Kategoriarkiv: Politik

november 4, 2014 · 12:03 pm

233. Kulturkamp & Granatsplitter

ILoveCultureMan får ofta höra att kulturen äger kraft att förena människor – men man skulle lika gärna kunna säga att den snarare är det som håller oss åtskilda.*

Är det inte så?

Vi förenas i våra vanor och traditioner som utgör vår kultur! Och våra olika kulturella egenheter ställs sedan i stark kontrast till andra gemenskaper som samlats kring andra vanor och andra uttrycksformer.

Och vad dessa olika kulturer sedan har gemensamt är väl framförallt att de alla tar avstånd från varandra.

Hipstern ser ned på slipsnisse, lantisen på stadsbon, stadsbon på småstadsbon, F! Och V ser ned på fascisterna – vilket innebär alla till höger om MP – och de borgerliga på vänstern – vilket är alla till vänster om C.

Och judarna anser sig å sin sida vara utvalda, västerlänningen är överlägsen allt, medan muslimerna och araberna snarare känt sig förbisedda och förtryckta av hela världen.

Kulturer uppstår i smått och i stort genom att en grupp individer utvecklar, vårdar och överför vissa vanor och traditioner – som blir en del av deras identitet.

Multi coloured painted handprints arranged in a circle on white

Vi är alla olika! Men de flesta gillar lika! Trots att några säger sig gilla olika!

Det är kulturen som är det sammanhållande kittet inom en grupp och som bidrar till att skapa enighet och samsyn (concord).

Nationalstaterna skulle exempelvis aldrig kunna ha uppstått om någon inte först hade lyckats samla tillräckligt många människor på ett geografiskt område med hjälp av just sådana gemensamma kulturella nämnare som språk, traditioner och vanor!

Och på så vis är det ju alldeles riktigt så som vi ofta får höra – kulturen är en förenande kraft. Samtidigt som den är så splittrande!

Märkligt va? Den är både sammanhållande och skapar motsättningar! Samtidigt!

Och denna begreppsmässiga elasticitet hos själva kulturbegreppet gör det sedan givetvis svårt för oss alla att förstå och hålla ordning på olika kulturella tankar, ställningstaganden och beslut.**

Hur ska vi egentligen förhålla oss till den?

Ska man från politiskt håll uppmuntra olika kulturella yttringar? Trots att vi alla ser att detta är vad som splittrar och håller oss isär. Eller ska man motarbeta dem?

—-

*De begreppsglidningar vi utsätts för när vi börjar diskutera frågor om ”kultur” är att vi framförallt inom det svenska språkområdet inte har lyckats skapa någon bra distinktion mellan kultur i betydelsen ”konstnärliga uttrycksformer” till skillnad från kultur i betydelsen ”sedvänjor och etnicitet”. Detta skapar stor förvirring inte bara för kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke utan för alla som diskuterar och debatterar kulturens betydelse.

**Det andra problemet som skapar förvirring i diskussionerna är kulturbegreppets relativa karaktär: Alltså bara för att kulturuttryck kan vara en enande kraft inom en grupp – innebär det inte samtidigt att samma kulturuttryck är en enande kraft mellan grupper.

 

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

Taggat som ,

oktober 27, 2014 · 3:00 pm

232. Stigar – livsvägar

about3

Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.

Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i gamla stigar. Ni vet sådana som finns i skogen och där man kan ana att myriader av fötter trampat fram genom århundraden. Barren ligger som en tät, mjuk matta och gamla rotsystem är liksom blanknötta. Över berghällarna är det rensopat och naket och de vindlar mjukt runt klippavsatser och gamla träd.

Att få gå på en sådan stig ger mig ofta en känsla av medveten närvaro. Jag känner mig ibland nästan lite andaktsfull. Här har generationer gått före mig för att komma någonstans – för att göra någonting – och gemensamt lämnat dessa nästan outplånliga spår.

Nästan outplånliga – därför det händer ibland att jag samtidigt snubblar över ris, grenar och djupa, vattenfyllda hjulspår efter en skogsmaskin.

Och då är det som om något brister inom mig – ja, jag kan bli nära på skogstokig och känna ett nästan blint raseri mot dem som inte tänker och tar hänsyn till sådant som tiden med sådan stor möda har frambringat.

