara fria att göra precis vad vi vill eller säga vad som helst – i första hand måste vi alltid beakta de gränsdragningar som måste göras för att vi överhuvudtaget ska kunna garantera att vi alla får ta del av samma friheter.

7 kommentarer

Under Demokrati

Taggat som ,

mars 18, 2010 · 8:33 am

30. Självklara motsättningar

­


Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 17, 2010 · 12:17 pm

29. Du är vad du läser

Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.

Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.

Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.

Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.

Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.

Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.

”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)

Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.

Det är så patetiskt alltihop att man verkligen inte faller för lusten att skratta.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 16, 2010 · 1:33 pm

28. Sanningar är bra att ha!

Idén om att sanningen, godheten och skönheten på något sätt hänger ihop, har länge naglat fast oss vid en rad förenklingar om vad som är rätt och fel.

Platon menade t.o.m. att något inte kunde vara sant – om konsekvenserna visade sig vara oönskade. Jag tror det är många som tagit efter.

I dag kanske vissa av oss bittert fått känna på att sanningen inte alltid är så trevlig, inte alltid så god – men magkänslan säger ändå oftast att den nog är bättre än lögnen. Sanningen har liksom alltid ett ljusare skimmer kring sig.

Och detta, vårt något naiva och ogenomtänkta förhållande till sanningen, har gång på gång givit upphov till rätt mycket dåligt.

Och om vi okritiskt låter oss frälsas av diverse sanningar kan det även bidra till att hålla liv i heliga krig och gudomligt inspirerade våldsdåd som pågår runt om i världen. Ändamålet helgar som vi vet alltid medlen.

Det var så kyrkan försvarade sin oresonliga grymhet under många tusen år av förtryck. Det är samma retorik som fäder, äkta män och söner i Iran tar till när de stenar sina döttrar, hustrur och mödrar. Det är också denna passion för sanningen som stärker de martyrer som offrar sina liv i terrorattacker. Det kanske också är så man som förövare tänker då man försvarar användandet av våld och tortyr.

Godheten förväntas på detta vis alltså stå i sanningens tjänst. Har du tillgång till det som är riktigt och sant så har du alltid möjlighet att rättfärdiga dina handlanden vad du än företar dig. Vilket givetvis är bra för vissa – mindre bra för andra.

Därför måste vi alltid hålla noga koll på vilka slags sanningar vi tar till oss.

Den vanliga förklaringen är att något är sant när det överensstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Och det är väl en hyfsat bra förklaring.

Därför bör sanningar endast handla om sådana saker som vi kan veta något om. För annars kan vi ju inte veta om de överensstämmer med hur det är.

Våra sanningar måste därför helst vara mätbara – det är det minsta vi kan kräva av dem som säger sig förfoga över dem.

3 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 15, 2010 · 10:06 am

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

”Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 12, 2010 · 9:27 am

26. Historien om ”Den Andre”

De flesta människor ser i dag att det finns en stor variationsrikedom vad gäller uppfattningar och olika sätt att inordna sina liv.

Vi vet att vi bedömer saker olika. Självfallet utgår vi alltid själva från ”det egna” när vi utformar våra värderingar. Det är så det är – det är så det fungerar. Allt annat hade varit konstigt.

Samtidigt har alltfler, speciellt i väst, börjat lägga märke till vad som kan karaktäriseras som ”den andre”. Den andre i egenskap av alla dem som inte tillhör ”jag” eller ”vi”.  Det kan handla om de marginaliserade, de oliktänkande, de som bor långt bort eller helt enkelt de som aldrig haft makten att själva göra sig hörda – alltså, alla de andra!

Att bara utgå från ”det egna” – eller att också erkänna och ta ställning för ”de andra” – handlar givetvis om två helt skilda förhållningssätt.

På ena sidan håller man ut ett avstånd mot allt som är annorlunda och främmande – på den andra försöker man hålla sig öppen för skillnader och eftersträvar att inordna dessa i det gemensamma.

Det sistnämnda förhållningssättet ingår i idén om den liberala demokratin där man förväntas erkänna den andre och inrikta sig på vad vi kan åstadkomma tillsammans. Det är ur denna inställning som tankarna om allas lika fri- och rättigheter uppstår.

Dess motsats är en slags darwinistisk djungellära med en primitiv samhällsorganisation där den starkes rätt råder och där man i första hand slår ned den främmande och släpar hem den andre.

Och visst, det finns fortfarande många i världen som anser att den andre är någon man helst ska täppa till käften på, stena eller pressa ned i sänghalmen. Det kan vi knappast komma ifrån.

