januari 24, 2012 · 7:36 am

115. Fem-komma-nio-procents rättvisa!

Självklart!

Om en skillnad på fem-komma-nio procent är mycket eller inte beror givetvis på vad den handlar om. Nu handlar det om den reella skillnaden i lönenivå mellan män och kvinnor med i övrigt lika utbildning och erfarenhet. (Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg 114.)

Och detta trots en lagstiftning som förbjuder all form av lönediskriminering.

På Medlingsinstitutet, som ansvarar för den officiella lönestatistiken i Sverige, säger man dock att det inte är ”möjligt att med hjälp av den officiella lönestrukturstatistiken svara på frågan om det föreligger osakliga löneskillnader”.

Och en osaklig löneskillnad definierar man som en skillnad i utfall som enbart beror på kön.

Man noterar också att det inte finns något entydigt och allmänt accepterat svar på vad löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror på. Problemet sägs vara komplext och att förhållandena delvis är resultatet av en mängd samverkande historiska, sociala, politiska och ekonomiska faktorer…

Åhh! Alla dessa gåtor och mysterier som ligger i det fördolda…

Jag går därför direkt på en person (kvinna) som arbetar med rekrytering på en av de större förmedlingsbyråerna i Sverige, och frågar henne: Vad kan dessa uppenbara löneskillnader mellan män och kvinnor ha sin grund i? Vad tror du?

Men det finns också andra aspekter som behöver vägas in för att helhetsbilden ska bli rättvisande...

– Ja men det är väl självklart, replikerar hon, när vi ska ut på arbetsmarknaden vid 25-30 års ålder så är också flertalet av oss kvinnor redo att få barn – och detta faktum drabbar givetvis även de som aldrig ens tänkt tanken.

Och för en arbetsgivare som står där i valet och kvalet mellan en ung man och en ung kvinna med exakt samma kunskaper och egenskaper är det ju rent generellt mindre riskfyllt att satsa på mannen.

Annars riskerar ju denne att anställa en person som efter en tid meddelar att hon ska ha barn, med allt vad detta innebär av extra kostnader och besvär för verksamheten.

Denna naturliga snedvridning av styrkeförhållandet i själva anställningssituationen kan då givetvis balanseras genom att arbetsgivaren direkt erhåller en risk-rabatt, på låt säga 15%, om han trots allt väljer kvinnan.

Denna grundläggande kvinno-rabatt följer sedan med under hennes resterande arbetsliv även om den självfallet minskar med tiden. Och denna snedvridning kommer givetvis att hänga kvar i samhället så länge som människor de facto väljer som de gör.

3 kommentarer

Under Genus, Jämlikhet, Tabun

Taggat som , ,

januari 23, 2012 · 1:34 pm

114. 5,9% rabatt på kvinnor!

Skulle Margaret ha fått mer i lön om hon anlagt skägg?

Fem-komma-nio procent är inte så mycket när man tänker efter. Det är alltså den avvägda och oförklarade löneskillnaden som kvarstår mellan män och kvinnor på den svenska arbetsmarknaden. Frågan är om den inte borde ha varit större?

Direktiven uppifrån har annars varit solklara – skillnaderna ska bort. Och mycket följdriktigt så har också, enligt Medlingsinstitutet, rabatten på kvinnorna i arbetslivet sjunkit de senaste tio åren.*

Nu är dock frågan om dessa minskande skillnader alltid är så eftersträvansvärda som vi tror? Vi är så kategoriskt inriktade på att all form av jämlikhet är bra att vi troligtvis inte ens skulle komma på idén att förklara någon form av negativ utveckling på grundval av just denna.

OECD publicerade i december 2011 en rapport** som visar att Sverige är ett av de länder i världen där ojämlikheten just nu ökar och att denna går hand i hand med ökade klyftor mellan kvinnor och män.

Hur är då detta möjligt samtidigt som Medlingsinstitutet (som lyder under Arbetsmarknadsdepartementet) under samma period visar på minskande skillnader i lön mellan kvinnor och män?

