I tredje delen av ”En perfekt storm” handlar det här om ”woke”. Varför väcker det så starka känslor? Och hur har en rörelse för jämlikhet & rättvisa kunnat bli så kontroversiell att den hotar att bryta sönder en hel världsgemenskap?
•••
Begreppet ”woke” har under de senaste åren hamnat i centrum för en politisk retorik som ibland har fått närmast globala proportioner och följder.
”Stay woke” användes ursprungligen som en uppmaning att vara medveten och vaksam mot förtryck och orättvisor. Idag används det ofta nedsättande, för att beskriva någon som uppfattas som överdrivet politiskt korrekt eller fokuserad på minoriteter, miljön eller social rättvisa.
Högern har gjort detta ”woke” till ett effektivt slagträ, som används för att slå mot all form av progressiv (vänster-)politik och det som uppfattas som överdriven politisk aktivism. Men även den liberala demokratin i sig har fått sig en rejäl släng av sleven.
I presidentvalet i USA 2024 blev motviljan mot allt som associerades med detta ”woke” en fråga av sådan omfattning att den kanske till och med påverkade valutgången. Samtidigt ser vi hur auktoritära ledare världen över använder ”woke” som ett varnande finger, där det framställs som symbolen för det västerländska förfallet – feminiserat och perverterat.
Men vad är det då i detta nygamla ”uppvaknande” som känns så obehagligt och skrämmer så många människor?
Om vi alla skulle sätta oss bakom John Rawls så kallade ‘okunnighetens slöja’, skulle få vilja hamna i en position där kön eller etnicitet innebär marginalisering och förtryck. Ingen skulle frivilligt välja att leva i ett repressivt samhälle utan friheter och med ständig osäkerhet. Varför är det så?
Bakom en sådan okunnighetens slöja skulle troligtvis de flesta istället välja att vara just ”woke”. Ändå sprids idag ett världsomfattande hat mot denna ideologi, en ideologi som många i grund och botten kanske skulle föredra. Vad är det som gör att så många ryggar tillbaka? Och kastar ut barnet med badvattnet?
Vad är det med denna wokeism som skapat så mycket skav att så många är villiga att äventyra den liberala demokratin? Varför får denna motrörelse helt vanliga människor att se rött och börja luta sig så starkt högerut? Detta kan vara en av vår tids viktigare ödesfrågor.
Ett möjligt svar kan vara att wokeismen uppfattas ha tagit våra liberala friheter några snäpp för långt. Att den, i sin iver att rätta till orättvisor, trampat på minor som kanske borde ha undvikits. Samt att den försökt pådyvla majoriteten tankar och värderingar som många inte känner igen sig i. När fokus lagts på att ge likabehandling till en rad minoriteter, kan majoriteten – trots sina egna olikheter – enas kring ett gemensamt avståndstagande: Det där handlar inte om oss. Sådana är inte vi.
Om grupper som bara representerar några få procent av befolkningen får oproportionerligt utrymme i filmer, nyheter och populärkultur, kan den stora massan börja känna sig alienerade och främmande inför det som inte speglar deras egna liv.
Som den antike filosofen Herakleitos en gång uttryckte: ”Hundar skäller på det de inte känner igen.” Och så är det ju. I grunden för vår mänsklighet finns ett primitivt djur som alltid är vaksamt mot det okända. Dessa instinkter kan en civilisation kanske dämpa – men aldrig utrota.
När civilisationer utvecklas når de förr eller senare en gräns där inte alla längre ryms. En kulturell utveckling innebär att vissa lämnas bakom; de som inte har råd, de som nöjer sig med det enkla, de som saknar tillräcklig utbildning eller som har intresset riktat mot det mer naturnära. Oundvikligen leder en kulturell utveckling till att en stor skara människor stannar kvar vid basen medan den kulturella eliten klättrar allt högre, tills dess spets blir så smal och finlemmad att den svajar lätt i vinden.
Många i dagens värld har förlorat fotfästet i takt med att traditionella hierarkier rubbats. Tidigare stadiga mansroller, som familjeöverhuvud, försörjare och försvarare, har ersatts av nya krav på personlig rörlighet och jämlikhet. Demokratins framväxt, kvinnors frigörelse och teknologins utveckling har rubbat den gamla maktordningen och därmed också stört grundvalarna för hur män ser sig själva och sina livsroller. En truism väl värd att begrunda.