Det är som ett helgerån – en våldtäkt mot människa och natur!

Förstår ni hur jag känner?
Förstår du vad jag menar?

Har du någonsin själv upplevt den där känslan – maktlösheten när något du uppskattar går förlorat – bara för att någon annan betraktar saken på ett annat och mindre hjärtnupet sätt?

1478211_orig

Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.

Då – då, kanske vi gemensamt kan börja nysta i vad det är som gör att så många i dag känner sig dragna till socialkonservativa och nationalistiska strömningar i Europa.

Därför att lika irrationellt eller rationellt (det är en smaksak) som jag värnar mina nötta kulturstigar i skogen – värnar de säkerligen något som ligger dem nära om hjärtat – kanske en slags nationalism som i mina ögon nästan inte betyder någonting alls.

För dem handlar det kanske just också om upplevelsen av en slags mentala stigar som generationer före dem trampat fram och där de därför kan känna sig hemma.

Det är inget mysterium att några väljer att omfamna gamla traditioner – lika lite som att södermalmshipstern i den mån hen finns kvar, längtar efter att sätta tänderna i någonting genuint och söker efter ett slags ursprung och originalitet i en värld där för övrigt allt bara är yta.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

oktober 20, 2014 · 2:54 pm

230. Vad är det som puttrar?

800px-CLOSED_logoIbland nås vi av budskapet att Sverige är ett land som under ytan puttrar av främlingshat och intolerans! Och budbärarna menar att där finns underliggande maktstrukturer som utesluter vissa bland oss och man kallar det därför för strukturell rasism.

Visst! Jag är övertygad om att såväl rasism, främlingsrädsla och olika slag av diskriminering förekommer i princip överallt – även i Sverige. Men samtidigt är det tydligt att somliga länder och vissa kulturer  utmärker sig mer än andra i detta avseende.

Vissa kulturer och länder är helt enkelt mer öppna, mer tillåtande – medan andra är mer slutna.

Det finns dock en kritik mot den undersökning som gjorts av WVS och som visar att Sverige tillsammans med Norge, England och USA tillhör de mest toleranta länderna i världen.*

Varje form av uttryckt rasism, menar kritiken, är i dessa länder så tabubelagda att man inte har kunnat svara annorlunda. Och detta har då tolkats som att undersökningarna är missvisande och att dessa på pappret toleranta länder i själva verket ändå styrs av en underliggande rasism.

Fine! Det är möjligt att så är fallet.

Men själva orsaken till att befolkningen i sådana fall inte skulle våga uttrycka sina egentliga (rasistiska) åsikter måste väl ändå då vara på grund av att de i sådana fall inte vill avvika från vad de uppfattar som det normgivande? Och det är väl ändå detta som i det långa loppet räknas och som möjliggör förändring.

racism-map3

Vilken rasism är då värst? den strukturella eller den mer öppet explicita?

Jag kan inte annat än se det som så – att om flertalet uppfattar det som fel att uttrycka diskriminerande åsikter – måste väl detta ändå innebära ett steg i riktning mot ett mer tolerant och öppet samhälle? Eller?

Och den här undersökningen som då många liberaler på högerkanten älskar att referera till och som man på vänsterkanten med kraft avvisar – visar inte den ändå att de som anklagas (högern) för att inte ta den strukturella rasismen på allvar, ändå tillerkänner öppenhet och acceptans ett större värde än slutenhet.

För en äkta rasist torde väl ändå vara en som försvarar sina rasistiska åsikter. Vilket man faktiskt också med kraft gör i vissa kulturer och regioner.**

––––

*World Value Survey  (www.worldvaluessurvey.org) is a global network of social scientists studying changing values and their impact on social and political life, led by an international team of scholars, with the WVS association and secretariat headquartered in Stockholm, Sweden. 

**Det är bara att studera kartan samt läsa de undersökningar som gjorts.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

Taggat som , ,

oktober 17, 2014 · 10:43 am

229. Otrevliga & inskränkta

original

Jag gillar inte otrevliga & inskränkta människor…

Det finns människor jag bara inte riktigt klarar av. Framförallt sådana jag uppfattar som otrevliga & inskränkta. Och dessa stöter man ju på titt som tätt. Man kommer liksom inte undan.

