Kategoriarkiv: Relativism

60. Hundar skäller alltid…

Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.

Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.

I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.

Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.

Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt.  Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?

Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?

Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!

3 kommentarer

Under Demokrati, Relativism, Sofistik

58. Post-partisan-ship-ness

Pragmatiker & Pragmatist

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till exempelvis 1997 eller 1984. De flesta av oss* vet numer att vi lever i en föränderlig och pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare att hitta några riktigt stora och övertygande sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och alltings förgänglighet utan att ens behöva vara dedikerade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår i dag också från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, sociologi, psykologi eller marknadskommunikation (ja även till viss del inom naturvetenskapen) utgör de relationella samspelen själva hjärtat i kunskaperna. Världen har alltså helt enkelt blivit allt mer relativ.

I USA har en uttalad pragmatist**nyligen intagit det högsta ämbetet och följdriktigt beskyllts från såväl höger som vänster för att vara utan tydlig ideologi.

Man har talat i amerikansk media om en ny amerikansk politisk trend (post-partisanship) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt med den generation som vuxit upp med internet.  Som bortblåst är plötsligt den gamla stela västerländska och dogmatiska konservatism som bara hade ett entydigt svar på alla möjliga frågor.

Visst är det så, men samtidigt är det faktiskt inte fullt så enkelt.

För motsatsen talar att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar denna demokratiska och pluralistiska beskrivning av världen. Många sitter fortfarande och tjuvhåller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl ihjärtat av Europa som i USA och i resten av världen.

Dessa fasta övertygelser kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men utgår i grunden från samma strukturella förhållningssätt. Gemensamt för dem alla är att de okritiskt alltid tror sig själva ha rätt – medan alla andra därmed med nödvändighet måste ha fel.

Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att nu parafrasera presidenten och pragmatikern, Barack Obama.


*Det vill säga, vissa av oss moderna sekulariserade världsmedborgare…

 

**”Pragmatist” innebär någon som utgår från en pragmatisk världsåskådning – och ska inte sammanblandas med begreppet ”pragmatiker”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Pragmatism, Relativism

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

53. Obegrplgt – Mningslst – Sjlvklrt!

Natur & Kultur

Tänk att det ändå ska vara så svårt. Jag menar, jag har ändå gjort det till min främsta föresats att skriva enkelt och tydligt. Och dessutom bara om sådant som finns runtomkring.

Jag är, vad man filosofiskt sett skulle beskriva som, en urbota positivist!

Visserligen lägger jag nästan aldrig någon större vikt vid sådana självklara realiteter som träd, gräs och stenar. Inte heller vid sådant som pris, avstånd och vikt.

Mitt intresse rör mer sådant som uppstår till följd av allt detta som finns. Alltså sådant som bidrar till att bilda strukturer, spänningar och relationer. Och så finner jag det förstås oemotståndligt att beröra sådant som inte finns.

Exempelvis att peta hål på spöken. Poff!

Men de försvinner dessvärre nästan aldrig. De är helt enkelt väldigt seglivade och svåra att bli av med! Kanske på grund av att de uppfattas som verkliga – av dem som anser att de finns. Det är det som är kruxet!

Man skulle kunna säga att jag gärna väljer att skriva om sådant som som ger upphov till frustrationer, dissonanser eller andra typer av spänningar som kan uppstå i olika situationer. Och att göra detta på ett sätt som alla kan förstå…

Alltså att resonera kring saker bara om det verkligen också går att förmedla på ett enkelt sätt. Jag menar, jag vill ogärna trassla in mig i konstiga resonemang och virra in mig på olika stickspår där vi alla bara skulle komma att gå vilse.

Men trots det koncisa anslaget så är det ändå inte alltid så enkelt. Flertalet som läser förstår ofta inte ett iota. Vissa finner det obegripligt meningslöst – medan andra uppfattar det så självklart att de undrar över själva syftet.

Natur vs. Kultur

Men en gång per hundrade så kommer någon som ser en poäng i det hela och finner något intresseväckande!

Och det är ju det som gör att man aldrig ger upp! Det är värt all vånda.

Vi är så många och vi är alla så olika att det ibland känns som om vi levde på olika planeter – och det är väl kanske det som gör livet så innehållsrikt – och samtidigt ibland så frustrerande…

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Relativism

51. När kunskapen inte längre räknas

W.Blake; Jacobs Ladder

Tänk följande scenario: tänk om vi lyckas utveckla en kultur där demokratin är så väl genomförd att varje människas röst väger lika tungt som den andres. En situation där varje enskild individs uppfattning måste respekteras. Ett samhälle som inte längre förmår dela in människor i olika grupperingar och hierarkier.

