Precis som vilken torghandel som helst.
Låter vissa gå under – gör andra till potentater. Och skapar nationella tragedier när helst den finner det lämpligt.
Den kallas också för ”den osynliga handen”. Därför att den styr utan att egentligen synas.
Och tillåts härska över liv och död. Osynlig, iskall och obönhörlig.
Uppskattas av vissa – ogillas av andra. Delar på så vis upp oss i skilda läger.
Som ibland får oss att önska livet ur varandra.
Men ingen har någonsin lyckats tämja den. Hålls den fri löper den amok – begränsas den slingrar den sig ur sitt grepp.
Hal och kall som en död ål.
Men vad är det jag egentligen talar om här? En hand, en marknad, en död ål? Nej knappast något av detta.
Snarare en slags lag, en naturlag om man så vill, som säger att vi inte i onödan går över ån efter vatten och att vi inte heller tar några omvägar för skaffa oss det vi behöver.
Växer det morötter i min trädgård – går jag inte till torget och köper dem. Och kan vi ta något utan risk för upptäckt – gör vi det gärna.
Finns det vi behöver någonstans – så söker vi oss dit.
Detta gäller såväl placeringarna av våra framtida pensioner som flyktingströmmar och tiggande Romer som nu sägs ha hittat till Sverige i ett sista desperat försök att försörja sina nära och kära där hemma.
Allt och alla söker sig till den källa där vi bäst tror att vi kan släcka vår törst.
Detta är marknadens krafter i sin mest konkreta skepnad. En sociopsykologisk realitet! Så gör djur! Så gör människor!
Och frågan är – kan man verkligen tycka illa om denna marknad? Dessa rörelser?
Visst, man kan ogilla många av dess konsekvenser. Men man kan ju knappast ha något att invända mot att människan och naturen följer sina egna rörelser.
Varken lovprisa eller fördöma.
Det är ju som att förbanna eller välsigna vattnet för att det söker sig till de lägsta punkterna efter ett regn istället för att i förväg bygga lämpliga fördämningar och gräva tillräckligt djupa brunnar.