Och de bildar ju då tillsammans liksom en grupp av otrevliga & inskränkta personer – några som i varje fall inte jag vill befatta mig med. Människor jag gärna istället håller på en armslängds avstånd.

Det är ju inte så konstigt!

Och det händer ju förstås att man tvingas gå omvägar när man träffar dem i offentliga miljöer.

Och ibland tvingas man kanske rentav resa sig och byta plats om de råkar sätta sig för nära.

Och jag bjuder självfallet aldrig hem dem på middag – vilket jag förvisso inte gör med så värst många andra heller – men ändå.

Och så här tror jag de flesta av oss reagerar gentemot vissa som vi av olika anledningar inte gillar. I varje fall mer eller mindre. I varje fall om vi har möjlighet till det.

Och hade nu bara dessa otrevliga & inskränkta människor utgjort en sammanhängande och enhetlig grupp skulle väl saken ha varit biff – då hade vi ju gemensamt kunnat ta avstånd från dem och liksom skjuta ut dem i kylan. Eller hur?

nobel660

…och skulle personligen aldrig bjuda dem på middag! Frågan är bara om jag verkligen kan utesluta dem ur det offentliga rummet?

Jag menar, de skulle ju kunna ha sina egna platser i kollektivtrafiken och bo på anvisade platser. Det hade ju varit så enkelt!

De kanske till och med skulle kunna ha sina egna restauranger dit de då skulle kunna gå och smörja kråset istället för att hänga på låset till Stockholms Stadshus och Nobelfesten där.

Jag inser förstås att där finns ett monumentalt problem – vi tycker helt enkelt inte att samma människor ingår i den där gruppen av otrevliga & inskränkta. Utan medlemmarna är liksom flytande – innehållet varierar beroende på vilka och vad det är vi ogillar.

Vilket ju då också rent teoretiskt sett skulle kunna innebära att vi alla i något sammanhang själva skulle kunna hamna där och bli medlemmar i just en sådan förskjuten grupp.

Det är väl kanske sådant man bör fundera över ibland innan man stänger dörren helt och hållet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

Taggat som ,

oktober 15, 2014 · 1:02 pm

228. Byggandet av murar

Jew-finger

Fuck me – fuck you!

Begreppet ”rasism” betyder utifrån senare bruk av ordet, att se ned på andra som inte är som vi och att betrakta det främmande utifrån ett ofta generaliserande oförstånd eller med mot- eller illvilja.

Det är väl så de flesta av oss använder sig av ordet nu förtiden, speciellt nu när vetenskapen gått bet på att finna några större genetiska skillnader mellan människor och därmed mer eller mindre avskaffat själva det gamla rasbegreppet.

Men om vi då alla är bärare av en närapå identisk arvsmassa – finns det då överhuvudtaget några som inte är som vi?

Ja, det är klart det finns! Och i synnerhet de som verkligen insisterar på att inte behöva vara som vi.

Speciellt de som kämpar för sin egen kulturella egenart och sin upplevda rätt att få vara just annorlunda. Eller som de själva kanske upplever det – rätten att bara få vara sig själva.

Men att på så vis innesluta/utesluta den egna gruppen från en större kulturell gemenskap bör väl ändå rent (psyko-)logiskt vara att ta ett första steg mot att hamna i ett utanförskap?

Att stänga in sig själv är väl ändå liktydigt med att utestänga andra?

Akesson_folkdrakt_P_250

Vissa bryr sig hellre om var de kommer ifrån – än vart de är på väg…

Jag kan inte annat än se att flera av de grupper som många i dag menar vara utsatta för diskriminering – inte sällan själva under generationer just odlat sina egna utanförskap. Jag tänker förstås på sådana grupper som kurder, basker, skottar, romer, judar, samer, tornedalingar…

För så länge som en viss grupp envisas med att upprätthålla sin kulturella egenart kommer väl den större gemenskapen alltid att betrakta dem som ”de andra”.

Och det är förstås också när sådana grupper börjar betrakta sig som unika och se sig som ”utvalda”, ”riktiga svenskar” eller ”sannfinländare” som vi andra börjar dra öronen åt oss och betrakta dem med viss skepsis. Och då ökar deras utanförskap. Är det inte så?