Samtidigt får vi aldrig glömma att förmågan att erkänna den andre inte enbart handlar om välvilja och humanitet – utan även om makt.

Den som är hotad, fattig och förnedrad kommer inte i första hand upprätta en kultur som  är öppen för ”det andra” – den värnar i första hand sina egna traditioner, sin egen särställning, sina behov  – sin egen heder.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

mars 11, 2010 · 11:35 am

25. När verklighet blir till fantasi

Platon menade att det endast var genom den rena tanken vi når kontakt med det Eviga, det Sanna och får tillgång till det Goda.

Denna tro eller övertro kommer sedan i olika skiftningar att följa oss och bilda bindemedel som håller ihop stora delar av vår kultur.

Och motsatsen till denna ”rena tanke” var den sinnesbundna erfarenheten. Det vill säga allt sådant som vi får kännedom om genom våra sinnen.

Det grekiska ordet för sinnesintryck eller erfarenhet, som Platon så nedsättande talar om, var ”Phantasia”.

Så erfarenheten var alltså, enligt Platons sätt att se, vad vi idag skulle kalla en fantasi. Eller uttryckt på ett annat sätt; att leva i en ”fantasi” (så som man ursprungligen använde ordet) var att leva i ”verkligheten” (så som vi i dag använder ordet).

De som däremot uppskattade erfarenheten var de så kallade sofisterna. Platons främsta opponenter.

De värdesatte iakttagelser som baserades på syn, hörsel, känsla, lukt och smak. De har därefter också nedsättande betecknats som sensualister och ofta betraktats som försvarare av det irrationella.

På liknande sätt var det med synen på kvinnan. För såväl Platon och senare Aristoteles, betraktade kvinnan som lägre stående eftersom hon inte hade tillgång till det gudomliga förnuftet. Hon jämställdes på så vis med sofisterna.

Men om nu erfarenheten (phantasia), som de flesta av oss i dag uppfattar som det mest nyktra och trovärdiga, vid denna tid, benämndes fantasi, säger detta kanske något om den rockad som skett med vissa av våra begrepp.

Och på liknande sätt förhåller det sig säkert med många andra av våra ord och föreställningar.

Och eftersom alla ord griper in i varandra och i sin tur står på ett tredje – innebär det att ett språkligt problem aldrig lever isolerat. En felaktig tolkning som satt sig, fortplantar sig sedan som vibrationer genom hela språksystemet.

Det intressanta här är dock att samtidigt som vår kultur gjort en omvärdering gällande synen på erfarenheten så har inte synen på det kvinnliga nämnvärt förändrats. Jag säger inte att synen inte har förändrats – för det har den bevisligen – men den har inte förändrats i samma omvälvande takt.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

mars 10, 2010 · 9:55 am

24. Hur många ord behövs???

Vi människor kan givetvis utföra en mängd ordlösa saker, som att slänga i dörrar, köra bil eller svarva kökspallar. Vi behöver då i stunden inte en massa ord för att utföra dessa handlingar.

Men orden behövs oftast för att dörrarna ska svänga, bilarna starta och svarvarna snurra. Därför att det är med ordens hjälp som vi har lyckats skapa samarbeten och bygga allt mer komplexa maskiner, produkter och organisationer.

Vad jag menar är att det inte går att isolera ett gångjärn från de ord som behövs för att smörja det.

Det skulle exempelvis säkert gå att räkna ut hur många ord som behövs för att bygga en viss typ av hus.

Det kanske inte behövdes så värst många ord för att för hundra år sedan snickra ihop en liten röd stuga i skogsbrynet. Förutsatt att man kunde bygga den själv och hade tillstånd att göra det. Några fler ord behövs för att bygga ett hyreshus.

Och för att kunna resa en byggnad likt Tour Eiffel i Paris eller Twin Towers i New York kan vi nog utgå från att det skulle behövas flera tiotusentals ord – eller mer. Speciellt då dessa byggnader också skulle bli till delar i ett mycket större sammanhang.

Eiffeltornet byggdes inför världsutställningen 1889 och blev en symbol för den moderna tiden. Twin Tower stod färdigställt 1971 och var länge en symbol för det nya USA.

Vad jag menar är att det knappast går att vinka till sig några personer på gatan, peka upp mot skyn och sedan bara sätta igång att bygga en skyskrapa. Även våra mest praktiskt inriktade handlingar förutsätter på så vis oftast någon form av språklig inramning.

Och i en modern urban miljö har vi dessutom blivit allt mer beroende av varandras olika kompetenser. Få av oss kan flyga ett flygplan och de som kan flyga, kan oftast inte förstå sig på hur radiotrafiken rent tekniskt fungerar.

