Kategoriarkiv: Relativism

december 18, 2013 · 2:12 pm

208. Jag är Max Kern!

RB_Siw_Malmqvist_3_604048v530x800

Siv Malmkvist

Har du någonsin tänkt på hur du presenterar dig själv i olika sammanhang?

Säger du ”jag heter det och det” eller möjligtvis ”jag är den eller den”? eller presenterar du dig överhuvudtaget inte alls?

Samtliga sätt är nog vettiga! Men bara i vissa givna sammanhang.

Vanligtvis säger man ”jag är” om man uppfattar att man på något sätt bör vara bekant för den andre. Medan man säger ”Jag heter” om man vet med sig att den andre rimligtvis inte kan ha en aning om vem man är.

Därutöver behöver personer som är tämligen säkra på att den andre bör veta exakt vilka de är – inte presentera sig alls. Om vi exempelvis i ett givet sammanhang skulle stöta på Kungen, Antonia Ax:son Johnson eller Siv Malmkvist (svensk folkkär schlagerartist) så kommer nog ingen av dem att presentera sig med namn – snarare bara nicka lite vänligt.

Och det är ju inget uppseendeväckande! Det finns en social grammatik – även om den inte alltid är explicit.

Antonia--750x350

Antonia Ax:son Johnson

Om jag däremot inte skulle presentera mig, i ett för övrigt anonymt sammanhang, skulle det snararast uppfattas som osocialt.

Och vidare, om jag skulle presentera mig med ”Jag är Max Kern” i ett sammanhang där jag inte alls skapat mig någon position – skulle jag enbart göra mig till åtlöje.

Så skulle säkert även ske om jag skulle säga ”Jag heter Max Kern” i en situation där man förväntade sig av mig att jag skulle uppträda med viss pondus och självsäkerhet (eller så skulle man möjligtvis bara uppfatta det hela som en retorisk liten humoristisk twist).

I varje socialt rum förväntas det av mig att jag vet vad den andre vet om mig och att jag därför i en social hierarki där jag inte innehar någon position, bör presentera mig anonymt som ”Jag heter Max Kern”; i en hierarki där jag intar en position med ”Jag är Max Kern”; och där jag uppfattas som självskriven och självklar – inte presentera mig alls.

Låter det krångligt? Visst är det! Men tur ändå att vi alla är så drillade i att förstå oss själva och rätt förhålla oss till den andre – att vi ändå oftast gör helt rätt.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Relativism

Taggat som

september 25, 2013 · 1:43 pm

198. ”Å dra seg i balla…”

DSC_0596

”Smiling Face”, stenfigor från Mexico daterad 500 år före Kristus…

Vi vet ju nu exakt vad som är sant och vad som inte är det. Vi vet alltså vad som är riktigt – och vad som bara är osanning och ren förbannad lögn. Kring detta råder det knappast något tvivel. Eller hur?

Fast det är ju förstås bara det där lilla kruxet med att vi inte tycker att samma saker är verkliga, riktiga och sanna. Vissa säger sig tro på gud, andra på ödet eller det mänskliga förnuftet… medan några menar att allt sådant är ren mumbo jumbo – med vilket de då menar att det hela är huvudlöst!

Ett obestridligt faktum i allt detta är dock att det vi själva tror på finner vi också vara väldigt sant. Fine!

Hade det stannat vid detta så hade väl allt varit frid och fröjd – var och en av oss kunde då fått vara saliga i vår egen tro – i tron att åtminstone vi själva fattade allt.

Men denna relativistiska, liberala live-and-let-live-attityd räcker vanligtvis liksom inte. Därför vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på våra egna perspektiv så länge det går omkring en massa yrhöns och tycker annorlunda än vi!

Eller hur?

JAN+ERIK+VOLD-L108JAN

Den norske diktaren Jan Erik Vold skrev också om det ”kriveliga i virkeligheten”, i diktsamlingen Kykelipi från 1969, foto från 1965.

Så för att få lite stadga i det hela så lierar vi oss då vanligtvis i första hand med dem som tycker ungefär likadant som oss själva och som jag för övrigt skrev om i förra inlägget, 197. Hajar du?