Ja, jag drar klara paralleller mellan grupperingar som är intensivt kulturkramande och hellre bryr sig om var de kommer ifrån – än vart de är på väg – och menar att de på så vis själva bygger murar kring sin egenart och därmed begränsar sina möjligheter att leva i fred och samförstånd med andra.

4 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

september 11, 2014 · 11:03 am

225. N! gör mig mållös!

3026404_1200_675

Vilket gör att jag nog är benägen att hålla med Maria Sveland i det hon skriver att ”Feministiska Manifestet är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.”

I grund och botten tycker vi nog samma saker. Jag gillar förstås oxå, eftersom jag råkar bo på landet, det där med att samhället ska inordnas efter 15-minutersprincipen. Det vill säga att ingen ska ha längre än 15 minuter till något i sitt liv – jobb, förskola, bostad, mataffärer m m. Jag vet inte hur N! tänker fixa det – men tanken är helt enkelt genial och skulle verkligen underlätta för många (N! kommer säkert att sno en del röster från Centerpartiet).

Sen är det ju förstås det här med idén med nedmonteringen av försvaret – jag kan bara instämma i att krig är fruktansvärt och att det helt enkelt borde förbjudas (och en bra och konsekvent början måste väl ändå vara som N! föreslår att förbjuda användningen av vapen). Easy piece of cake! Lets eat that one together!

Och eftersom jag själv varit vegetarian i större delen av mitt liv så tycker jag också att alla skolor och förskolor bör ha köttfria måndagar och servera veganmat – jag tycker dessutom att vi kan tvinga på dem (köttätarna) ännu en dag – varför inte även fredagarna – och varför inte även införa principen på restaurangerna? Jag tror det kan funka!

Det jag verkligen uppskattar i ert partiprogram är också det där med att inkomster upp till 100.000 kr ska vara skattefria för oss som jobbar med kultur – men jag är här ändå lite orolig för vad min granne ska tycka. Hon är nämligen från Ungern och sliter dagligen med att diska och städa och bädda sängar och… jag kommer nog att ha svårt att förklara själva poängen och rättvisprincipen för henne – men det kanske N! kan hjälpa mig med.

Feministiskt Initiativ mönster tygpåse

Rösta på F! i valet på söndag om du vill att allt ska bli bättre!

Sedan är det ju förstås det här med förslaget till fri invandring – jag tror säkert att det skulle uppskattas av många – det jag dock ställer mig lite frågande till är de eventuella spänningar mellan olika grupper som skulle kunna uppstå när huggsexan om utrymme, bostad och resurser inträffar.

Men tanken är ju förstås som vanligt god. Precis som de flesta av era tankar. Frågan är dock bara om det verkligen är de goda tankarna som alltid förmår skapa en bättre värld? Erfarenheten har ju visat att det ibland kan vara lite si och så med resultatet av all den där goda viljan.

Men V! som överlever får väl se!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Politik

Taggat som , ,

april 9, 2014 · 1:40 pm

223. Den förlorade självkänslan

 

600px-Sweden-Royal-flag-lesser-coa.svg

Det fanns en gång en särpräglad svensk identitet – kanske finns den fortfarande men uttrycker sig på annat vis.

När jag var sexton ville jag bli kock och arbetade därför som lärling i ett hotell- och restaurangkök i Luxemburg! Det var jag och ett gäng portugiser och vi slet 15 – 16 timmar om dagen – sex dagar i veckan. När mina föräldrar väl beklagade sig över detta fick de höra att: Men dra då för fan hem till er jävla socialiststat…

Det fanns på den tiden ett särpräglat svenskt perspektiv som skilde sig från många andra länders sätt att se på saker-o-ting. Sverige var i många avseenden ett föregångsland. Vilket det kanske fortfarande är.

Men det är inte enbart välfärds-, rättvise-, och jämlikhetssträvanden vi har anledning att yvas över. Det finns även historiska orsaker till att känna stolthet över vårt land och dess intelligentia.

Exempelvis så har Sverige, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen – det är i varje fall vad vi skulle kunna utläsa av det periodiska systemet beskrivet utifrån aktuellt upptäckarland.

Men hur kunde Sverige hamna i topp med hela 20 upptäckter, före länder som Tyskland, Frankrike, Italien? Vilket är en nästan svindlande prestation!