• • •
Att vatten är vått kan väl ändå tyckas vara en självklarhet – men försök förklara det för en fisk.
Att lyfta något som är en grundförutsättning för dem som befinner sig mitt i det – är kanske bland det svåraste som finns. Det som ligger oss närmast är ofta det som också är minst påtagligt. Sådant vi inte märker förrän det är borta. Först då kommer uppvaknandet och därefter sprattlandet.
När vi förlorar något värdefullt är det till slut också det enda man ser: avsaknaden av det som var. Mistandet av en käresta. Fallet från en hög höjd. Förlusten av ett arbete. Men det svåraste av allt är ändå att förlora sin livs mening. Alla nederlag lämnar efter sig ett slags ärr som man ständigt återkommer till, som sådana där sårskorpor man bara måste pilla på.
I sådana lägen blir vi också alla mottagliga för förkunnelser som speglar denna vår smärta. Som säger sig kunna råda bot på den. Budskap där många kan känna igen sig och därefter dras till. För det finns alltid någon plåga gömd någonstans, någon sårbarhet som behöver pysslas om, en och annan meningslöshet som måste hitta svar. Så, även om budskapen från dagens mer autoritära ledare kanske inte berör alla lika mycket, når dessa ändå tillräckligt många, för att effekterna ska bli kännbara för oss alla.
Det finns förstås många frågetecken kring vad som händer i denna stund och många är i febril färd med att leta efter svar. Och det ges förstås många förklaringar. Ett givet svar är att det handlar om mannens längtan efter att allt ska återgå till vad han upplever som det normala – vare sig han själv upplevt det eller ej. Men det finns en inre drift inom honom som gärna ser att så vore fallet.
“This is a man’s world But it wouldn’t be nothing, nothing, not one little thing, without a woman or a girl He’s lost in the wilderness He’s lost in bitterness, he’s lost lost” – James Brown 1966
”It’s a Man’s, Man’s, Man’s World” är en klassiker av soulartisten James Brown. Sångtexten återspeglar en central del i den mer djuriska aspekten av just manligheten: behovet av att ha någon vid sin sida som gör en till den man är. Som gör en till man.
Men detta innebär inte nödvändigtvis att han väljer någon som är honom jämlik. Den genomsnittlige mannen väljer snarare en partner som på något sätt stärker hans position i förhållandet, det vill säga, väljer någon som är honom underlägsen i mycket. Detta medan kvinnor i allmänhet inte har något emot att underordna sig.
Konsekvensen av denna ömsesidighet innebär förstås att mäns relationer med kvinnor också förstärker hans föreställningar om kvinnan som svag och i behov av hans beskydd och manliga kraft. Vilket förstås mest beror på att män sällan möter kvinnor som överträffar dem i styrka och pondus. Vad många män inte insett är att kvinnor som är dem överlägsna vanligtvis undviker dem. Ger sig helst inte i lag med dem. Ser helt enkelt ned på dem. Vilket givetvis befäster hans föreställningar om sin egen storhet.
Om mannens och kvinnans beteenden beror på biologiskt arv eller kulturell påverkan är förstås en öppen fråga men det mest sannolika är att det är en kombination av de bägge aspekterna, natur och kultur.
En maktordning fördelas på många nivåer och därför svår att greppa. De är sällan svart-vita där en av oss är överordnad i alla lägen. Snarare är det så att makten och dess över- underordning löper hela vägen ned. Den som är förtryckt eller omhändertagen ovanifrån, omhändertar eller förtrycker i sin tur någon under sig. Det är så att säga den starkes rätt som gäller hela vägen ned till den siste mannen och kvinnan, där den siste vanligtvis är en kvinna. Det är också just upprättandet av denna naturliga och gamla maktordning som nu trollbinder många frustrerade världen över. Och vad som erbjuds dem är en nygammal ordning i bjärt kontrast till vad de liberala demokratierna med sina överstatliga och byråkratiska strukturer har haft att erbjuda.