Men med våra nära och kära hamnar vi trots alla likheter ofta i diskussioner om själva detaljerna kring hur saker och ting ska uppfattas – därför vi nöjer oss som regel knappast med att vi är lika – vi vill också gärna leva tillsammans – helst i samma verklighet.

Och det är alltså här som vissa av oss med lite maktambitioner väljer att gå från att enbart prata – till mer genomtänkta strategiska formuleringar – vilket vill säga att vi nu med ordens hjälp försöka omstöpa omgivningens olika uppfattningar och upplevelser.

De du! Det kallas för maktens ontologi!

Och det är också som den norske poeten Jan Erik Vold skrev i diktsamlingen Kykelipi från 1969: ”Å dra seg i balla – det er godt det, jenter!”

Poeten Jan Erik Vold läser här sin dikt ”Kulturuge” från någon gång i slutet på 1960-talet!

1 kommentar

Under Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Relativism

Taggat som

augusti 21, 2013 · 11:05 am

193. Verklig, verkligare, verkligast!

sol

Det mest solklara…

Det finns nu rätt så många olika uppfattningar om vad som är ”verkligt” – även om vi kanske inte alltid diskuterar saken rent explicit. Attityderna ger sig ändå till känna – utan att vi för den skull behöver föra frågan på tal.*

En vanlig attityd är ett slags okomplicerad common-sense inställning där verkligheten är lika självklar som det klaraste korvspad – och bevisar sin existens varje gång vi råkar snubbla över en tröskel…

Jag gillar denna inställning till världen. Den är rätt fram och rakt på sak… även om den ibland kan bli lite väl enkel.

Sedan har vi förstås den där attityden som direkt när den hör ordet ”verklighet” genast måste opponera sig och ställa den retoriska frågan: ”Vems verklighet pratar vi om” – och gör allt för att relativisera den.

Men jag uppskattar även denna attityd! Den är också rakt på sak och tar ändå fasta på det empiriska faktum att det finns olika slags perspektiv – även om den ibland kan bli lite väl retoriskt teoretiserande.

Sedan har vi ju förstås den där inställningen till världen som aldrig någonsin behöver ställa sig några frågor alls om vad som är verkligt eller inte – utan mer bara lever i den verklighet den blivit fostrad till.

Jag kan inte direkt säga att jag uppskattar denna hållning – även om jag ibland kan avundas den – allting blir ju så mycket enklare – och det ges sällan utrymme för några alternativ – vilket betyder mindre grubblerier och kanske lite mindre av inre slitningar.

our-sun

…kan vid närmare betraktande ändå te sig lite oklart

Men samtidigt är det ju en hållning som alltid kommer att möta spänningar i förhållande till sin omvärld – om denna nu inte råkar vara fostrad i samma slags tänkande och kultur, vill säga… och det är den ju nu för tiden väldigt sällan. Vilket då lätt kan resultera i andra slags konflikter. Och detta är ju då mindre bra.

Rent personligen håller jag mig nog med samtliga av dessa attityder – lite beroende på sammanhanget. Man skulle kunna säga att jag har en lite mer pragmatisk hållning till allt detta vi kallar ”verklighet”.

___

* Frågan är dock varför någon vettig människa skulle ägna möda och tid till att överhuvudtaget fundera kring detta vi kallar verklighet – eftersom vi alla, trots alla våra motstridiga uppfattningar, ändå tycks veta vad den innebär!

2 kommentarer

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

Taggat som

mars 28, 2013 · 10:36 am

165. En blomma jag tidigare aldrig sett!

outline-37619_640”Jag tog mig djupare ned, trevade fram i mörkret och kom allt närmare. Så, där, plötsligt, såg jag en växt jag tidigare aldrig sett. Med säregna blommor i färger för mig helt okända. Och jag undrade, hur ska jag någonsin kunna berätta?”

Det var ungefär så jag först formulerade denna gåta som förbryllade mig så mycket när jag var barn. Jag frågade runt i min närhet – men möttes mest bara av oförstånd. De fann frågan absurd!