Och var befinner vi oss i dag? Kommer vi även att tillhöra de tre främsta länderna i världen under kommande 100 år av social, industriell och vetenskaplig utveckling?

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Med den senaste PISA-undersökningen* gällande svenska elevers kunskapsnivå i färskt minne kan man väl knappast längre hysa några sådana illusioner om Sveriges framtida storhet.

Men vad beror det på?

Kan det vara så att den starka positiva drift till socialt nytänkande och ständig förnyelse till slut även bidragit till en upplösning av traditionella och historiska värden som vi nu inte längre vill kännas vid?

Och att vi därmed också har kastat ut själva barnet (den nationella identiteten, kunskapen, stoltheten), med badvattnet?

Jag kan ju förvisso bara hänvisa till mig själv där just denna (psyko-) logiska utveckling ägt rum.

Och att jag därmed kanske också bidragit till att riva upp fältet för de tok-nationalistiska idéer och strömningar som nu fritt kan ströva omkring och bara välja och vraka bland de historiska artefakterna som ligger omkullvräkta och bortglömda i vår omedelbara närhet.

—

* Se Skolverket: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2014/svaga-resultat-i-ny-pisa-rapport-1.217275

1 kommentar

Under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

Taggat som , ,

mars 19, 2014 · 3:01 pm

219. Så vad är då ondska?

panthermedia_3741201_2324x3486Men hur är det nu? Ronald Reagan kallade på sin tid Sovjetunionen for ”Ondskans Imperium” och senare myntade Georg W. Bush begreppet ”Ondskans Axelmakter” och avsåg länder som gav sitt stöd åt terrorismen. Samtidigt i Iran menar man med samma uttryck snarare USA, Israel och Saudi Arabien.

Att man på politisk nivå retoriskt använder sig av begreppet ”ondska” för att tydliggöra fienden, är ju fullt förståeligt. Alla vet vi ju var vi ska stå i kampen mellan gott och ont. Så är det ju bara.

Frågan är bara om inte ”ondskan” innehåller något lite mer än så.

Man kan ju fundera över om infödingsstammarna i Borneos djungler var onda därför att de hade för vana att äta upp sina fiender? Är kannibalism ett uttryck för ondska?

Eller är allt köttätande ont oavsett vad vi sätter tänderna i?

Jag är rätt säker på att man svarar lite olika beroende på vem man är och vilka matvanor man har! Kannibalerna sitter lika lite och ojar sig över hur onda de varit efter att ha kalasat på sin fiende som den som just klämt en Big Mac på McDonalds medan veganen kanske har en lite annorlunda syn på saken.

Så vad är då ondska? mcdonalds-Big-Mac

Jo, det verkar ju som att vi menar att något är ont om det går oss emot. Det är i varje fall så de flesta använder sig av ordet.

Men denna relativisering av ondskan blir ju då tämligen banal. För då handlar ju ondska mest bara om ett empatiskt uttryck som säger ungefär detsamma som, ”dumma dig”! Och något mer måste väl ändå till för att vi inte ska förlora begreppet helt.

Om jag hade något att säga till om – skulle jag nog ha föreslagit att ondskan finns där det finns en handling som är fullt medveten om att det den gör är orätt, men ändå utför den. Ex. om jag trycker synålar i en kattunge och ser den lida – men ändå fortsätter därför att det är själva åsynen av lidandet som ger mig lust att fortsätta. Det är vad jag skulle vilja kalla ondska!

7 kommentarer

Under Etik, Politik, Retorik

Taggat som

augusti 23, 2013 · 10:14 am

194. Cirkeln sluts

DSC_9233

Idéskiss!

Jag hade en idé tidigt i våras om ett grönsaksland som var alldeles runt och där vita stenplattor skulle skära igenom och ligga så att de angav de olika väderstrecken.

Det var alltså tanken, själva visionen! Och några månader senare var den realiserad. Idén hade så att säga blivit materialiserad.

Och är inte det ganska fantastiskt? Alltså inte att jag anlade ett grönsaksland – utan att det som till en början bara var en idé i ett huvud – senare kunde ta fysisk form.

Och detta är något för oss människor helt unikt, visst kan en del djurarter i viss mån föreställa sig vissa skeenden, men de kommer aldrig i närheten av vad vi människor förmår föreställa oss och sedan skapa.