Ett svar skulle kunna tänkas vara att färre kvinnor arbetar, att färre kvinnor lyckas nå de högst betalda jobben och att fler kvinnor än män blivit kvar i utanförskap. Då skulle givetvis klyftorna rent generellt kunna öka utan att för den skull själva löneskillnaden mellan könen behövde öka. Det verkar rimligt.

Men då är frågan varför detta skulle ske i större utsträckning i Sverige än i andra länder? Och kanske svaret går att finna i själva det faktum att Sverige har bland de minsta löneskillnaderna mellan kvinnor och män – i världen.

Finns det en "naturlig" rabatt på kvinnor på arbetsmarknaden och hur stor bör den då vara?

Idén som bör prövas här är alltså, att om vi av ideologiska skäl lagstiftar bort en de facto och ”naturlig” rabatt på kvinnor på arbetsmarknaden så försämrar vi ju samtidigt kvinnornas konkurrenskraft på samma marknad.

Ett balanserat förhållande mellan pris och utbud är annars ett tämligen vedertaget och beprövat instrument för att stimulera efterfrågan – men inte här – för så får det bara inte vara!

Och den viktiga frågan kvarstår: varför finns det då, med hot om vite, fortfarande en löneskillnad om 5.9 % mellan könen? Och om denna skillnad är ”naturlig” – vad innebär det och vad består den i sådana fall utav?***

*Medlingsinstitutets rapport ”Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2010?

**OECD: Divided We Stand – Why Inequality Keeps Rising

***Resonemanget fortsätter i inlägg 115.

Lämna en kommentar

Under Genus, Jämlikhet, Tabun

Taggat som , ,

januari 20, 2012 · 1:11 pm

113. En riktig svensk tiger

Visst, vi kan alla le lite åt berättelsen om de vilda gråtande björnarna i Korea som har setts sörja Kim il Jongs bortgång. Och vi inser kanske då också hur pass djupt ned i folksjälen en skicklig propaganda kan nå.

Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att lite styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av upphöjd och överlägsen klarsyn som ett annat och annorlunda perspektiv förmår ge.

Men även här hemma i vårt svenska kulturella medvetande finns en rad ställningstaganden som  inte heller kan överskridas eller ifrågasättas – svenska rejäla helylle-tabun som kanske uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?

På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” enbart är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle kunna användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).

Sedan har vi förstås det stora komplexet som rör alla sådana saker som ”auktoritet” och ”hierarkier” – som påverkat både utvecklingen av skolan och arbetsmarknaden – tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.

I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...

Och vidare, om vi har ”makt” så bör vi helst inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra att utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” eller ”vanmakt” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om vad som krävs för att de koreanska björnarna ska kunna gråta.**

Vi ska vidare här hemma vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi tala obehindrat om detta när vi befinner oss utomlands. Vi kan också utan problem nyttja begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller ”nationellt ansvar”.

Men om vi istället väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem få använda oss av orden ”riktig svensk” – vilket ju ibland kan kännas rätt befriande!

**En makt-fråga som Bengt Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?”

Lämna en kommentar

Under Etik, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

december 21, 2011 · 1:11 pm

112. Allt kommunicerar – inte – eller?

Jag säger ingenting – mitt leende är och förblir min hemlighet.

Det är ganska vanligt att stöta på påståenden som lite svepande hävdar att ”allt kommunicerar”. Jag brukar då tänka på den där gamla stubben i skogen som ännu ingen lagt märke till, än mindre suttit på, kan vi verkligen säga att den kommunicerar?

Nja, inte om vi utgår från ordets betydelse och etymologi. ”Kommunikation” kommer från latinets communis – gemensam, via communicare – göra gemensamt. Och avser alltså i första hand en förståelse mellan två aktiva parter.

Och går vi då tillbaka till stubben i skogen så står den ju förvisso ensam kvar där och interagerar på olika sätt med sin omgivning – den bryts ned, blir till föda och bostad åt en massa småkryp – men den kommunicerar faktiskt inte.

Men då är frågan följande: när jag glatt kommer gående där med svängande svampkorg och plötsligt ser den stubben och märker att stubben är väldigt speciell med sin mjuka lav som täcker ena sidan likt ett ansikte… Kommunicerar den då något?