En maktordning som sträcker sig hela vägen ned till siste man eller kvinna
Ett svar på vad det stora missnöjet beror på, är att en stor grupp med män samlats och nu söker bekräftelse för något de upplever har gått förlorat. Några av dem riktar sin hemlöshet och ilska mot samhället, kvinnan och mot vad de uppfattar som eliten. Andra kanske riktar sin inre vilsenhet genom mer handfasta intressen så som matlagning, fysisk träning, naturupplevelser och äventyrlighet. Vad de dock alla har gemensamt är ett febrilt sökande efter den manliga identiteten och dess mening.
Män har förstås i alla tider knorrat över en massa oförätter, men de nävar som tidigare låg knutna i fickorna kan nu sträckas uppåt i offentligheten, samtidigt som deras missräkningar urskillningslöst riktas mot måltavlor i det liberala samhället. Man kallar sin kamp för ett kulturkrig men frågan är om det inte i grunden är ett naturkrig de beger sig in i.
Vad som sker är dock en rörelse som många män upplever som rafflande. Någonting nytt! En plats där man kan få utlopp för sina känslor och kanske till och med få tillfällen att söka en fight, döda och kanske även få erövra. Vad som blottläggs inför våra ögon är den avgrund dit Sisyfos sten obönhörligen rullar när vi inte längre har ork att rulla den vidare uppåt.
Majoriteten av män dras därför i dag till starka ledargestalter och förebilder – män som uppfattas driva en uttalad manlig agenda. Att dessa ledare även införskaffat ett betydande stöd från kvinnor motsäger dock inte resonemanget, eftersom kvinnor som väljer att underordna sig mannen även följer honom ideologiskt och politiskt. Det hör till den underordnades naturliga ordning.
Det är förstås många små omständigheter som måste sammanfalla för att skapa en perfekt storm av det slag som sker i dag. Den här texten är ett försök att skildra en liten del av denna komplexitet. Perspektivet kanske inte har bäring hos alla, och några av er kanske upplever resonemanget som överdrivet och lite ansträngt. Personligen skulle jag dock hävda motsatsen – skeendena är både mycket mer djuplodande, komplexa och allvarliga än vad jag någonsin kan klara av att formulera här. Och men inte minst: fortsättning följer!
___________________________________________
* Är nu tillbaka här på Antropos Metron efter att de senaste åren ha lagt tid på att skriva på manuset ”Platons Förbannelse”, som till slut blev en omfattande text om hur vissa föreställningar och idéer kan överleva sig själva och skapa förvirring i tusentals år efter att de först uttalades. I vilket fall, med denna blogg, Anthropos Metron – vars titel kort och gott kan översättas till ”Den mätande människan”, en slogan som en gång myntades av den antike filosofen Protagoras – är jag nu tillbaka. Texterna kommer att fortsätta cirkla kring de teman som bloggen började utforska redan från start för femton år sedan, nu kanske i ett något mindre rumphugget och mer uttalat format. Den röda tråd som löper genom samtliga texter är den paradoxala frågan varför vi människor, för att orka med våra liv, omfamnar de mest bisarra berättelser som vi sedan är villiga att gå i döden för. Vad är det för lockelse som ständigt tvingar oss bort från livet och i stället driver oss in i drömvärldar som mest bara visat sig orsaka osämja, stridigheter och ond bråd död? Detta fenomen kan man alltid fundera en hel del kring.
Men samtidigt vet vi att det allltid är de värsta och mest skrupelfria, mest sexistiska männen som i sluttampen ändå kammar hem…
Det ger ändå lite av skadeglädje att se dessa tiotaggare falla. Kulkärvarna från haschtagen #metoo har verkligen spridits åt alla håll och kanter. Det är i varje fall inte många som lyckats undkomma dess otvetydiga budskap. Att mäns sexualitet och sätt att bemöta kvinnor nu förs fram i ljuset – är väl i grunden något väldigt bra.
Men samtidigt tar sig ibland reaktionerna märkliga uttryck. De svart-vita positionerna piskar fram ett samtalsklimat som – inte alltid känns lika bra.
Det är som om plötsligt gränslandet mellan en flirt och en våldtäkt suddats ut. Och som att tolkningsföreträdet om vad som är vad helt och hållet ligger i betraktarens öga.
