Etikettarkiv: Kulturrelativism

I avsaknaden av referenspunkter, vilka är vi och vart är vi på väg?

Det förra inlägget avslutades lite abrupt med Richard Dawkins idé om memer – idéer, bilder och berättelser som sprids, muterar och får fäste i kulturen, likt en epidemisk farsot. Dessa memer sipprar in i våra föreställningar utan att vi märker det. 

Texterna här under huvudtiteln ”En perfekt storm” har hittills främst kretsat kring vad som driver utvecklingen av vissa skeenden i vår tid – främst då de politiska rörelserna som gått från relativ stabilitet till relativt kaos.

Min förundran har bland annat handlat om att förvandlingarna ser ut att ha skett mitt under näsan på oss – och att vi just därför haft svårt att upptäcka dem.

I det förra avsnittet togs bland annat upp vår förändrade syn på demokratin – en tankens utveckling som tidigare knappast varit möjlig. I vår liberala eufori har många av oss kapat förtöjningarna till historien och de krav som följer med kunskaper och auktoriteter. Vi har blivit så öppna och fria att vi nu kan välja att bortse från det mesta och till och med ifrågasätta den politiska friheten i sig.

Det är som om dessa skiften i synsätt sker i det tysta. Vi glider obemärkt in och ut ur våra föreställningar utan att ens lägga märke till det själva. Hur kan det komma sig?

Kan det vara så att vi står så nära våra egna minnen och uppfattningar att de bildar själva kärnan i vår identitet – att vi ingenting annat är än just dessa minnen och mätande omdömen. Och just därför märker vi inte heller av våra ändrade vyer eller mentala förflyttningar. Vilket skulle kunna bero på att det, vid sidan av dessa rörelser, saknas några fasta referenspunkter. Det kan också förklara varför våra tankar och minnen är så anpassningsbara: de omskapas och flyter smidigt med i våra medvetandeströmmar. Vi är dessa strömmar; vi både är och inte är, för att tala med den gamle grekiske filosofen Herakleitos, vilket jag gärna gör då och då.^[i]

Jag misstänker att en av orsakerna till våra glidande ställningstaganden främst är på grund av att det inte finns någon oföränderlig grund i oss. Detta är förstås inte bara min tanke, utan också en skrämmande möjlighet som lyfts fram inom den moderna neurovetenskapen.^[ii] En forskning som bland annat otacksamt letar efter att hitta det vi genom årtusenden kallat ”själ”.

Och det är här Dawkins gamla memer åter kommer in i bilden. Dessa färdas ju inte ensamma eller isolerade, utan i formationer – som tunga regnmoln på himlen.^[iii]

Vi kan ta vilket ord som helst i vårt begränsade ordförråd, till exempel ordet ”träd”. För att förstå dess mening och betydelse behöver det ackompanjeras av en rad närbesläktade begrepp och stödord, som vi också förutsätts känna till, såsom ”gren”, ”rötter”, ”blad”, ”bark”, ”skog”, ”fotosyntes”, ”buskage” och så vidare. Och varje sådant ord har i sin tur också sina nära släktingar. På så sätt får vi med ordet ”träd” flera andra ord på köpet. våra begrepp är sammantvinnade med sina nära släktingar, skulle man kunna säga. Jag tror dessutom att detta var vad Wittgenstein antydde med sin rep-analogi, vilket förstås kräver en egen liten fotnot här.^[iv]

Vad jag vill komma fram till är att när vi tar till oss ett begrepp, skapar det i förlängningen nya horisonter – på gott och ont. Vi kanske lyssnar på en podcast eller följer en influencer, och utan att veta om det fångar vi upp nya skiftningar och nyanser i vårt förhållande till världen. Orsaken till att vi inte märker av dessa värdeförskjutningar är att de till en början inte är uttalade; de ligger inbäddade i diffusa ord-cluster som vi tar till oss. Därefter kan vi inte heller härleda var ifrån de kommer eller vart de kommer att leda. Det ligger, så att säga, inbakade i språket, i vårt logos.

Om någon finner resonemanget lite abstrakt och filosofiskt, så ska ni definitivt inte börja arbeta i en underrättelsetjänst eller med driven propaganda. För det jag skissar fram här är nämligen grunderna för de insikter och den logik som inspirerade de mest framgångsrika påverkansoperationerna i historien: den kommunistiska under 1920-talet, den nazistiska under 1930-talet och, mer nyligen, det ryska initierade kulturkriget som nu drabbar oss på alla fronter. 

För att kunna påverka oss i en riktning behövs först och främst kanaler för kommunikation och sådana finns det gott om i dag. Därefter krävs också en insikt i vår djuriska natur, vad vi känner för olika saker. Därför det är i huvudsak våra känslor som ska aktiveras. Sedan behövs kunskap om hur man via språket skapar dessa möjligheter att locka, lura och övertyga människor om än det ena än det andra.^[v]

Som tidigare påpekats märker vi ofta inte vad som påverkar oss, eftersom det saknas naturliga referenspunkter i våra medvetandeströmmar. För att motverka detta flytande tillstånd har vissa valt att införa vad man kallar principer – robusta ställningstaganden att hålla fast vid när allt annat förändras.

Frågan är vart dessa resonemang kommer att leda men det kan man förstås aldrig riktigt veta på förhand. Men personligen har jag en föraning om att de kommer att ta steget vidare över till en fördjupning av något som texten tidigare bara snuddade vid, det vill säga, om kakistokratins framryckningar eller för att tala klarspråk: om dumbommarnas sammansvärjning och hämnd.

^[i] Herakleitos och strömmar: Herakleitos ansåg att förändring är den enda konstanten och använde metaforer som flodens ström för att beskriva verklighetens ständiga rörelse och dynamik.

^[ii] Neurovetenskap och identitet: Forskning har bl.a. visat att hjärnan är plastisk, vilket innebär att våra tankar och minnen kan förändras beroende på nya erfarenheter, vilket förklarar varför vår identitet och föreställningar är så anpassningsbara.

^[iii] Richard Dawkins och memer: Dawkins introducerade ”mem” i The Selfish Gene (1976) för att beskriva idéer och kulturella uttryck som sprids och förändras likt virus. Memer förklarar kulturell evolution på samma sätt som gener förklarar biologisk evolution.

^[iv] Wittgenstein och rep-analogin: Wittgenstein beskrev språkets funktion genom att likna förståelsen av begrepp vid ett rep, där varje del är kopplad till andra. Begrepp får mening genom sina relationer med andra begrepp, vilket belyser språkets dynamik.

^[v] Historiska påverkansoperationer: Under 1900-talet använde totalitära regimer som de kommunistiska och nazistiska rörelserna påverkansstrategier för att forma offentliga åsikter genom media och utbildning. Detta fenomen är fortsatt aktuellt i dagens geopolitik, exempelvis genom ryska informationskrigföringsstrategier.