Vad säger du? Vad är det första svaret som rullar ut på tungan?

Det är klart den inte gör! Den säger mig förvisso en massa saker, men det är ju mest ett talesätt, det den utsäger kommer ju snarare från mig själv. Det är jag som ser, tolkar och läser in budskap. Precis på samma sätt som jag gör med ett konstverk eller med ett modeplagg.

Men, ett konstverk kommunicerar väl ändå något… och ett varumärke… på samma sätt som ett rödljus faktiskt säger ”stopp”?

Nä!

Det är faktiskt varken konstverket eller produkterna som kommunicerar något. De kommunicerar lika lite som en bortglömd och stängd bok gör det. Men att de kan förmedla olika budskap om förutsättningarna finns – det är givet – men det är en helt annan sak.

Det är ju troligt att skaparna vill förmedla något via sina uttryck. Men det gör de i avsikt att du ska förstå. De väljer ett visst uttryckssätt och hoppas sedan att detta förmedlas enligt plan. Och i den mån det gör det och du visar dem att du har förstått – då först uppstår det vi vanligtvis kallar kommunikation.

Kommunicerar då denna text något (vilket är en kuggfråga)?

23 kommentarer

Under Estetik, Etymologi, Kommunikation

december 14, 2011 · 1:36 pm

111. Mycket väsen för ingenting

Det är just själva tomheten, frånvaron av någonting som...

Tänk om det är våra förväntningar och föreställningar om hur något ska vara som i slutänden är det som styr vad vi upplever som verkligt! Ja, som blir själva den bakgrund mot vilken allting visas upp.

Filosofiskt? Abstrakt? Meningslöst? Nä, snarare väldigt enkelt och konkret!

Jag tror exempelvis att du ska komma – och så kommer du inte – och allt jag upplever är din förbannade frånvaro. Den genomsyrar så starkt mina upplevelser att själva frånvaron av dig överskuggar allt det närvarande. Din frånvaro blir alltså den fond mot vilken jag kommer att se resten av världen.

Eller för att ta ett mindre känsloladdat exempel – du tror att du ska få en viss löneökning och så blir den bara hälften så stor och allt du sedan upplever är besvikelsen över de pengar du aldrig fick.

Brustna förhoppningar och besvikelser styr oss människor i väldigt hög grad och uppvisar samma mönster var de än uppträder i världen och i livet.

Här i Sverige finner vi det kanske bland annat i våra förväntningar på den allmänna sjukvården – där vi som regel anser att den bara blir sämre samtidigt som den förväntade snittåldern faktiskt bara ökar. Hur är det möjligt?

Och det är väl just de brustna förhoppningarna som till stor del nu styr missnöjet i Sydeuropa. Har man väl spetsat in sig på en viss levnadsstandard – ja då kan ju detta inte bara tas bort – sedan spelar det ingen roll om förväntningarna från början var orealistiska och nedskärningarna nödvändiga.

Det är alltså till stor del själva frånvaron av det förväntade som i dag sätter agendan för världspolitiken.

...materialiserar sig när vi förväntar oss att finna Pierre på Cafét – och han inte är där.

Människan går inte i strid för det hon har utan snarare av rädsla för att förlora det.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen är oroade för att staten kommer att gröpa ur vår naturliga frihet som man då oftast också anser vara given  av gud.

Sverigedemokraterna tror på liknande sätt att invandringen ska komma att vattna ur svenskheten och att vi därmed blir berövade något som är ursprungligt – något som vi sedan för evigt kommer att sakna.

Det är alltså i själva glappet mellan förväntningar och brustna förhoppningar, som vi kan sälja på människan såväl onödiga prylar som unket tankegods bara dessa på något sätt erbjuder att fylla upp dessa mörka tomrum.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

december 6, 2011 · 1:13 pm

110. Yxtid, Knivtid, Kluvna sköldar…

Vi måste kunna lita på att skomakaren verkligen kan tillverka skor!