Låter det som något vi nästan redan uppnått? En utopi? Eller som en mardröm?

Vad som kan konstateras är att vi lever i ett komplicerat samhällssystem med oerhört många specialiserade kunskapsområden. Av detta följer rent logiskt att de flesta av oss måste vara tämligen okunniga om det mesta. Eller hur?

Jag menar – jag har sagt det förut – jag kan inte fixa en krånglande bil och du har säkert inte koll på de tekniska instrument som krävs för effektiv hedge-förvaltning! Så är det bara – det är bara att konstatera: Vissa kirurger kan operera tummar – andra är specialister på mjukdelar.

Kunskapshierarkier finns alltså inom alla områden och yrken! Och vi okunniga är alltid i majoritet.

Detta har också alltid varit demokratins mest bittersvaga länk. Alltså, om vi alla ska bedömas likvärdiga och tillåtas ha synpunkter på det mesta – utan hänsyn till vilka vi är – kan det ibland bli lite avigt.

Kunskapen i fokus

Platon och Aristoteles avvisade tanken på demokratin utifrån just denna kritik. De menade att det knappast kunde vara rimligt att låta alla vara delaktiga i viktiga beslut.  De okunniga har ju oftast inte den grundläggande bildning som gör det möjligt för dem att förstå konsekvenserna av de beslut som måste fattas.

Personligen är jag ingen fan av de bägge antika aristokraterna, men måste ändå, med facit i hand, delvis ge dem rätt.

I dag är det dock mycket som är annorlunda från när de första demokratiska experimenten började utföras i Aten. Dels så lever vi i en representativ demokrati med delvis andra spelregler. Dels i en tid där minoriteter, men även de minst begåvade bland oss, också förväntas kunna göra sig hörda.

Vi lever i princip i en kulturutveckling där varje auktoritet kan bli ifrågasatt av precis vem som helst. Där de många kan uppleva sig vara tillräckligt insatta för att kräva respekt för i princip vad som helst. Är det bra? eller?

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Relativism

47. Mellan två stolar, del I

Concrete Chair A

Jag har märkt att det är svårt att sätta sig mellan två stolar. Ansatsen saknar så att säga stöd i det verkliga livet.

Vad jag lite kryptiskt syftar på är olika försök jag gjort att skriva om sådant som kanske enbart utgör skenbara byggstenar i vår begreppssfär. Om sådant som eventuellt saknar substans och som därför inte duger till annat än att bygga luftslott – alltså om vanliga ord utan innehåll eller mening.

Komplext? Kanske!

Men vad menas då till en början med, ”vår begreppssfär”?

Jo, jag avser då framförallt sådant som vi kan göra begripligt och som vi kan tala om. Alltså om sådant som ingår i vår ”verklighetsuppfattning”. Man skulle kunna säga; allt det som står i Nationalencyklopedin, Svenska Akademins ordlista och svenska Wikipedia tillsammans.

Vi kan inte tänka utanför denna begreppssfär – vi är i den – och begränsade av den. Andra kulturkretsar arbetar delvis med andra kunskaper och begrepp även om dessa nu i stora stycken överlappar varandra.

Och vad gäller en enskild person gäller givetvis att denne alltid i varierande grad är delaktig i sin kulturs specifika begreppssfär.

Om vi ex. tar matematik som ingår i denna sfär! De allra flesta av oss har tillgång till en rudimentär nivå av räkneregler och sifferförståelse. Detta innebär dock inte att vi alla kan förstå uträkningarna i mer komplexa matematiska problem.

Trots detta så påverkar den mer komplicerade matematiken den grundläggande. Men vi har alltså inte alltid tillgång till ”the whole picture”. Det är detta vi vanligtvis menar med kunskap. Vissa äger mer andra mindre.

Concrete Chair B

Ett annat exempel. De flesta av oss kan hålla i en hammare och spik och vissa kan till och med nödtorftigt slå i en spik. Detta faktum gör oss ändå inte delaktiga i den komplexa kunskap som behövs för att snickra ett hus.

Vi har inte del i hantverkarens kunskaper kring material, uträkningar och vinklar. Och ändå kommer dessa eller bristen av dem i allra högsta grad att påverka oss när vi väl står där och måttar och försöker spika upp en tavla rakt.

På samma sätt är det med alla typer av kunskaper. Vi påverkas i lika stor grad av de kunskaper vi inte äger som de vi faktiskt har…

(Essän ”Mellan två stolar” fortsätter med inlägg 48.)