Om jag upplever att du stöter på mig och jag inte vill bli stött på så handlar det om ett ofredande – eller hur?
Det är i varje fall så många uppfattar det och ger uttryck för. Men frågan vi måste ställa oss är hur ska den som försöker flirta någonsin veta vad som är vad – innan denne ens fått en chans att bli nobbad? Och det går ju knappast att förutsäga vad våra trevanden i slutänden kommer att resultera i – med andra ord – vi sitter inte med facit.
Närmanden och sexuella inviter måste ju få förekomma utan att dessa primärt ska uppfattas som ofredande!
… de största vinsterna – hur det nu kan komma sig?
Tänk dig att du ser din drömprins/prinsessa. Vi har alla varit med om det. Hjärtat bultar och man vill inget hellre än att personen tar det där första obehagliga steget. Och om så sker – kommer vi knappast att uppleva inviten som ett ofredande – snarare som en ynnest. Och vi kastar oss huvudstupa in i en ny kärleksaffär.
Detta samtidigt som, om den minst attraktiva personen i rummet på samma sätt kommer med en invit – så fylls vi med avsmak. Men denna avsmak – hur stark vi än upplever den – kan aldrig vara det samma som ett ofredande.
Ett ofredande kan först uppträda efter det att vi sagt nej till en invit. Om det nu inte rör sig om hot, utpressning och rena övergrepp vill säga – men det ligger liksom på andra änden av skalan och är inte föremålet för denna text.
Det är som sagt inte längre bara vänstern som står i konflikt med högern, ateisterna mot de troende eller de multisexuella mot de heterosexuella. Nej, det mest dråpliga eller kanske mest tragiska – är att splittringarna nu sker kors och tvärs över hela linjen.
En gemenskap kan förstås alltid splittras. Det är inget konstigt i det. Och det som driver den isär är väl framförallt oenighet – vilket ju nu faktiskt är ett rätt så överflödigt påstående. Jag menar, bristande enighet – oenighet! Wow!
Men vänta! Det finns en underliggande mening även i detta, det mest självklara av påståenden.
Därför om vi skapar en gemenskap som bygger på att vi tar avstånd från allt sådant som bygger på kollektiv samsyn, objektivitet och norm – som identitetspolitiken gör, ja då har vi ju samtidigt tagit bort förutsättningarna för det som just också skapar en mer omfattande gemenskap.
Förlåt, men vad jag tänker på just nu är framförallt den oenighet som uppstått inom det så kallade postmodernistiska projektet. Där man i kamp mot normer och maktetablissemang också just gett upp tron på de rationella principer som för andra just är det som kanske utgör själva sammanhållningen.
Jag menar, en fungerande och rationell kommunikation är förstås en förutsättning för att få en gemenskap att hålla ihop. Tillsammans och genom praktiska generaliseringar upprättar vi sedan normer, vanor och skapar samförstånd.
Ett exempel på vilken slags splittring jag just nu har i åtanke, är de som sker inför öppen ridå inom just den svenska identitetspolitiken och där kanske främst inom hbtq-etablisemanget.
… och Åsa Linderborg på aftonbladet – två trogna vänsterkämpar som frågar sig vad som gick snett.
Och jag tänker väl då främst på den debatt som initierades av Åsa Linderborg i Aftonbladet i höstas[1] och som då gav en del mediesvall[2] och som nu häromdagen även togs upp av DN´s Stina Oscarsson (som också just är en del av nämnda etablissemang)[3].
Och vad diskussionen handlar om är den oresonliga hållning som driver vissa aktivister inom identitetspolitiken och då framförallt inom den svenska hbtq-rörelsen att agera mot minsta avvikelse från vad de uppfattar som den enda rätta vägen.
Dessa konflikter gestaltar nu också med all tydlighet, den logiska återvändsgränd som såväl postmodernismen som identitetspolitiken, i sina mest extrema former, hamnat i. Och fortsättning lär följa!
Att det var något lurt det här med designen på herrcyklar det förstod man ju tidigt!
Visst har dom rätt dom som säger att vi alla är intryckta i någon slags maktstruktur! Jag menar, jag har aldrig valt att kalla en cykel för en ”cykel” och dessutom, bara för att jag råkar vara kille, så har jag då i hela mitt liv behövt cykla omkring på en sådan där med stång.