Vi börjar nu se tecken på att den samstämmighet som länge utgjort själva basen för vår gemenskap håller på att krackelera. Vi är inte längre lika, vi tycker inte ens lika och försvarar dessutom rätten att få vara olika.*

Och mycket följdriktigt…

Istället för samarbete och samsyn ser vi misstro breda ut sig. Misstro mellan dig och mig. Mellan Sydeuropa och Nordeuropa, mellan öst och väst, mellan demokratin och Islam, mellan folket och politikerna. Meningsskiljaktigheter och motsättningar som skär på tvärsen genom vår gemensamma kultur.*

Det är förstås främst genom ömsesidiga förtroenden som samhällen kunnat hänga ihop. Vi ingår alla i ett slags samhällsfördrag som gör att vi kan lita på att skomakaren faktiskt också vet hur man fixar skor och bankerna inte är ute efter att sno oss på våra pengar!*

Och vi har tidigare alltid tagit för givet att den som lånar pengar också tänker betala igen dem. Det handlar om en djupt utpräglad samsyn! Den som klart uttrycker ett ”Ja” – kan inte samtidigt mena ett ”Nej”. Det handlar om ett grundmurat och ömsesidigt förtroende för rationalitet och själva språkets legitimitet.*

Vi måste alltså våga vara lika – för att överhuvudtaget få en chans att få vara olika!*

”Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona.” (ur Völvans spådom ur Eddasagorna)

Och visst! Vi kan fortfarande och för det mesta lita på varandra – därför att vi vet att vi någonstans tycker ungefär lika.*

Vi bär på liknande moraliska övertygelser.*

Vi vet exempelvis alla att man inte sparkar på den som redan ligger, att man inte utnyttjar den som är svag … och att man alltid ska göra rätt för sig. Eller hur?*

Vilket är helt självklara överenskommelser – även när några väljer att bryta mot dem. Men desto fler som bryter – eller inte känner till – desto osäkrare blir givetvis allas umgänge med alla.*

Den dagen hantverkarna får rykte om sig att fuska, dagen vi börjar misstro sjukvården, läkemedelsföretagen, de som investerar våra pensioner, politikerna… Det räcker med rykten. Den dagen når vi en förtroende-bryt-punkt som det kanske tagit hundratals år att bygga upp.*

———————–

* Ömsom ironiskt – ömsom gravallvarligt och mycket återstår att säga…

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Politik

Taggat som , ,

december 1, 2011 · 12:21 pm

109. Girighetens olika ansikten

Visst, vi kan alla vara giriga…

Girigheten kan ta sig många uttryck. Men själva formeln ser ut att vara den samma.

Som en av de sju dödssynderna handlar det om en ständig hunger efter mer och att aldrig riktigt få nog.

Precis som draken Favner i Eddasagorna som girigt ruvar på sitt berg av guld utan att ha någon användning för det. Girighet är att vilja ha mer än vad man egentligen själv kan smälta.

Kung Midas var en berömd girigbuk och Joachim von Anka och männen på Wall Street är giriga. Det vet vi! Det är lättare att se vad girigheten är genom att hänvisa till sådana mytologiska karikatyrer för girighet.

Men frågan är om alla dessa abstraktioner verkligen ger en bra bild av girigheten eller om detta snarare bara är ett försök att hålla girigheten på behörigt avstånd från oss själva?

För är egentligen inte även den pensionär girig som har pengar på banken men som nu beklagar sig över att vara tvungen att betala höjd avgift för färdtjänsten?

Eller den väl avlönade politiker som inte kan låta bli att ansöka om ytterligare ett bidrag för att få några extra kronor i plånboken?

Eller den nation som belånar sitt land långt över sin betalningsförmåga för att sedan låta pengarna drissla ned över sina allt trognare undersåtar?

…men det finns givetvis de som är mer giriga än andra.

Och är inte de undersåtar (offentliganställda) giriga som när statskassan sinar, går ut i vilda strejker för att få behålla sina privilegier (se DN-debatt 20111202?

Drifterna är strukturellt de samma i alla läger, i alla inkomstskikt, inom alla sociala grupper – alla vill vi ha lite mer för att säkerställa vårt relativa välstånd.

Men när vi vanligtvis tänker på denna girighet görs den alltså istället stor och avlägsen. Den handlar ju sällan om oss själva, utan alltid om dom där andra, girigbukarna, de omättliga roffarna som inte förmår rätta mun efter matsäcken, skottar, smålänningar och judar – snåla och giriga allihopa.

Vad jag menar är att det nog kan vara så att vi alla drivs av ett visst mått av så kallad girighet men att vi då gärna hellre betraktar det som ett rationellt och måttfullt säkerställande av den levnadsnivå vi vant oss vid. Men det gör ju inte saken bättre!

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Etik, Politik

Taggat som , ,

november 28, 2011 · 4:08 pm

108. Huggtänder & Clowneri!

OK, det är inte lätt att skilja mellan en clown...

DN´s ledare kommenterar i dag SD´s försök till kursändring av principprogrammet med att de nu försöka skyla över sin rätta (rovdjursaktiga) natur.

Med rubriken ”Bakom SD-leendet skymtar huggtänderna” följer DN därmed också övriga svenska ledarredaktioners sätt att tolka och tackla SD´s försök att ikläda sig en ny klädedräkt.

Jag tror att det kan finnas risk för att detta ständiga avståndstagande snarare kommer att stärka Sverigedemokraterna. Därför att de som blir felaktigt utpekade eller utsatta för orättvisor – dessa utvecklar vi människor ofta en naturlig sympati för – fråga mig inte varför, men så är det.

Att bli avvisad när man verkligen har ansträngt sig för att göra något bra är en orättvisa som många kan identifiera sig med.

Och man kan verkligen fråga sig här vad det är för fundamentalt fel SD nu gör genom att vilja röra sig från en extrem högerkant in mot mitten?

En fråga är om alla dessa oroliga ledarskribenter inte längre tror på möjligheten av förändring? Kan ett politiskt parti verkligen aldrig förändra sin ideologiska ståndpunkt?

Är det då även så att också de ”Nya Moderaterna” bara utgör en förtäckt gest för att vinna de socialliberala mittenväljarna – medan de egentligen enhälligt hyllar kapitalet och girigt gnider sina krösushänder? Är det verkligen så?

Eller är det snarare så att den inre retoriken hos de nya Moderaterna också de facto fått det gamla högerpartiet att förändra sina ideal och sitt ideologiska innehåll?

...och en clown

Och ska vi heller då inte tro på Vänsterpartiet efter att de slopade tillägget ”Kommunisterna” utan snarare betrakta det hela som en förtäckt rörelse med enda syftet att fortsätta upprätthålla en antidemokratisk ideologi? Är det så?

Visst bör vi givetvis hantera snabba ideologiska tvärkast med sund skepsis. Men samtidigt får vi inte glömma att det ju är själva retoriken som utgör den politiska kärnan och hållningen inom ett politiskt parti.

Om nu Jimmy Åkesson säger sig vilja bredda partiets politik (och därmed dess väljarbas) och ta avstånd från de värsta gaphalsarna på högerflanken – är inte detta då ett bra och välkommet steg i god demokratisk anda som vi egentligen bör visa uppskattning?

Man behöver inte tillhöra SD´s sympatisörer för att ändå kunna sympatisera med en förändring inom partiet som till synes är till det bättre.

18 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Pragmatik

Taggat som ,

november 25, 2011 · 3:43 pm

107. Och…

Vi måste fortfarande kunna skilja mellan bra och dåligt...

Det är med god moral som med den goda smaken – den förändras från plats till annan, från ett samhällskikt till ett annat. Den goda moralen och den goda smaken är kulturellt betingade känslor för vad som här och var upplevs som rätt.

Och en nation, en arbetsplats, en familj är till stor del beroende av en någorlunda enhetlig syn på vad som passar sig. Det är samsynen (på grekiska homonoia, latin concordia) som alltid utgjort samvarons starkaste sammanhållande kitt och osynliga ramverk.

Som Aristoteles en gång uttryckte det, ”för en statsman är det viktigaste att medverka till att vänskap råder bland folket, för vänner begår inte brottsliga handlingar mot varandra.”

Inom en starkt sammanhållen värdegemenskap kan alltså en större frihet råda för individen. Därför att där något inte längre är ”självklart” – där måste samhället istället gå in och reglera och därefter bestraffa överträdelser.