När den samtidigt var så verklig! Hur kunde det komma sig?

Och så var det där med färgerna – hur vet vi överhuvudtaget att vi upplever något lika? Vilket vi ju faktiskt heller inte gör. Men om detta har jag ju redan skrivit i 22. Mamma, hur kan vi veta?

Samtidigt också den där ofattbara ovissheten kring var den höll hus som sades höra bön och som jag skrev om i förra inlägget: 164. Det är lika bra att erkänna! 

Det var nämligen så det hela började – först mest som ogripbara aningar och sedan alltmer som skräck!

images

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon.

Och när jag sent omsider började inse att vi faktisk inte sitter på alla eller ens samma slags svar – ja då, var det nästan för sent.

Och det var därför som jag hade sagt som jag hade gjort den där dagen i Kungshuset i Lund – då när docent X utropade ”brandfackla!” och slet sitt hår! men detta har jag ju också berättat om i ”En Autopsi”, i kapitlet ”Brandfacklan!”.

Alla dessa små 165 inlägg är också någonstans frukter av den där ovissheten. Den som ingen vill ha!

Man skulle nästan kunna säga att jag föddes med dessa ögon. Och att det var dessa som gjorde mig till filosof – men det var också dessa ögon som slutligen tvingade mig att överge filosofin – därför att den handlade om någonting helt annat! Men det visste jag ju inte då.

Också i texterna ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”, återkommer samma tema men mer hur dessa uppstod i huvudet hos en udda person i tidernas gryning – han som kallades ”den dunkle från Efesos”.

Och därefter essän ”Meningen Med Varför?” där jag bara gör ett försök att gestalta några av de allra tidigaste ansatserna att kartlägga och skapa en slags kunskap ur all denna ogripbara ovisshet.

Jag var därmed inte längre ensam i världen.

1 kommentar

Under Prsonlgt, Relativism, Retorik

Taggat som , ,

februari 16, 2013 · 11:29 am

154. Klockan tolv mitt på dagen

IBkyrktorn

När kyrkklockorna slog 12 i Schweiz…

När jag var femton liftade jag runt i Sydeuropa tillsammans med en tysk och en österrikare.  Vi var i Andorra, Monaco och bodde ett tag vid Luganosjön.

Och jag kom just att tänka på att det var där, vid gränsen mellan Italien och Schweiz, som ett ljus gick upp för mig.

När kyrkklockorna slog tolv slag i Schweiz – slog de bara ett i Italien. Och detta fick min tidigare så naiva och fasta tilltro till livet, världen och alltings obönhörlighet att börja krackelera.

Då i början på sjuttiotalet hade vi i Sverige nämligen ännu inte infört någon vinter/sommar-tid och jag hade helt enkelt blivit invaggad i att uppfatta tiden som något naturligt, alltså något som var knutet till dygnets växlingar. Och i en sådan värld var alltid klockan tolv mitt på dagen när solen stod som högst på himlen. Det var ingenting som vi människor kunde gå in och peta på.

luganer_see_ferienhaus

…slog de ett i Italien!

Så, plötsligt där vid Luganosjön, insåg jag att verkligheten inte längre riktig var vad jag tidigare hade trott. Och det var också där som då min fascination över själva ”gränsdragnings-problematiken” mellan natur och kultur kom att födas.

Alltså en gränsdragning mellan vad som är och som finns oberoende av oss människor och det som bara kan uppstå via oss. Tiden eller klockslagen är ju just ett exempel på vad som blott är mänskliga artefakter.

Sofisterna i det antika Grekland poängterade tidigt betydelsen av en sådan gränsdragning. De kallade det som fanns naturligt för ”Physis” och det som uppstod genom mänsklig aktivitet för ”Nomos”.

Och det ansågs vara av betydelse att vi kunde upprätthålla denna distinktion. Därför att utan förmågan till särskiljning skulle vi ju ofelbart börja blanda ihop korten och därmed kunna tro på att sådant som vi själva hade skapat – fanns av egen kraft, i naturen. Allt sådant som klock-tider, lagar, normer, skönhet, ödet, rättvisan, heliga platser… och så förstås, alla gudarna.