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk, Prsonlgt, Relativism

40. När tiden står still

På engelska kallas Långfredagen för ”Good Friday”, ingen vet riktigt varför men troligt är att det med tiden blivit en omskrivning av ”Gods Friday”. Alltså den dag då gud valde att kalla hem sin son. I tyskan benämns dagen ”Karfreitag” vars etymologi i översättning härrör från ordet ”sorgedag”.

Svenskans ”Långfredag” däremot betecknar i första hand en upplevelse av tid. Och då kanske framförallt den tid som Jesus upplevde när han satt uppspikad på korset!

Och som många säkert märkt, innebär en stark medveten närvaro också en utsträckning av den upplevda tiden.

Detta kan man exempelvis uppleva när man väntar på någon. Eller när man står där i snålblåsten och får reda på att tåget ska inkomma till ”plattform 11 om fem till tio minuter”.

Då står tiden still…

När jag var barn gick också tiden så där långsamt och jag kan minnas att jag upplevde barndomens vintrar som eviga. Och när snön väl smälte i vårsolen, det porlade och den första lilla strimman av mark dök upp – då var det nästan magiskt. Och sedan doften av torrt gräs och ljung i soldränkta skogsbackar…

Och man förstod inte riktigt vad alla vuxna talade om som hela tiden yrade om att tiden gick så snabbt. Det gjorde den ju inte alls.

Fenomenet kallas i dag för ”medveten närvaro”.

Om vi i stunden befinner oss ”här och nu” så stannar helt enkelt hastigheten på den upplevda tiden upp. Och det är därför som vi, ju äldre vi blir, blir lätta offer för en skenande tidsuppfattning.

Då när vi inte längre är riktigt närvarande – inte längre lever i verkligheten – utan mer i våra föreställningar om den – då går vi även miste om tiden.

En gammal människa har sett så många träd, katter och molntussar att vikten av att ständigt behöva uppdateras, trappas ned. Vi behöver, när vi blir äldre, inte längre ”stå på tå” i verkligheten för att kunna fungera – det mesta börjar gå på rutin.

Och tiden – som ingenting annat är än en serie upplevelser som passerar i ens väg – rinner bokstavligen talat ut i sanden.

1 kommentar

Under Filosofi, Relativism

37. The Wright Way

Bröderna Wright lär ha arbetat efter en princip att ett lagom motstånd alltid var berikande för att finna lösningar i en komplicerad process. De förverkligade, kan man säga, den engelske poeten William Blakes ordspråk, att ”opposition is true friendship”.

Det sägs att bröderna ibland, när argument och motargument avstannade, helt enkelt kunde byta positioner med varandra – bara för att på så vis få förnyad kraft.

Och de lyckades, som vi alla vet, också att få världens första flygplan i luften. Och detta efter tekniska principer som ännu inte har tagits ur bruk.

Denna argumentativa arbetsmetod har av vissa också kallats för ”The Wright Way”.

Bröderna var säkert inte själv medvetna om det, men idén om motsatsernas dynamik utvecklades redan under antiken. Först med Herakleitos som ofta gestaltade striden och motsatsernas betydande spel.

Därefter av Protagoras som lär ha sagt att, ”Om varje sak finns det alltid två argument som motsäger varandra”. Protagoras var också den förste som utvecklade en metod för hur man skulle lära sig att hantera detta faktum till sin egen fördel.

Inom retoriken har man sedan dess också använt sig av idén om just de motstridande argumenten – Dissoi Logoi – som en metod för att träna sig i argumentation. Även inom juridiken har denna metod praktiserats.

Dissoi Logoi översätts vanligtvis med ”de dubbla argumenten” eller ”de motsatta argumenten”.

Och det handlar b.l.a. om att lära känna motståndarens resonemang. Inför en debatt eller i en förhandling är det ju viktigt att kunna förbereda och förekomma möjliga utspel.

"Opposition is True Friendship"

W. Blake: "Opposition is True Friendship"

Men det handlar också om att genom skicklig argumentation kunna undvika en konflikt eller att hamna i en låst position. Och det handlar om, som i fallet med bröderna Wright, att stångas mot varandra för att hitta kreativa lösningar. Great minds don´t think alike”!

Det är också nästan aldrig bara ett perspektiv som gäller. Det finns inte längre bara en uppfattning – en sanning.

Den tiden där det enkla och ensidiga var tillräckligt har spelat ut sin roll.

I en pluralistisk och föränderlig värld gäller det istället att kunna hantera den ständiga tillkomsten av nya synteser, nya erfarenheter.

Lite mer utförlig behandlat i essän ”Meningen Med Varför?”, Kapitel VIII. Dissoi Logi

Lämna en kommentar

Under Pragmatism, Relativism

30. Självklara motsättningar

­


Självklart
måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens