februari 18, 2011 · 11:32 am

94. De sociala mediernas diskreta charm

Hur personlig kan du egentligen tillåta dig att bli i sociala mediekanaler?

Om jag talade till dig personligen på samma sätt som jag nu talar till en mängd olika läsare, skulle du nog ändå tycka att jag var lite nördig? Och ändå är det ju just det där personliga anslaget mellan två personer som jag här försöker efterlikna – som om vi bägge satt uppkrupna i en soffa och talade förtroligt med varandra.

Om ett samtal ska kunna bli personligt – så blir det ju alltid det i förhållande till den andre. Det är ju det som är själva grejen – vi blir så att säga först nära – i ett förhållande med någon.

Vilket innebär att vi ser, lyssnar av och registrerar varandra. För att på så vis kunna komma varandra närmare och känna hur pass förtroliga vi i stunden kan tillåta oss att vara. It takes two to tango!

Och detta inkännande blir ju lite mer komplicerat när vi riktar oss till många. Därför måste man i sådana lägen träna sig i att låta personlig utan att för den skull vara det. Det är en liksom en retorisk konst.

Men att lyssna till oss blir å andra sidan mer som att möta någon som alltid ler på ett och samma sätt mot alla de möter. Som vissa hurtfriska programledare i teve, eller som Cameron Diaz… Hur personligt kan det bli egentligen?

Cameron Diaz möter dig alltid med ett och samma leende...

Alltså, vi som försöker vara så där ”nära” på samma sätt och vid alla tänkbara tillfällen med alla möjliga – vi är givetvis inte ett endaste dugg personliga – vi bara försöker låta som om vi var.

I vår uppriktiga och ”nära” stil är vi ju kanske snarare bara rätt självupptagna. Eftersom vi faktiskt inte har någon att vara så där personlig med – vi intar alltså istället en personlighets-pose. Nej! Bättre! Vi intar en pose av att vara personliga.

Och det här retoriska greppet fungerar för det mesta riktigt bra och används givetvis flitigt av offentliga aktörer och av dem som skickligt förmår använda sig av sociala medier.

Alltså att förmå säga något på ett så öppet och resonerande sätt som möjligt utan att för den skull någonsin bli personlig, om du förstår vad jag menar…

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Retorik, Sociala Medier

Taggat som ,

februari 2, 2011 · 2:44 pm

93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att ”The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

Taggat som , ,

januari 28, 2011 · 11:24 am

92. Humaniora vs. Naturvetenskap

Humaniora utvecklades hand i hand...

Stundtals framställs de bägge vetenskapsinriktningarna som om de befann sig på någon slags naturlig och grundläggande kollisionskurs.

Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.

Det finns dock trådar som leder bakåt i historien och som uppvisar en helt annan bild.

Protagoras, vanligtvis uppfattad som den förste humanisten, avfärdade tidigt tron på gudar och andra vidskepelser och lade därmed också grunden för en teori om vad vi egentligen kan veta något om.

Denna kan kortfattat tolkas som, att det i första hand (1) alltid är vi människor som mäter och väger något. (2) Att vi aldrig kan mäta något som inte finns. (3) Att när vi mäter något som vi positivt uppfattar som existerande även måste ta hänsyn till en rad olika och avgörande faktorer. Dessa kan vara sådant som läge, temperatur, årstid, ålder, sammansättning, utseende samt hur allt detta i sin tur sammanfattas och uppfattas av oss (appearence).

Som modern och sekulariserad demokrat fick Protagoras idéer stor genomslagskraft under Perikles demokratiska regim under 450-talet före vår tidräkning.

Och den vetenskap som först och främst plockade upp dessa empiriska och förnuftsbaserade metoder var läkarvetenskapen. Det finns bevarat ett sjuttiotal medicinska skrifter från denna tid som samlats inom ramen för vad man kallar ”de hippokratiska skrifterna”. Hippokrates var den förste ”läkaren” och ursprunget till den läkar-ed som många nyutexaminerade svurit sedan dess.

Dessa gamla hippokratiska texter har dock försummats från filosofiskt och humanistiskt håll eftersom de i första hand berört en naturvetenskaplig forskningsgren – nämligen läkarvetenskapen.

...med läkarvetenskapen.

Men i dessa texter framträder samtidigt så mycket mer än bara ett uppradande av sjukdomar och kroppsdelar.

Här berättas också om de förhållningssätt en forskare måste anamma för att rätt få tillgång till relevant information. Och om det ”öppna” sinne man måste bemästra för att inte fasta i sina mest älskade teorier.

I samtliga dessa texter ser vi tydligt hur de första stapplande vetenskapliga stegen tas och att dessa sker i nära samklang med ett övertygande humanistiskt anslag.

Var någonstans på vägen har då alla dessa motsättningar uppstått?

Och var i består egentligen den intellektuella snarstuckenhet som skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning?

(I andra delen av detta inlägg ska jag försöka presentera en idé om hur dessa motsättningar uppstått och vari de egentligen består…)

23 kommentarer

Under Humaniora, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

Taggat som ,

december 24, 2010 · 10:16 am

91. En Julbetraktelse…

Det vi inser med skärpa och klarhet kan rimligtvis inte vara fel...

Vi passerar varandra. Är egentligen rätt lika. Vi ser ju bägge att något gått snett! Att de andra inte riktigt har koll på läget. Att de inte har något mål och att de i grunden är rätt så vilsna.

Han med ryggsäcken tvekar kanske en sekund. Men stärks av den besynnerliga klapp-jakt som omger honom. Stressen och de stelfrusna fingrarna gör inte saken lättare.

Där vi går känner vi bägge avstånden. Avståndet mellan oss och mellan oss och dem. För vad de är och vad de inte gör. Och vi ser bägge med viss distans på alla som bara rusar förbi – utan att se någonting – och utan att ingripa.

Men de upptäcker aldrig vilka vi är  eller vad vi gör – har aldrig någonsin gjort – innan det hela är över.

Alla är så upptagna, involverade – i sitt eget. Alla fångas vi av våra föreställningar, våra berättelser och drömmar… Precis på samma sätt – som han.

Men där fanns en betydande skillnad mellan oss! Mellan han och mig, vill säga.

Mina föreställningar – till skillnad mot hans – säger inte att alla andra har fel och måste tillrättavisas.

Jag menar… om jag tycker att livets absoluta höjdpunkt är att sträcka ut på längdskidor i ett solblekt vinterlandskap så ser jag inte nödvändigtvis ned på alla som sitter och spinner på ett gym i stan (njaa… det kanske ändå var att ta i). Jag har i varje fall ingen önskan av att ha dem i samma spår. Det är väl där vi skiljde oss åt.

Och det var ju egentligen, utifrån mitt sätt att se; bara bra att vi var så olika och upplevde världen så annorlunda. Men det är nu inte alla som gillar denna variationsrikedom. Väldigt få egentligen. Mest bara taktisk blårök!

Och sedan, att bara komma på tanken att det bara skulle kunna vara på ett sätt – så som man själv uppfattat saken – det är inte vidare begåvat. Rent av jäkla korkat. Han sände oss dock en hälsning:

Att bara vara knäpp och ha knäppa föreställningar är en sak, det har vi nästan allihop.  Men att kasta sig framstupa och tvinga på andra sina egna svar – det är faktiskt inte så bra! Sedan spelar det ingen roll vad det är för grandiosa budskap och insikter man kommer dragandes med.

God Jul & Gott Nytt År! Från mig till dig och till er alla!

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

Taggat som

december 22, 2010 · 9:22 am

90. Döda för Guds skull?

Julläsning i bibeln?

”Var och en som smädar i Guds namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. Den som smädar Namnet, han må vara invandrare eller infödd, skall dödas.”

Den heliga skriften uppvisar en mängd variationer av det värsta slag av oresonlig fundamentalism. Texterna är så fullständigt genomsyrade av en hållning som vi i dag skulle betrakta som rent rasistisk, illvillig eller rentav ond.

Bibeln är till stor del ”vår” språkliga urgrund – alltså den västerländska själens första ABC-bok – och under många hundra år den främsta betydande massproducerade texten.

På så vis har givetvis också denna skrift bidragit till att fostra vårt tänkande mer än kanske någon annan textsamling.

(Inspiration till detta inlägg kommer bl.a. efter läsningen av delar av Thomas Götselius avhandling ”Själens medium och citatet ovan härrör för övrigt från Tredje Moseboken 24:16.)

Visst har det vid sidan av Bibeln även funnits en muntlig och mer folklig språklig tradition. En tradition som påverkat oss minst lika mycket och som aldrig innehållit några konstlade begrepp som ”treenighet”, ”försoning” eller ”emanation”.

Men det är dock inte detta, det allra enkla talspråket, som förmår skänka oss förmågan att tänka de riktigt stora tankarna eller bygga de vackraste byggnaderna. Till detta har det alltid behövts några fler bärande begrepp.

Och det är just här som det skrivna ordet kommit in och bidragit till ett mycket större och mer varierat språkbruk och därmed till kunskaper. Men det har givetvis alltid varit avgörande vad för slags ord vi på detta sätt fått oss till livs.

"Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden"

Bibelns religiösa språkbruk och berättelser härrör från en gammal ökenkultur med rötter i ett primitivt stam-tänkande som i dag känns rätt överspelat.

Och som parafras på Friedrich Nietzsche skulle man kunna understryka att vi tyvärr ”aldrig blir av med ”Gudarna” förrän vi i grunden förändrar vår grammatik”.

Man kan nog ändå lugnt påstå att det var tur att vi mot slutet av medeltiden fick upp ögonen för en del andra texter med ett helt annat tankeinnehåll.

Utan renässans och upplysning skulle säkerligen vår västerländska kultur aldrig ha blivit vad den är i dag. Men det är ju förstås inte alla som är lika imponerade av den som jag är!

2 kommentarer

Under Humor, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

december 13, 2010 · 12:59 pm

89. Den Heliga Koranen!

Det kanske vore på tiden att redigera lite i den allra heligaste?

I dag hörs muslimska röster som förfasas över det sprängdåd som skedde i Stockholm i helgen. De säger unisont att dessa handlingar inte är ett uttryck för Islam och att de personer som förmår utföra sådana handlingar inte har förstått Koranens budskap.

Helt klart handlar det om extrema personer. Det finns väl knappast någon normal person som skulle välja offra sitt eget liv för en simpel idé – inte ens en  muslim. Men att låta påskina att de våldsamma handlingarna som begåtts inte har något  med Islam eller Koranen att göra – det stämmer inte!

Vi har mycket att tacka den Islamska kulturen för. Utan dess humanistiska omvårdnad av den klassiska grekiska kulturen, vetenskapen och filosofin – så skulle vi i dag knappast ha kunnat veta något om det antika Grekland. Det är bara att buga, bocka och konstatera att Islam räddade och återförde våra främsta antika kulturskatter.

Men Islam har aldrig varit en fredlig tro och Muhammed aldrig en fredens apostel. Det står uttryckligen i Koranen att det är en plikt för en muslim att avrätta de icke-troende:

Surha 9:5: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem.”

Surah 2:216: ”Det är en plikt för er att strida…”

Surah 9:29: ”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller Domens Dag, eller tillåter det som är förbjudet av Allah och Hans Sändebud, eller inte erkänner Sanningens Religion…”

“If one kills the infidel, and this stops him from perpetrating his misdeeds, his death will be a blessing to him.” Ayatollah Khomeini

Surah 47:4-6: ”Och vad dem beträffar som stupar i kampen för Guds sak, skall Han inte låta deras handlingar bli förgäves; Han skall leda deras steg och ge dem sinnesstyrka och inre lugn och föra dem till paradiset som Han har låtit dem veta.”

Jag läste Koranen från pärm till pärm som 18-åring på sjuttiotalet och förskräcktes redan då över den ideologi som framträder. Här finns en oresonlighet som ligger så långt bort från västerländsk upplysningstradition som den någonsin kan komma.

En oresonlighet som endast finner sina motsvarigheter inom extrem Judendom och Kristendom.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

december 10, 2010 · 2:58 pm

88. Moral & Makt

Moral uppstår som ett svar...

Moralen uppstår som ett svar på vår utsatthet. Vi föds alla nakna och hjälplösa. Vi har varken päls, klor eller tänder. Ett människobarn behöver en längre tid av omvårdnad än något annat däggdjur för att klara sig. På så vis föds vi in i beroende – först av modern, sedan familjen, senare genom olika slags tillhörigheter.

Att få vara del av en klan, en grupp, ett samhälle är det som ger oss kraft, position och möjlighet att överleva.

Det finns de som hävdar att moralen, så som vi känner den, på grund av vår utsatthet, bara är de svagas svar till dem som är av naturen starka. Att de svaga på så vis skulle ha gaddat ihop sig i taktiska ”tycka-lika-cluster” – för att gemensamt kunna stå enade och därmed lite starkare.

Denna tolkning känns dock i dag lite förlegad, precis som synen på att moralen skulle ha någon slags universell nödvändighet eller giltighet inbakad i sig.

Därför att vi är alla dömda att samarbeta, ensam är aldrig helt och hållet stark! Men de av oss som förmår erövra en maktposition klarar sig givetvis bättre än andra. Blir därmed mindre beroende. Och får så genom sin relativa position en slags moralisk frisedel.

Den som är tillräckligt rik eller mäktig behöver alltså inte vara lika moralisk som alla andra som ständigt måste stå på tå i olika beroendeförhållanden.

...på vår naturliga utsatthet.

De som har makt behöver inte alltid le eller vara trevliga mot alla de möter. De kan tillåta sig en viss nedlåtenhet – som ett markerat avståndstagande. En attityd som också de svaga ser upp till med respekt eftersom de själva alla traktar efter det – samtidigt som de i försvar för sin gemensamma beroendeställning måste uppfatta det hela i termer av ”överlägsenhet”, ”arrogans” och ”självgodhet”.

Det är också därför som de som inte har någonting alls och därmed inte har något att förlora just imiterar denna coola hållning av kyligt avståndstagande – det signalerar nämligen makt och oberoende! Och makten skrämmer alltid den i grunden svage som därmed blir ytterligare försvagade och undflyende.

Det är så enkelt och samtidigt så kulturellt tillknorvlat!

Och då undrar du förstås hur jag kan veta allt detta? Och jag kan bara svara att jag vet det därför att det står skrivet med eldskrift i skyn!

7 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

december 6, 2010 · 12:13 pm

87. Ahaa… Nu äntligen fattar jag!

"10-öringarna" trillade först ner, sedan dribblades de bort...

Som de flesta av oss vet så står det skrivet i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna att, ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Att det upprättades ett sådant policy-dokument efter andra världskriget var i första hand för att segermakterna ville få till en gemensam avsiktsförklaring som i framtiden skulle försvåra för statligt organiserade övergrepp mot minoriteter och civila.

Det handlade i vårt fall, om att den svenska staten då deklarerade att dess medborgare i framtiden skulle hanteras lika – och detta blev så inskrivet i den svenska regeringsförklaringen.

På så sätt blir det hela begripligt. Vi är alltså alla lika – utifrån statens perspektiv! 10-öringen har äntligen ramlat ner!