Så, stående där i alplandskapet i ett gränsland mellan de bägge länderna och medan kyrkklockornas klang ljöd, insåg jag vilken makt konventioner egentligen har över våra sinnen och över världen.

3 kommentarer

Under Filosofi, Relativism, Sofistik

Taggat som , ,

april 17, 2012 · 10:08 am

129. De Hatade

"De Hatade" är en välskriven bok om angelägna frågor...

Magnus Lintons bok ”De hatade, Om Radikalhögerns Måltavlor” – den som Maria Sveland blev så illa berörd av och som sedan skapade en sådan intensiv debatt på DN Kultur – är verkligen en obehaglig beskrivning av den ”kulturkonservativa” och fascistiska utvecklingen i Europa just nu.

Linton skildrar här en skrämd kultur som famlar efter sina urgamla kristna och nationalistiska rötter. En gammal gemenskap som länge blivit utmanad av såväl demokratiska som kulturrelativistiska ideal – och nu på senare tid, även av den arabiska kulturens inbrytningar.

Det här är nu ingen recension av Lintons bok utan snarare en kommentar till några påståenden som han i boken till synes har låtit sväva fritt. Alltså en kommentar till ett uttalande som han inte underbygger med några argument eller hänvisningar. Och sådant är alltid problematiskt och blir förr eller senare ifrågasatt.

Det jag tänker på här är vad Linton menar vara själva relativismens natur. Han skriver:

”Den avvisar alla anspråk på eviga sanningar – oavsett om de är religiösa, politiska eller vetenskapliga – och betonar all kunskaps föränderlighet och beroende av social, historisk och kulturell kontext. Det betyder inte, vilket ofta hävdas av den nya alliansen mellan xenofober och sekularister, att den saknar respekt för förnuft och att den ofrånkomligen slår över i en värdenihilism där ”allt blir tillåtet”. Tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat, mycket rimligare och i själva verket är relativismen snarast hyperkritisk och kräver förnuftet påslaget hela tiden.”

...men som dessvärre inte riktigt kan bemöta högerkonservatismens kritik av relativismen.

Och egentligen hade jag nog inte kunnat säga det bättre själv! Vad Linton försöker säga här är att de högerkonservativas och de moderna sekulariserade liberalernas ogillande av relativismen och mångkulturalismen – helt enkelt är grundat på falska premisser.

Visst! Ett krasst konstaterande är att alla värderingar, uppfattningar och kultur alltid är avhängig någon form av kontextmässigt sammanhang – vilket är en sådan självklar iakttagelse att det är svårt att i dag, empiriskt eller vetenskapligt, hävda något annat.

Men det stora och svåra konstycket, och det som Linton undviker här, är att förklara hur det i en sådan relativ världsbild kan rymmas sådant som är, med hans egna ord, ”betydligt sannare” och ”mycket rimligare”!

Det är här den riktigt stora relativistiska nöten ligger.*

– – –

* Det är denna utmaning som i princip alla texter här på Anthropos Metron också har som främsta ambition att bearbeta och belysa.

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

mars 16, 2012 · 12:29 pm

126. Riktiga män är aldrig relativister

Att frivilligt avsäga sig den egna maktpositionen och börja utveckla förståelse och hänsyn för ”den andre” är knappast något som kännetecknar riktiga män. Riktiga karlar vet vad de vill och gör vad de anser riktigt. Och en stor del av deras position och styrka ligger just i att de aldrig tvekar på målet – darrar s.a.s. aldrig på manschetterna.

En soldat exempelvis, kan ju knappast i stridens hetta börja bry sig om den andre. En soldat bör inte sätta sig in den andres perspektiv och på så vis förmänskliga sina fiender. För då skulle det ju inte bli mycket dödande av.

Samma sak gäller också inom affärsvärlden. En riktig affärsman kan inte börja bry sig om konsekvenserna för det han tjänar pengar på – vare sig det nu gäller narkotika, vapenförsäljning, oseriös ekonomisk rådgivning eller vård av gamla – riktiga män äter som bekant inte sushi – de äter hellre rött kött!

Främmande kulturer är inget för riktiga män – riktiga karlar är nämligen inte kulturrelativister.*

Därför passar också dessa svart-vita och grovt tillyxade resonemang väldigt bra in för att just beskriva de riktiga männens värld.  Deras världar är nämligen enkla, svart-vita och grovt sammansatta.

Sedan finns det givetvis också män som inte riktigt faller in i dessa enkla generaliseringar – men de betraktas också mycket följdriktigt, av dessa riktiga män, som degenererade och femininiserade. Detta har vi kunnat utläsa i kölvattnet efter Breivik.

Ja, hela det västerländska samhället betraktas av dessa, de riktiga männen som femininiserat och degenererat. Som ett samhälle som låtit sig bli alltför öppet, alltför förstående, välvilligt och inbjudande mot andra. Och som nu drivs mot avgrunden av demokrater, vänsterfolk, kulturrelativister och feminister.

Och hela denna nu så försvagade västerländska civilisation och den värdegrund den illustrerar föraktas följdriktigt av alla riktiga män världen över – och som också får de mest förorättade bland dem att knyta nävarna och kämpa allt hårdare. Får dem att kräva respekt för ordning och för traditioner, för gud och fosterland…

Föraktet för demokratin och dess kulturrelativism får dem att hålla sina döttrar under uppsikt, kräva lydnad av sina hustrur och att offra sina liv för det patriarkaliska välde som de alla tror är upprättat av gud.

Allāhu Akbar – In God they trust!

*”Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker”, skriver Sven-Eric Liedman i DN Kulturdebatt den 15 mars 2012, ”fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.”

Sven-Eric Liedman följer här den gamla klassiska nidbilden av ”relativisten” som grundades av Platon. En bild som inte riktigt klarar av att förtydliga varför vänstern så gärna har drivits till att omfatta en relativistisk världsbild.

Lämna en kommentar

Under Genus, Politik, Relativism

Taggat som

mars 14, 2012 · 4:32 pm

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

mars 7, 2012 · 1:16 pm

123. Ord som lever egna liv

Undrar vad upplysningens centralgestalter skulle säga om de fick höra nutidens diskussioner om upplysning och humanism?

Jag har sagt det förut och det är just därför jag säger det igen! Vi är alla bundna vid olika språkliga uttryck och strukturer som gör vad de kan för att bekräfta och upprätthålla sina egna idéer.

Detta låter kanske som science fiction eller rent flum – men faktum är att språket i sig är beroende av regelsystem och utvecklar innehåll som vi inte riktigt själva kan styra över.*

Vi har den senaste tiden sett en rad begrepp passera revy i olika debatter och som, när de väl lagts på plats, stakar ut såväl författarens tillhörighet, riktning och möjliga slutsatser.

Vänsterfolk använder sig exempelvis aldrig av ordet ”politiskt korrekt” annat än när de vill peka på högerpopulismens användning av ordet som just en kritik av vänstern. Och högern använder aldrig ordet ”islamofobi” om det inte är för att raljera med vänsterns plötsliga religiösa omfamning.

Vilket innebär att vissa ord blivit infekterade och inte längre kan användas – detta trots att de säkerligen tjänade ett gott och viktigt begreppsmässigt syfte. Vi förlorar exempelvis med ”PK” en viktig konnotation – nämligen den att makten med sina supportrar upprätthåller en världsbild med en serie accepterade ”sanningar” som inte kan ifrågasättas.

Efter årets hetsiga kulturdebatter** riskerar vi nu även att förlora sådana viktiga begrepp som ”upplysning” och ”humanism” som blivit infekterade och luddiga genom att ”fel” personer tagit dem i sin mun på ett ”felaktigt” sätt.

Vissa anser att PK-ismen är en farlig ideologi

Använder vi oss av någon av dessa ord så vet alla på förhand vad vi tänker säga. Därför att orden – begreppen – nu lever sina egna liv även om detta ”egna liv” sker i nära symbios med oss alla.***

Och vissa bland oss förfogar givetvis över en större makt än andra hur språk och begrepp ska användas och utvecklas. Det är också detta de flesta debatter handlar om: att kunna befästa tankar och formuleringar så att de kan reproduceras och få eget liv.

