Den mätande människan

Att rätt fästa knorren på grisen…

Den här typen av inlägg som med sina som mest 350 ord blir ju onekligen ibland lite rumphuggna – men det finns en tanke även i det.

Till att börja med måste de alla ha ett konsekvent tonläge och en viss personlig stil. De bör också ha en bäring i tiden och innehålla någon slags mer djuplodande mening trots att de på ytan kan upplevas som rätt så grunda.

Men framför allt – och det går inte att tumma på – måste de ha en knorr placerad på rätt ställe.

Och det där med knorrarna är ju inte alltid så lätt. Ibland hamnar de fel. Och det kan ju minst sagt bli lite tokigt. Speciellt eftersom jag som skribent ofta lämnar det upp till läsaren att placera in dem – alltså knorrarna. Och då vet man ju hur det kan bli. Eller rättare sagt – då vet man ju inte hur det kommer att bli.

Och ibland märker jag att det faktiskt bara är jag själv som ser de där viktiga poängerna. Faktiskt rätt så ofta och det kan ju bli lite pinsamt.

Steven Pinker kallar i sin senaste bok, The Sense of Style, detta för ”the curse of knowledge” – alltså att man just tror att alla andra ser och förstår samma saker som man själv – och det gör ju andra oftast inte.

…är inte alltid en helt enkel uppgift

I vilket fall som helst så överskuggas mycket just nu av de där tragiska händelserna i Paris – vilket förvisso är tragedier som blivit vardagsmat i flera andra delar av världen.

Troligtvis sker det just för att vi är så olika – och i detta avseende gillar jag nog inte det här med olika. Det finns helt enkelt saker som jag tycker bör vara rätt så lika.

För det är ändå något olustigt med människor som lärt sig hata i tron att de har rätt. Alla dessa kränkta små män (oftast män) som tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Vilket förstås är skrattretande – men samtidigt inget att skratta åt. Vilket förstås också är det som ligger till grund för och driver den satiriska komiken som just blev Charlie Hebdos signum, storhet och fall.

Visst!

Hur vi uppfattar något beror självfallet på i vilken utsträckning detta förmår ge en resonans inom oss själva.

Som exempel, när jag först ramlade över det där citatet som lyder ‘The future is not some place we are going, but one we are creating” – så startade hos mig en lång associationskedja.

Vissa uppfattar säkert dessa ord som bara ytterligare en sådan där lite lagom djup visdom – som människor gärna delar med sig av på Facebook. Och om sanningen ska fram så var det också där jag först ramlade över det.

Men för mig blev dessa ord inrangerade i ett uråldrigt samtal om huruvida historien och livet har någon egentlig mening eller inte.

Och i detta avseende, som jag uppfattade det, ställer sig då detta uttalande kritisk till den deterministiska historiesynen och tron på att världen utvecklar sig mot en på förhand given sluthållplats.

Vilket bland annat var ett synsätt som återfinns både hos Platon och Aristoteles (i det lilla fröet ligger idén om det fullvuxna trädet). Och även i den kristna drömmen om det tusenåriga riket.

Vi återfinner den också hos Hegel och därefter hos Marx, som bägge uppfattade historien som en slags lagbunden dialektisk rörelse mot något bättre.

Och till allt detta kommer då så klart återklangen av Karl Poppers kritik av denna så kallade ”historicism”.

Ytterligare ett tankespår leder mig därefter vidare mot Occams rakkniv som just menar att vi inte bör krångla till saker i onödan.

Samtidigt som jag även läser in återklangen av en urgammal humanistisk tradition: det är vi människor som skapar mening, det är vi som i samklang med våra biologiska och fysiska förutsättningar som bygger framtiden.

Den framtid vi alla en dag kommer att möta är alltså inte ödesstyrd och är inte resultatet av någon storstilad plan.

Det är alltså sådana lager på lager av samtal och tankar som jag hör surra omkring i själva meningen, ‘The future is not some place we are going, but one we are creating. The paths are not to be found, but made.”

—-

*John Schaar: ‘The future is not some place we are going, but one we are creating. The paths are not to be found, but made.