Jag fixade här alltså bara ett cirkelformat land – medan andra planerar och färdigställer byggnader som ibland når ända upp till himmelen, hängande broar över vida hav, applikationer för våra smartphones eller transportsystem i våra städer.

Och det som gör det hela möjligt är just att våra olika idéer och ambitioner sammanfaller. Alla idéer som ska förverkligas bygger oftast på att andra idéer har förverkligats. Och på så vis lutar vi våra olika ambitioner mot andra, får stöd av varandra och kan i bästa fall skapa helt fantastiska saker.

DSC_0260

Verklighet!

Sedan finns det förstås de bland oss som inte materialiserar någonting alls.

Och så finns förstås de som har som idé och vision att förgöra det som andra byggt upp.

Och det är klart – det är enklare att rasera en tusenårig buddhastaty eller en skyskrapa än att ge sig på att försöka skapa dem.

Och det är kanske också det som förstörelse som idé handlar om – vanmakten. Känslan av den egna maktlösheten och oförmågan kopplat med att få vara delaktig i någonting stort som ger rejäla avtryck.

Att sätta käppar i de hjul som vill rulla kanske kan ge en liknande känsla av självbekräftelse – som den man får när man just förmår sätta hjulen i rullning. Fast omvänt då förstås!

Det är som med våra samhällsbyggen. De är också skapade av en mängd tankar och visioner. De är också svåra att få på plats – och desto enklare att montera ned.

2 kommentarer

Under Politik

Taggat som , ,

maj 16, 2013 · 8:55 am

182. Eloge Till Klyftig, Stark Kvinna!

450px-Hanne_Kjöller

Hanne Kjöller är definitivt en av dem…

Det var ju precis det jag menade när jag skrev det där om att våra olika världar ibland kolliderar. Och vad som händer när vi, var och en, går och bär på motstridiga tankar och idéer?

Jo, att om vi tänker, säger och tycker, ja även kanske, gud förbjude, känner saker – som inte går att förena – då kan vi lätt hamna i en slags inre konflikt. Som om vi exempelvis tvingas flytta till Svalbard – men hatar vinter och kyla; eller om vi sitter fängslade och drömmer om frihet; eller om någon tvingar oss att plugga och vi bara helt enkelt inte klarar av det, men låtsas. Det! Ungefär så!

Och vad händer? Jo, många av oss är förstås hårdhudade och det händer just ingenting medan andra fullständigt trasas sönder av sådana inre och tilltrasslade konflikter. Därför det är faktiskt ingen lätt sak att, så att säga, påstå att man gillar fisk samtidigt som man inte gör det. Det tar emot och kan skapa besvärliga dissonanser.

Och om vi då lyfter resonemanget ett snäpp – vad händer inom en kulturkrets eller en intressegemenskap – om man där lyckats internalisera en rad motsatta värderingar och ståndpunkter? Jo, skulle jag vilja påstå, dessa gemenskaper kommer så småningom att trasas sönder av inre oro och ovisshet eftersom en tvingande valhänthet kommer att sprida sig i olika hanteringar och beslut.

zaremba220_81683s

– Maciej Zaremba en annan.

Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter, är en de få som oförtrutet förmår krypa under ytan på det offentliga livets olika diskrepanser. Alltså just sådana motstridigheter och inre motsägelser som jag här försöker beskriva.

I gårdagens tidning skrev hon också just om en sådan inre splittring som synliggjordes i ett fall av exorcism som behandlats av vårt rättsväsende och som resulterat i två skilda domar – en friande och en fällande.

Och anledningen till att jag här nu väljer att kommentera detta är därför att Hanne Kjöller är en av de få skribenter* i Sverige som verkligen har en vaken blick för just dessa slags inkonsekvenser. Och jag uppmuntrar alla att läsa hennes inlägg.

——-

*Det är få i dag som utan skygglappar (ideologisk kantring) kan berätta för oss om tillståndet i nationen – Hanne Kjöller är definitivt en av dem – Maciej Zaremba en annan – sen finns det tyvärr inte så värst många fler.

2 kommentarer

Under Kulturdebatt, Politik, Pragmatik

Taggat som , ,