—

* Det är som med demokratin: vi har inflytande men det är inte alltid att just vår röst får något större genomslag.

** Jag tänker då främst på den debatt som Magnus Linton givit upphov till genom sin bok ”De Hatade” samt hans replik till Fredrik Ekelund samt den debatt som skett i kölvattnet av Bengt Ohlssons och Maria Svelands inlägg.

*** Det var nog detta Heidegger menade när han sa att ”Die Sprache spricht” och som inspirerade bland andra den franske filosofen Roland Barthes att uttrycka att det är språket som talar genom oss och att det därmed implicit är språket som styr den politiska dagordningen och debatten.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

februari 29, 2012 · 11:28 am

122. Jakten på upplysningen

Om giljotinen var en del av ”upplysningen”…

Ja, var finns den? Vad betyder den? Det är klart att här råder en viss förvirring.

För vissa innebär ”upplysningen” frigörelse från förtryck och irrationalitet – för andra – nästan motsatsen.

För de som är negativt inställda handlar den ofta om en överdriven tro på vetenskap och förnuft – gärna i motsatsställning till känsla och tro.

För försvararna handlar ”upplysningen” mest om våra moderna politiska ideal och om förnuftets seger över gamla myter, vidskepelser och religiös dogmatik.

Men trots motsättningarna tenderar begreppet ändå att genomsyras av någon form av generell positivism vilket gjort att det också använts som retoriskt slagträ i debatter – för ingen vill ju bli kallad ”icke-upplyst”?

I vilket fall – då, när det begav sig, var upplysningen del av en empirisk common sense-rörelse – som strävade bort från kristen metafysik och övertro. Alltså bort från uråldriga dogmatiska sanningar gällande världens uppbyggnad.

Upplysningen står därmed renässansen nära med dess upptäckter av det grekiska antika arvet. ”Renässans” betyder just pånyttfödelse – och vad som återföddes då var just de antika ideal om vetenskap och politik som senare upplysningen gjorde till sina.

…så var det nog inte samma slags ”upplysning” som Gotama Buddha talade om

Och vad som framför allt kännetecknade, vad Karl Popper kallade, den ”första upplysningen”, som inträffade i Grekland 450 år före vår tidräkning, var dess humanistiska och relativistiska grundsyn.

Man ifrågasatte dogmer, diskuterade demokratin, började studera och jämföra andra kulturer, satte språket i centrum och utvecklade empiriska och vetenskapliga metoder. Men man var inte rationalister – och man hade ingen övertro till absoluta sanningar eller till förnuftet.

Så, och det är egentligen hit jag vill komma, när man i dag talar om motsättningen mellan den så kallade ”kulturrelativismen” och ”upplysningen” – blir jag minst sagt lite frågande. Det är nämligen, så vitt jag kan se, inte alls där som motsättningarna mellan vänster och höger, tro och vetande – en gång uppstod.

Upplysningen med sitt klassiska empiriska vetenskapsideal var nämligen i grunden just relativistisk.*

Detta, medan den rationalistiska idealismen, vari den kristna traditionen befanns, alltid intagit en antihumanistisk och mer dogmatisk hållning.

Så när vissa debattörer i dag åberopar ”upplysningen” för att därigenom hämta styrka åt romantiska konst- och sanningsideal – då är man helt enkelt ute och fiskar i alldeles fel vikar!**

 

*Magnus Linton försöker i DN den 5 mars 2012 rikta ljuset mot den förvirring som omger ”relativismen” av i dag – något jag misstänker har att göra med den ”straw man” som Platon skapade och försökte ta livet av för närmare 2400 år sedan. Denna problematik är för övrigt den som de flesta av mina inlägg här på ”Antropos Metron” söker gestalta. Se främst inläggen: 69. Allt är inte relativt! och 23. Vi som håller måttet.

**En diskussion som för övrigt Moa Matthis försökte bena upp i DN (2012-02-27) – men som dessvärre inte går att finna på DN´s hemsida.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Relativism