mars 24, 2010 · 2:52 pm

34. Barack Obama & Pragmatismen

President Barack Obama har lyckats! Hälsoreformen är genomförd. Många har försökt – få har kommit någonstans.

Vad är det då för egenskaper hos just denne amerikanska president som gjort det hela möjligt? Detta har det givetvis skrivits många spaltmetrar om. Och här kommer ytterligare några kompletterande rader.

Barack Obama har ofta lovordats för att vara en god pragmatiker och retoriker – Något som också är en förutsättning om man ska arbeta inom politiken.

Men vad som också har framhållits är att han även är en ideologisk pragmatiker – en s.k. ”pragmatist” – och det är något annat än att bara vara en ”pragmatiker”.

Hans motståndare har haft fullt upp med att leta fram varje tänkbar koppling till denna ideologiska pragmatism – som de anser utgör en antikristen, oamerikansk och principlös åskådning.

Men utan att ge konspiratörerna rätt i själva tolkningen av denna idé, behöver vi faktiskt inte gå vidare långt för att få den bekräftad. Man behöver exempelvis bara gå till boken ”The Audacity of Hope” där kopplingarna till pragmatismen blir explicita.

Vad innebär då denna så fruktade pragmatism? Jo, till att börja med, om vi ska tolka en av dess grundare, William James, innebär den konsten att inte låta sig bli inlåst av vissa bestämda idéer, diskurser eller begrepp.

Och denna förmåga har Barack Obama inte bara utvecklat – utan även insett betydelsen av. Han uppvisar en synnerlig skicklighet i att föra sig i världen utan att ge upphov till onödiga polariseringar. Samtidigt som han också alltid tydligt visar var han och USA står. Detta utgör ett pragmatiskt förhållningssätt!

Han har också visat på förmågan att se och förstå ”den andre” vilket naturligt följer ur detta pragmatiska och humanistiska perspektiv.

Vidare har han visat att han värnar och förstår samhällets behov av styrka  och kraftfull lagstiftning. Men också religionens och traditionernas betydelse – men utan att för den skulle vara en absolut förespråkare för någondera riktning.

Barack Obama vet att vi lever i en föränderlig värld där vi främst måste inrikta oss på att finna de ”bästa” vägarna framåt. Det är riktningen, rörelsen framåt som är viktig – inte skapandet av en idealistisk världsbild.

(English version)

(För en något mer komplex och mångordig beskrivning av Barack Obamas pragmatism, läs Anders Stephanson essä ”Obama är världslig” i DN-Kultur.)

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Pragmatism

Taggat som , ,

mars 23, 2010 · 2:41 pm

33. Feminismens nya Bibel, del II

När Simone de Beauvoires ”Det Andra könet” gavs ut 1949 var den nog en av den moderna ”upplysningens” viktigare böcker. Jag skämtar inte.

I dag känns den dock aningens nattstånden.

Den uppstod i en tid där den historiska materialismen stod som högst på den intellektuella himlen. Vilket innebär att det till stor del är Marx och Engels visioner om det klasslösa samhället som inledningsvis sätter perspektivet på problemen och dess lösningar.

Och detta faktum har med tiden även bidragit till att skapa slagsida också åt stora delar av det feministiska projektet. Men det är ändå inte i det politiska anslaget som boken förlorar sin trovärdighet. Snarare är det i det entoniga mässandet om den manliga diskursens samlade myter, sagor och symboler.

Sida upp och sida ner möter man påståenden som, ”att kvinnan så ofta jämförs med vattnet beror bland annat på att hon är den spegel, vari den manlige Narcissus betraktar sig själv”. Ursäkta! Vad var det hon sa?

Eller att, ”alla barn har en fantasi som går ”på djupet” och som låter dem ana tingens inre hemliga rikedomar.” OK! Men stopp ett tag! Vilka ”inre hemliga rikedomar” talar vi egentligen om?

Vi får även lära oss att ”nästan alla flickor sörjer över att inte vara pojkar” och att ”hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget alltid en våldtäkt.” Aj då! Det förklarar i varje fall något av den nutida militanta feminismens retorik.

Plötsligt, en fullständig kovändning i perspektivet; ”kvinnan avundas inte mannen hans organ för att ta henne i besittning, hon avundas bytet.” Jasså!

Och inkonsekvenserna är det bäst att tysta ned eftersom, ”i en mans händer blir logiken ofta lika med våld”.

På detta sätt naglar de Beauvoire, genom en serie alldeles för enkla bilder, fast kvinnan vid de ålderdomliga myter och sagor som utgör vår kultur.

Och resultatet blir att det inte heller är möjligt för någon att frigöra sig. För vem kan någonsin ställa sig utanför språket, vid sidan av den gemensamma diskursen? Inte någon!

För en framtida, framgångsrik utveckling av kvinnors rätt till lika möjligheter är det alltså hög tid att det skrivs en ny bibel för feminismen.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 22, 2010 · 1:24 pm

32. Feminismens nya Bibel, del I

Simone de Beauvoirs ”Det andra könet” har i sextio år utgjort en inspirationskälla för världens feminister. Och med all rätt. Boken är en enastående ansats att försöka förklara världen så som den har presenterats för oss.

Genom sina variationsrika skildringar levererade de Beauvoire en lång rad viktiga ”nycklar till hela gåtan”, som hon uttryckte det. Hon räds här varken överhet eller tradition och tar verkligen sikte på att ordentligt genomlysa hela den bigotta föreställningsvärld som mannen sedan länge försökt placera kvinnan i.

Beauvoire skärskådar den kvinnliga historien, myten, biologin och fysiken ned i minsta detalj och når genom sina inträngande skildringar ända upp i livmodern – rent bokstavligen talat.

Hennes mission var att undersöka hur kvinnan blivit till den produkt hon är, vid sidan av sitt faktiska honkön. Beauvoire finner dock ett objekt som aldrig fått möjlighet att definiera sig själv – utifrån sig själv. Och det är här hennes berömda ”den Andre” uppstår – ett uttryck hon lånar från Hegel.

”Den Andre” i de Beauvoires skepnad blir den som alltid varit betraktad och aldrig fått uppträda som betraktare. Och kvinnan har därefter även inbjudits till att bli, vad hon kallar, ”medbrottsling” i denna samlevnadsfars.

Genom sitt beroende av mannen och genom att få ta del av hans position och rikedomar har kvinnan nämligen börjat att uppskatta sin underlägsna roll – sin belägenhet.

Hon lär sig att utnyttja kunskapen om vad som förväntas av henne för att på så vis få erkännande. Men denna position, menar de Beauvoire, har hitintills endast uppstått utifrån mannens relativa välvilja. Det är han som har givit henne status, frihet och öppnat världen för henne – men bara så länge hon gjort honom till viljes.

Själva detta anslag och insikterna kring ”den Andre” har sedan denna bok skrevs skapat outplånliga intryck och varit en dörröppnare för miljontals kvinnor och män världen över. När den gavs ut 1949 var den nog en av de viktigare böcker den upplysta världen hade skådat.

Och det är nog till stor del utifrån bokens uppgörelse med ”det evigt kvinnliga” som den moderna kvinnan erhållit styrka att börja erövra sig själv på ett nytt sätt.

Fortsättningen, del II, publiceras i morgon (Detta p.g.a att dessa mini-essäer aldrig får överstiga 350 ord)

1 kommentar

Under Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 19, 2010 · 10:25 am

31. Demokratin och folkviljan

Att demokratin skulle omfatta alla – oavsett om vi själva väljer att omfatta den – kan knappast vara rimligt.

I en demokratisk organisation kan enbart de vara delaktiga som accepterar och delar själva grundidén. Precis som inom vilken annan sammanslutning som helst.

Ogillar jag att spela golf kan jag givetvis inte förvänta mig att göra mig hörd i en golfklubb. Delar man inte spelets regler så är man helt enkelt inte med i spelet.

Demokratins grundprincip kan på så vis aldrig vara den urskiljningslösa folkviljan, utan främst bör principen stå att vi alla delar lika fri- och rättigheter och är lika inför lagen.

På så sätt skulle heller aldrig demokratin kunna röstas bort i allmänna val, så som skedde i Tyskland 1933 och som håller på att hända i Italien 2010.

