Att rätt fästa knorren på grisen…
Den här typen av inlägg som med sina som mest 350 ord blir ju onekligen ibland lite rumphuggna – men det finns en tanke även i det.
Till att börja med måste de alla ha ett konsekvent tonläge och en viss personlig stil. De bör också ha en bäring i tiden och innehålla någon slags mer djuplodande mening trots att de på ytan kan upplevas som rätt så grunda.
Men framför allt – och det går inte att tumma på – måste de ha en knorr placerad på rätt ställe.
Och det där med knorrarna är ju inte alltid så lätt. Ibland hamnar de fel. Och det kan ju minst sagt bli lite tokigt. Speciellt eftersom jag som skribent ofta lämnar det upp till läsaren att placera in dem – alltså knorrarna. Och då vet man ju hur det kan bli. Eller rättare sagt – då vet man ju inte hur det kommer att bli.
Och ibland märker jag att det faktiskt bara är jag själv som ser de där viktiga poängerna. Faktiskt rätt så ofta och det kan ju bli lite pinsamt.
Steven Pinker kallar i sin senaste bok, The Sense of Style, detta för ”the curse of knowledge” – alltså att man just tror att alla andra ser och förstår samma saker som man själv – och det gör ju andra oftast inte.
…är inte alltid en helt enkel uppgift
I vilket fall som helst så överskuggas mycket just nu av de där tragiska händelserna i Paris – vilket förvisso är tragedier som blivit vardagsmat i flera andra delar av världen.
Troligtvis sker det just för att vi är så olika – och i detta avseende gillar jag nog inte det här med olika. Det finns helt enkelt saker som jag tycker bör vara rätt så lika.
För det är ändå något olustigt med människor som lärt sig hata i tron att de har rätt. Alla dessa kränkta små män (oftast män) som tar sig själva på alldeles för stort allvar.
Vilket förstås är skrattretande – men samtidigt inget att skratta åt. Vilket förstås också är det som ligger till grund för och driver den satiriska komiken som just blev Charlie Hebdos signum, storhet och fall.
Anthrôpos Metron 