Det ni! kan ni föreställa er den smärta det innebär att som barn slinta med bägge fötterna samtidigt och falla skoningslöst. Att man fortfarande är hel och vid liv är mest bara tur.
Så, vad jag säger är bara att redan som liten började man ju förstå och ifrågasätta logiken i en mängd saker som då ansågs vara normalt. Morgonbönen i skolan exempelvis, vem hade bestämt den? och att det bara skulle serveras kött i matbespisningen! eller att vi tvingades vara med på gympan trots att vi inte stod ut med lukten i omklädningsrummen! och att det alltid förväntades av mig att jag skulle bjuda upp till dans – när det var jag som var den lille osäkre svage.
I barn- och tonåren var man så fullständigt inpyrd av dessa ifrågasättanden och det var ändå långt innan jag ens hade börjat plugga och fått lära mig att det bara var bra att tänka kritiskt, konstruktivistiskt och i termer av just gömda och glömda maktstrukturer.
Men det tog ju ett tag innan man med rebellisk uppsyn vågade trampa omkring på en damcykel.
Så nog var det någonting man hade lagt i maten alltid – jag menar detta ifrågasättande av auktoriteter och normalitet var då något som bara låg och pyrde i luften.
Och denna kritiska hållning, som nu i dag alla som genomgått högre utbildning fått lära sig, det kan vi ju nu givetvis inte göra ogjort.
Den strukturella orättvisan är därmed för alltid avslöjad och alla maktspelare har befunnits vara nakna, men vad blir då nästa drag?
Vi kan inte gå tillbaka till det gamla när vi neg vackert och stod med mössan i hand, för det funkar ju bara inte! Vi kan inte heller tråckla oss utanför historien och de befintliga strukturerna och vi kan inte heller stiga in i några slags frizoner, även om det nu är somliga som verkligen försöker sig på också detta. So whats next?
Ibland händer det att nya ord tränger sig på. För bara ett par år sedan hade i varje fall inte jag stött på begreppen ”appropriering”, ”rasifiering” eller ”identitetspolitik”. Sedan ökade frekvensen så sakteliga och i dag möter jag dem var och varannan dag.
Orsaken är förstås att de är besläktade och lever sida-vid-sida. Samt att de uppstått ur ett perspektiv som delas av en allt större krets intellektuella och deras ideologiska ”hang-arounders” – som kanske inte alltid talar i dessa termer – men som ändå gärna använder de ideologiska verktygen för att rista in sin alternativa verklighetssyn i lacken på vad de uppfattar vara det patriarkaliska förtryckarsamhället.
Ja, men orden då!
Ja, med kulturell ”appropriering” menas vanligtvis att någon lägger beslag på uttryck som tillhör en annan och svagare grupps identitet. Som när Miley Cyrus härom året försökte twerka eller när Börje Salming nu klädde ut sig till Sitting Bull[1].
Begreppet ”Rasifieringen” ligger därmed nära och innebär att de som har makt tagit sig rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt och därmed kört över andra (utsatta) gruppers upplevelser av verklighet.
Miley Cyrus
Den ”västerländska” synen på civilisation, demokrati, bildning och frihet, är bl.a. sådant som har ifrågasatts, då denna syn uppfattats som nedlåtande, alltså rasifierande, i sitt förhållande till andra och svagare kulturer.
Och så kommer vi då slutligen till begreppet ”identitetspolitik” – med vilket avses en mot-kamps-rörelse som uppstått i polaritet till att någon starkare part upprättat gränserna för sin normalitet. Exempel på utsatta mot-kamps-grupper är då vanligtvis sådana som definieras utifrån ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur.[2]
Det dessa tre begrepp nu har gemensamt är att de alla uppstod ur ett ganska visset 1900-talslut där utopierna och drömmarna om en bättre värld nedmonterades i samma takt som berlinmuren.
De skapades av ett gäng missmodiga postmodernister som i sin kritik och sitt utanförskap såg på världen i termer av enbart sociala konventioner, makt och maktmissbruk.