Denna ömsesidighet ställer också allt högre krav på oss. Det förutsätter framförallt att vi förmår kommunicera. Därför att det är just med dessa kommunikativa egenskaper som vi gemensamt förmår skapa de dynamiska samarbeten som krävs för att bygga en civilisation.

2 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

mars 9, 2010 · 9:25 am

23. Vi som håller måttet!

Vi vet alla att det är bättre att kunna läsa och skriva än att inte kunna det. Vi vet också att det är bättre att kunna räkna till tusen än bara till tio. Men trots vår erfarenhet om vad som är mycket bättre än det som är sämre är det ändå många bland oss som envist hävdar att det ena aldrig kan vara förmer än det andra. Detta har skapat en ganska rejäl spricka i vår kultur.

Den ena sidan säger att olika kulturer och kunskaper enbart kan bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Och därför skulle det inte alls, enligt dessa resonemang, vara bättre att kunna läsa och skriva i en skrift-lös kultur. Det är givetvis rätt och konsekvent tänkt – i en värld utan ljud skulle det inte spela någon roll hur stora öron vi än hade! Rätt tänkt – men…

Vi kan dock inte bortse från att det trots allt finns kvalitativa skillnader i nästan allt vi företar oss. Hela livet går ju mer eller mindre ut på att vi strävar mot det vi uppfattar som något bättre. Vi utbildar oss för att bli mer kunniga; vi lär oss laga mat så att den ska bli godare; vi går till läkaren i förhoppningen om att bli friska.

Denna brännande fråga har bland annat aktualiserats genom våra möten med andra traditioner och uppfattningar om rätt och fel. Är exempelvis de muslimska sharialagarna något som vi i väst behöver respektera? Ska vi blunda för hedersmord och kvinnlig könsstympning? Bör primitiva indianstammar i Amazonas få lov att begrava sina barn levande?

I alla sådana frågor aktualiseras problemet kring ”kulturrelativismen”. Alltså frågan om något verkligen är rätt eller fel bara för att vi uppfattar det så.

Hur det än är med den saken, vi kan dock aldrig, som relativismens anfader Protagoras poängterade, ta till oss ett icke-perspektiv – som människa utgör vi alltid ett perspektiv.

”Människan är alla tings mått.”

Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det s.a.s. håller måttet.

4 kommentarer

Under Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 8, 2010 · 10:57 am

22. Mamma, hur kan vi veta?

– Mamma, hur kan vi veta att vi ser samma saker? Jag menar, hur vet jag att du ser färgen röd på samma sätt som jag?

Vi är många som ställde stora frågor när vi var små. Med tiden slutar man. Få av oss fick någonsin några bra svar.

– Du frågar då så konstigt. Har du inga läxor? Spring ut och lek!

Själv var jag kanske sex, sju, högst åtta år gammal. Det var liksom tiden innan skolan satte igång på allvar. Då, när man började lära sig bokstäver och traggla alfabetet. Och alla dessa frågor som bara blev mer och mer invecklade.

– Mamma, om jag hittade en blomma (jag tänkte mig den längst inne i en hemlig grotta) som ingen sett och den hade en färg vi inte kände till… Hur skulle jag då beskriva den?

Som barn har vi inte tillgång till logos, till språket, till orden. Vi har inte riktigt samma förhållande till kunskapen eller till det sunda förnuftet. Vilket givetvis sätter allt i ett helt annat ljus.

– Mamma! När jag tittar på lampan och ser att den är så här stor (jag måttade med händerna för att ge en uppfattning om hur stor jag tyckte att den var). Hur vet jag att mitt mått upplevs lika som ditt? Jag menar, om du ser det här måttet som mycket mindre… så kan ju jag aldrig veta det – eftersom det ju är samma mått! Förstår du?

– Mamma! Vem har egentligen bestämt vad alla olika ord ska betyda? Hur kommer det sig att vi förstår samma saker när vi säger ”katt”. Har ordet ”katt” något med själva katten att göra? Hänger de ihop på något sätt? Eller är det någon som sitter och bestämmer att persiljan ska heta ”persilja” och inte ”morot”?

Nä, mamma förstod nog inte riktigt och frågan är om hon ens lyssnade. Pappa var inte närvarande men hade knappast hanterat saken bättre.

Det enkla och ärliga svaret som aldrig gavs skulle givetvis ha kunnat vara, ”nä du, det kan vi inte veta – men det funkar hyfsat bra ändå, tycker du inte?”. Det kunde ha räckt långt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Relativism