Det är alltså samma sak som om jag skulle säga till mina barn att jag har som främsta ambition att behandla dem likvärdigt och rättvist.

Som förälder har jag viss makt och befogenhet – i varje fall tills barnen fyllt arton. Det är alltså först utifrån en relativ maktposition som det överhuvudtaget blir rationellt att säga att man har som ambition att behandla någon likvärdigt. It Makes Sense!

Och i praktiken skulle det innebära; att om alla mina barn skött sig (lika bra); så ska alla få (lika mycket) lördagsgodis; förutsatt att de för övrigt delar samma förutsättningar.

Vad som menas med detta är då: att en treåring knappast kan förvänta sig att få lika mycket godis som en tioåring och att den som är sjuk kanske inte ska ha något godis alls – men att dessa ”samma förutsättningar” gäller, lika för alla, i alla liknande situationer.

...av Carl Bildt!

Detta gör rättvise- och jämlikhetsprincipen både handfast och begriplig!

Men… så snubblar jag över följande uttalande av ingen mindre än Carl Bildt, som om någon, torde veta vad han talar om här: ”De mänskliga rättigheterna är förvisso universella och eviga. Men de är inte oföränderliga.”

Och då blir jag lika förbryllad som jag var innan jag först trodde att jag hade börjat fatta… För hur i helsike menar han att ambitioner och överenskommelser skulle kunna vara, som han säger, ”universella och eviga”?

Och vidare, hur kan något som är ”evigt” överhuvudtaget ”förändras”???

2 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

november 30, 2010 · 10:15 am

86. Typ, som en väckarklocka!

Förändring står inte i motsats...

Om vi vant oss vid ett visst ljud så är det först när detta ljud upphör eller förändras som vi kommer att märka det. Det är först då vi uppfattar själva ljudet – när det inte längre finns där.

Det är alltså det avvikande, hos typ en väckarklocka, som får oss att vakna. Ett enformigt ljud som inte förändras blir till slut ingenting. Och likadant är det med en bild som aldrig skiftar – den blir till slut utan mening – som en gammal testbild på TV. Det är främst genom variationerna vi väcks till liv och upptäcker världen.

Därför är det givetvis bra att vi alla är så olika och att vi gillar så många olika saker. När vi väl möts gör det oss förhoppningsvis bara mer vakna, levande och kanske till och med lite starkare.

Det är just genom motsatserna vi tvingas att gå utöver oss själva. Det är genom strid, kamp och motsättningar vi utvecklas. Inte genom sådant som stryker oss medhårs.

(Vilket låter så mycket som en klyscha att det känns riktigt nördigt att skriva!)

Dessvärre är det inte alla olikheter som är lika berikande. Och det finns ju trots allt förändringar som inte sker till det bättre. Det är bara att konstatera!

Det finns faktiskt också saker som vi inte behöver befatta oss med. Olikheter som vi inte behöver acceptera. Speciellt sådana som strider mot det vi gemensamt omfattar…

•

...till "Homonoia", samstämmighet och stabilitet.

Samma tänkare som en gång gjorde oss uppmärksammade på betydelsen av olikheter och förändring, var också de som följdriktigt påbjöd ”homonoia” – samstämmighet – som främsta sammanhållande kraft.

Det handlade om vikten av att utveckla ett gemensamt sinnelag – att helt enkelt tänka likadant! Alltså att vara i en slags harmoni  – ”concord” –  för att hålla samman en nation… eller en organisation.

Och detta har väl sedan dess, varje general, idrottstränare, coach, ledare eller organisationskonsult försökt implementera. Utan ett gemensamt mål för ögonen och en plan kan vi aldrig riktigt lyckas med någonting. Vi måste helt enkelt samverka för att lyckas göra det riktigt stora sakerna här i livet.

Frågan är bara vad vi gör med dem som inte vill tycka likadant?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

november 24, 2010 · 12:41 pm

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

Taggat som , ,