Att rösta bort demokratin blir därmed en självmotsägelse. En mäktig part skulle förvisso alltid kunna genomföra en kupp och därefter avskaffa demokratin. Men då talar vi om något annat än om demokratins spelregler.

Det går ju givetvis att invända att detta nu bara är en tolkning av flera – det finns hur många uppfattningar som helst om vad demokrati är och inte kan vara. Varav många framhäver just direktdemokratin som det mest principiellt rättvisa sättet att styra.

Och visst är det så. Men om vi gör folkviljan till överordnad princip, så underordnar vi ju samtidigt våra allmänna fri- och rättigheter och därmed i förlängningen även våra möjligheterna att kunna rösta.

Därför bör inte demokratin i första hand uppfattas som ett uttryck för folkviljan utan snarare för de regelsystem som i sin tur möjliggör för var och en att kunna påverka och säga sin mening. Alltså för de lagar och bestämmelser som gör att vi kan upprätthålla en demokrati.

På samma sätt är det med alla våra friheter. Vi kan aldrig vara fria att göra precis vad vi vill eller säga vad som helst – i första hand måste vi alltid beakta de gränsdragningar som måste göras för att vi överhuvudtaget ska kunna garantera att vi alla får ta del av samma friheter.

7 kommentarer

Under Demokrati

Taggat som ,

mars 18, 2010 · 8:33 am

30. Självklara motsättningar

­


Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 17, 2010 · 12:17 pm

29. Du är vad du läser

Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.

Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.

Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.

Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.

Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.

Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.

”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)

Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.

Det är så patetiskt alltihop att man verkligen inte faller för lusten att skratta.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 16, 2010 · 1:33 pm

28. Sanningar är bra att ha!

Idén om att sanningen, godheten och skönheten på något sätt hänger ihop, har länge naglat fast oss vid en rad förenklingar om vad som är rätt och fel.

Platon menade t.o.m. att något inte kunde vara sant – om konsekvenserna visade sig vara oönskade. Jag tror det är många som tagit efter.

I dag kanske vissa av oss bittert fått känna på att sanningen inte alltid är så trevlig, inte alltid så god – men magkänslan säger ändå oftast att den nog är bättre än lögnen. Sanningen har liksom alltid ett ljusare skimmer kring sig.

Och detta, vårt något naiva och ogenomtänkta förhållande till sanningen, har gång på gång givit upphov till rätt mycket dåligt.

Och om vi okritiskt låter oss frälsas av diverse sanningar kan det även bidra till att hålla liv i heliga krig och gudomligt inspirerade våldsdåd som pågår runt om i världen. Ändamålet helgar som vi vet alltid medlen.

Det var så kyrkan försvarade sin oresonliga grymhet under många tusen år av förtryck. Det är samma retorik som fäder, äkta män och söner i Iran tar till när de stenar sina döttrar, hustrur och mödrar. Det är också denna passion för sanningen som stärker de martyrer som offrar sina liv i terrorattacker. Det kanske också är så man som förövare tänker då man försvarar användandet av våld och tortyr.

Godheten förväntas på detta vis alltså stå i sanningens tjänst. Har du tillgång till det som är riktigt och sant så har du alltid möjlighet att rättfärdiga dina handlanden vad du än företar dig. Vilket givetvis är bra för vissa – mindre bra för andra.

Därför måste vi alltid hålla noga koll på vilka slags sanningar vi tar till oss.

Den vanliga förklaringen är att något är sant när det överensstämmer med hur det verkligen förhåller sig. Och det är väl en hyfsat bra förklaring.

Därför bör sanningar endast handla om sådana saker som vi kan veta något om. För annars kan vi ju inte veta om de överensstämmer med hur det är.

Våra sanningar måste därför helst vara mätbara – det är det minsta vi kan kräva av dem som säger sig förfoga över dem.

3 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 15, 2010 · 10:06 am

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

”Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 12, 2010 · 9:27 am

26. Historien om ”Den Andre”

De flesta människor ser i dag att det finns en stor variationsrikedom vad gäller uppfattningar och olika sätt att inordna sina liv.

Vi vet att vi bedömer saker olika. Självfallet utgår vi alltid själva från ”det egna” när vi utformar våra värderingar. Det är så det är – det är så det fungerar. Allt annat hade varit konstigt.

Samtidigt har alltfler, speciellt i väst, börjat lägga märke till vad som kan karaktäriseras som ”den andre”. Den andre i egenskap av alla dem som inte tillhör ”jag” eller ”vi”.  Det kan handla om de marginaliserade, de oliktänkande, de som bor långt bort eller helt enkelt de som aldrig haft makten att själva göra sig hörda – alltså, alla de andra!

Att bara utgå från ”det egna” – eller att också erkänna och ta ställning för ”de andra” – handlar givetvis om två helt skilda förhållningssätt.

På ena sidan håller man ut ett avstånd mot allt som är annorlunda och främmande – på den andra försöker man hålla sig öppen för skillnader och eftersträvar att inordna dessa i det gemensamma.

Det sistnämnda förhållningssättet ingår i idén om den liberala demokratin där man förväntas erkänna den andre och inrikta sig på vad vi kan åstadkomma tillsammans. Det är ur denna inställning som tankarna om allas lika fri- och rättigheter uppstår.

Dess motsats är en slags darwinistisk djungellära med en primitiv samhällsorganisation där den starkes rätt råder och där man i första hand slår ned den främmande och släpar hem den andre.

Och visst, det finns fortfarande många i världen som anser att den andre är någon man helst ska täppa till käften på, stena eller pressa ned i sänghalmen. Det kan vi knappast komma ifrån.

Samtidigt får vi aldrig glömma att förmågan att erkänna den andre inte enbart handlar om välvilja och humanitet – utan även om makt.

Den som är hotad, fattig och förnedrad kommer inte i första hand upprätta en kultur som  är öppen för ”det andra” – den värnar i första hand sina egna traditioner, sin egen särställning, sina behov  – sin egen heder.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

mars 11, 2010 · 11:35 am

25. När verklighet blir till fantasi

Platon menade att det endast var genom den rena tanken vi når kontakt med det Eviga, det Sanna och får tillgång till det Goda.

Denna tro eller övertro kommer sedan i olika skiftningar att följa oss och bilda bindemedel som håller ihop stora delar av vår kultur.

Och motsatsen till denna ”rena tanke” var den sinnesbundna erfarenheten. Det vill säga allt sådant som vi får kännedom om genom våra sinnen.

Det grekiska ordet för sinnesintryck eller erfarenhet, som Platon så nedsättande talar om, var ”Phantasia”.

Så erfarenheten var alltså, enligt Platons sätt att se, vad vi idag skulle kalla en fantasi. Eller uttryckt på ett annat sätt; att leva i en ”fantasi” (så som man ursprungligen använde ordet) var att leva i ”verkligheten” (så som vi i dag använder ordet).

De som däremot uppskattade erfarenheten var de så kallade sofisterna. Platons främsta opponenter.

De värdesatte iakttagelser som baserades på syn, hörsel, känsla, lukt och smak. De har därefter också nedsättande betecknats som sensualister och ofta betraktats som försvarare av det irrationella.

På liknande sätt var det med synen på kvinnan. För såväl Platon och senare Aristoteles, betraktade kvinnan som lägre stående eftersom hon inte hade tillgång till det gudomliga förnuftet. Hon jämställdes på så vis med sofisterna.

Men om nu erfarenheten (phantasia), som de flesta av oss i dag uppfattar som det mest nyktra och trovärdiga, vid denna tid, benämndes fantasi, säger detta kanske något om den rockad som skett med vissa av våra begrepp.

Och på liknande sätt förhåller det sig säkert med många andra av våra ord och föreställningar.

Och eftersom alla ord griper in i varandra och i sin tur står på ett tredje – innebär det att ett språkligt problem aldrig lever isolerat. En felaktig tolkning som satt sig, fortplantar sig sedan som vibrationer genom hela språksystemet.

Det intressanta här är dock att samtidigt som vår kultur gjort en omvärdering gällande synen på erfarenheten så har inte synen på det kvinnliga nämnvärt förändrats. Jag säger inte att synen inte har förändrats – för det har den bevisligen – men den har inte förändrats i samma omvälvande takt.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,