Och allt det som ditintills upplevts som eftersträvansvärt förvandlades därigenom till stoft. Begrepp som demokrati, bildning och upplysning och som stora delar av befolkningen, framförallt inom borgerskapet, upplevt som civilisationsbärande storheter, ”avslöjades” därmed enbart vara patriarkaliska feberdrömmar. Så det kan gå!
—————————–
[1] Att ”twerka” – alltså att skaka utmanande på rumpan, uppfattas av rasifieringsexperterna som något som tillhör den svarta kulturen och bör då inte ”approprieras” av en vit västerländsk popartist som Miley Cyrus. Och en vit europeisk makt-man som Börje Salming bör inte, trots att han själv är halvsame och engagerad i minoritetsfolkens rättigheter, inte klä ut sig till sin idol Sitting Bull. Och att som jag gjorde när jag var barn, leka indianer och vita, vore ju därmed i dagens läge något fullständigt otänkbart. Och därmed har härkomst, ras och blod åter kommit att spela en avgörande roll i en slags omvänd rationalitet.
[2] Viktigt dock att betona att det inte är alla som tillhör en viss ”ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur” som identifierar sig med sin klassificering och därmed tillhör den s.k. identitetspolitiken. Utan denna har som regel sin grund i ett offerperspektiv som framförallt framhålls av s.k. vänsterintellektuella.
I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.”
Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?
För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.
Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?
Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: ”Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.”
Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?
Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!
Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.
Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.
—
Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro.
Det är inte mensblodet i sig som stör – snarare dess massmediala inramning.
Ja, vad ska man säga? Jag har liksom svårt att finna ord. Och det brukar jag inte ha. Men just i dag är det som om någonting stockar sig i halsen.
Nej, det är inte det där med mensblodet i sig som stör – snarare då mer den här massmediala inramningen som denna kroppsspecifika vätska fått den senaste tiden.
Jag vet inte hur många gånger jag nu hört det droppa och rinna nedför benen på ännu en kulturarbetare*.
Men nu hör det ju också till saken att jag är en sådan där trogen P1-lyssnare som just också gärna lyssnar på sådant som Kulturnytt och Tendens och dessutom läser tidningarnas kultursidor – och det är väl kanske därför jag blivit så exponerad.
För om jag swischlat över till RiksFM eller Lugna Favoriter hade jag ju säkert sluppit höra det mesta.
Men nu hör det till saken att jag faktiskt också vill höra vad som rör sig i kulturmänniskornas hjärnor – för det är just rösterna som har makt och medieutrymme vi måste lyssna lite extra noga på.
Och min slutsats är ändå som jag också skrev härom dagen i inlägget ”Den symbiotiska hatpolitiken” – att de som låter de mest extrema åsikterna göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, definitivt är ansvariga för de alltmer utbredda sympatierna för den extrema högern.
Det är inget konstigt! Logiken är rätt så påfallande.
Vissa kanske finner att några ibland tar sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.
Därför om vi nu bara ser till det här med mensblodet – de flesta av oss ryggar faktiskt vid åsynen av olika kroppsvätskor, sen må det vara avföring, mensblod, snor, kräks eller något annat som kroppen kan stöta ifrån sig.
Och rent fysiskt känner i varje fall jag nu när jag skriver – att jag nog blir lite avtänd! Och detta är jag definitivt inte ensam om. Och det är det som betyder någonting här.
Därför de flesta av oss befinner oss någonstans inom normalkurvan – och kanske är lite extra känsliga för det här med kroppsvätskor! Och kanske inte heller nödvändigtvis vill höra om det samtidigt som vi borstar tänderna och ska göra oss redo att möta ännu en ny besvärlig dag.
Och då finns risken att några faktiskt tycker att provokationerna har gått lite för långt – och att några inom Public Service tagit sig lite väl mycket vatten (blod) över huvudena.
—-
* I dag var det alltså dags för dagens lucka i Kulturnytts julkalender och Jenny Aschenbrenner gladdes åt att kulturen nu blivit tomteröd:
I varje kamp ger givetvis motståndet bara ytterligare kraft…
Det är inte riktigt min grej att rita upp den politiska kartan. Men jag har en väldigt stark föraning om att de extrema partiernas framgångar just nu, till stora delar beror på den motsatta sidans krampaktigt hållna retorik & utspel.