Därför är också en plats där kulturell samstämmighet råder betydligt tryggare och öppnare än den plats som bygger på skillnader, motsättningar och konflikter. Det är inte så konstigt!

Dessa självklarheter är också den ideologiska grund som bygger och driver Sverigedemokraternas nya socialkonservatism som nu finns inskriven i SD´s nya förslag till principprogram (som Mats Lindberg skriver om på DN debatt i dag).

Men det är tyvärr inte så enkelt som Mats Lindberg skriver att SD´s ord och tankar här haltar. Så lätt går de inte att avfärda. Vi måste våga se djupare, vi måste se vad som ligger därunder – vid sidan av vår goda intellektuella smakriktning.

Bara för att SD drar vissa slutsatser innebär det inte alltid att alla deras slutsatser eller själva beskrivningen behöver vara fel.

...och inte av rädsla för obehag sticka huvudena djupt ned i sanden.

Vi ska därför inte kasta ut babyn med badvattnet!

Värdegemenskap är viktig. Sen handlar det givetvis om vilken typ av värdegemenskap vi försöker upprätthålla. Det är en annan femma.

Även den mest välmenande och pluralistiska demokrati behöver skapa en gemensam och värdemässig överbyggnad som bidrar till att upprätthålla själva det öppna samhället och dess demokratiska hållning.

Och… samtidigt hitta en lösning till de problem som uppstår då vissa inte vill assimilera sig inom denna gemenskap.

Att inte våga stå upp för detta är att sticka huvudet långt, långt ned i sanden.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

Taggat som ,

november 22, 2011 · 9:47 am

106. If it looks like a duck…

If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck...

Bland våra små vardagliga bestyr och göranden så återspeglas då och då urgamla filosofiska frågeställningar om tycke och smak, rätt och fel, vad som är sant och vad som är falskt. Det är genom dessa poler vi navigerar och tar form.

De stora och problematiska frågorna återkommer alltid i det där ständigt närvarande lilla, i det mest vardagliga – det är det som gör dem så stora.

Vad jag menar är att det kanske inte är alla som bryr sig om vad Aristoteles hade att säga om logik. Men flertalet reagerar ändå starkt på en självmotsägelse och ogillar skarpt när någon inte kan skilja mellan äpplen och päron eller svamlar på om något utan synbar mening, konsekvens eller innehåll.

Man behöver alltså inte vara filosof för att få andnöd när man får höra riktigt dumma slutledningar och resonemang!

Och tur är väl det. Den dagen ingen av oss längre reagerar mot dumhet, inkonsekvens eller har en uppfattning om vad som är rätt eller fel – den dagen förlorar världen ytterligare en förhoppning om en bättre tillvaro.

De flesta av oss lever nu i en postrelativistisk värld där var och en har mer eller mindre fria händer att stå för vad som helst. Efter att tidigare generationer gjort rent bord med gamla dunkla förklaringar, moralregler och konservativt maktförtryck står vi nu plötsligt fria att bygga upp en ny värld med nya föreställningar, måttstockar och förhållningssätt.

...then it probably must, in the name of democratic pluralism, be a rabbit!

Men vad ska vi då egentlig välja? Ska vi bara rycka på axlarna inför alla möjliga motsättningar och tycka att det ändå är var och ens ensak, en smaksak?

Ska vi acceptera att ankan i alla lägen lika gärna kan vara en hare – punkt slut – eller ska vi försöka upprätta vissa ideal, idéer och perspektiv som vi tror är mer riktiga, mer hållbara?

Världen som vi känner den har uppstått genom strid – genom att olika föreställningar kolliderat till dess att nya överenskommelser kring avgörande frågor slipats fram.

Att i ett sådant läge inte ha några uppfattningar alls eller ha uppfattningen att inget perspektiv värdemässigt kan stå över ett annat är en tillskruvad ideologisk vanföreställning och ett vanskligt önsketänkande som saknar all erfarenhetsmässig grund.

Lämna en kommentar

Under Etik, Filosofi, Relativism

Taggat som , ,