Varför? Jo därför att det framförallt är ur den andra sidans oresonliga ensidighet som motsatsen får sin näring.
SD lever och frodas just nu av vänsterns starka hat mot allt och alla som inte delar deras ideologiska förklaringar av världen.
En extrem högerpolitik uppstår inte ur intet – utan slår snarare mynt av att stora delar av befolkningen upplever en obalans och frustration över att deras verklighet inte längre blir synliggjord.
Många dras mot höger när de inte längre känner sig hemma i den beskrivning av världen som den andra sidans mest extrema röster vill göra gällande. Samma sak gäller förstås också i motsatt riktning.
Och just därför har nu massmedias truliga övertro på att det skulle gå att mota SD i grind bara genom att man gav tillräckligt utrymme åt motsatserna, varit fullständigt kontraproduktiv.
Jag ser därför att de som i publika media låtit de mest extrema mot-perspektiven göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, varit en av orsakerna till dagens populära nyfascism.
Var gång vänsterns rop skalla – att allt till höger om mitten är fascism – så sker en rörelse mot höger.
…åt den andre
Varje gång vi i media tvingats snubbla över ännu ett otympligt inplacerat ”hen” känner jag obehaget – eftersom jag vet att detta obetydliga lilla ord fått ytterligare några att förflytta sig högerut.
Varje gång jag i ett reportage hör om ytterligare en regnbågsförälder som döpt sitt barn till ett könsneutralt namn – i övertygelsen om att könet bara är en social maktkonstruktion – hör jag det där olustiga trampet höger över, mot en mer ”naturlig” människosyn.
Varje gång diskussionen om invandringens problem och kostnader tystas – därför att några välvilliga menar att lidande inte kan mätas i pengar – förflyttas positionerna ytterligare.
Varje gång ni gillar och delar hatisk politisk demagogi på sociala medier så sker dessa förflyttningar. Ni kallar det för kamp – jag kallar det för dumhet.
Jag vet att vi är många som gillar tanken på ett öppet och välkomnande samhälle. Jag menar, tanken är inte bara god – utan även riktig.
I varje fall riktig för mig – därför rent personligen skulle jag inte vilja leva i en enkelspårig kultur där alla förväntades äta samma mat, bära samma slags kläder eller tvingades tänka och tycka på ett visst sätt. Sedan spelar det ju ingen roll om maten bestod av ärtsoppa med fläsk eller av sushi. Vad jag säger är bara att jag föredrar öppna umgängesformer framför slutna – oavsett vilken mat som serveras.
Men det finns ju en hake med det här med att gilla olika – och den är ju att bara för att man uppskattar en viss variation – behöver man ju inte gilla alla varianter!
Speciellt inte sådana som inte är öppna, inte tillåtande och som absolut inte själva gillar olika.
Och just därför är det inte alls motsägande att vi som gillar olika – samtidigt ogillar exempelvis Sverigedemokraterna. För om det är så att vi gillar öppenhet – står det knappast i motsättning till att vi samtidigt ogillar slutenhet. Eller hur?
…eller sushi?
Och slutna, stereotypiska grupperingar finns det gott om – både inom olika etniska och religiösa kulturer – ingen nämnd, ingen glömd! Grupperingar där man inte tillåter någon inom gruppen att falla utanför normen. Grupper som vägrar släppa taget om gamla nedärvda maktstrukturer, som inte strävar efter jämlikhet. Kulturer som inte tillåter något annat språk än sitt eget, inte tillåter kontakter eller äktenskap utanför gruppen, inte tillåter sexualitet utanför normen, inte tillåter tal och tänkande som tangerar gränserna för de egna föreställningarna.
Sådana grupper och kulturer gillar jag förstås inte – och det trots att jag gillar olika – och här råder alltså ingen motsättning.
Motsättningar uppstår först om vi som säger oss gilla olika – i vår iver och utan omsvep omsluter allt och alla (alla utom Sverigedemokrater då förstås) och öppnar dörrarna även för dem som är fientligt inställda till oss – då äventyrar vi ju faktiskt till och med vår egen ståndpunkt och därmed också den frihet det tagit vår öppna kultur tusentals år att nå fram till!
Den mätande människan 