november 2, 2012 · 12:16 pm

134. I jakten på tomtar och troll!

Fantastiska berättelser om tomtar och troll…

Har länge nu varit inställd på att bara skriva om saker som rent konkret finns runtomkring, jag menar då inte sådana fysiska ting som ”trappsteg” och ”smörknivar” – utan mera om näraliggande förhållanden som bl.a. rör sådant som makten över verkligheten. Vad det är som påverkar oss. Hur det uppstår, hur det får fäste.

Alltså inte några metafysiska betraktelser, inget filosofiskt mummel! Utan mer näraliggande och konkreta saker!

Jag har alltid velat skriva enkelt om rätt så komplicerade saker men nu sent omsider insett att det nog hade varit mer framgångsrikt om jag försökt skriva lite mer dunkelt om enkla ting.

Det ligger, så att säga i sakens natur; att läsaren oftast upplever en större spänning av att få läsa en initierad betraktelse över ”tomtar och troll” än att behöva få ta del utav ett storögt konstaterande av att ”vatten faktiskt är vått”!

Visst är det så?

…har större dragningskraft än triviala verklighetsbeskrivningar

Något även Herakleitos säkert fick erfara, då han förundrat fastslog att, ”Vägen upp är den samma som vägen ned”!

Och detta utgör just nu den gordiska knut jag kommit fram till att jag måste lösa! Hur ska man kunna gestalta något som bara är till synes enkelt utan att göra det alltför komplicerat? Samtidigt som man måste göra det tillräckligt invecklat (mystiskt) för att det överhuvudtaget ska locka till läsning.

Det är det här med att ibland ter sig saker alltså enkla därför att vi inte har förståelse för vad som är underliggande! Och andra gånger ter sig saker komplexa därför att vi snärjs in i underliggande strukturer och antaganden som det egentligen inte finns någon grund för.

På liknande sätt förhåller det sig nu med Herakleitos konstaterande att vägen upp är den samma som vägen ner.

Detta är vid första anblick en rätt så banal iakttagelse, självklart är den fysiska vägen upp, samma som den fysiska vägen ned – men kanske ändå inte riktigt. Varför? Jo därför att ”upp och ned” är begrepp relativa en position och hänvisar därför till något annat än beskrivningen av den faktiska platsen.

Vad Herakleitos belyser med denna tankenöt är bland annat att vi inte ska förledas till att blanda ihop de begrepp vi använder med vad de söker gestalta (deras utsträckning – denotation). Alltså, inte blanda ihop språket med den fysiska verkligheten.

Kan vi bara klara av denna grundläggande rågång så är mycket vunnet.

 –––––

Med detta inlägg ska jag återigen försöka väcka till liv den tänkare i mig som jag vet finns där någonstans.

Och därmed tillåter jag mig också att slå an en annorlunda ton.

Jag kommer inte längre att anstränga mig för att vara tillgänglig. Jag tar mig därför rätten att inte längre snegla på mina läsare.

Ett, två, tre, så kliver jag härmed ut ur mina egna begränsande cirklar.

Dessutom har jag börjat läsa om (alltså en gång till) Nietzsche för att se vad det var som fångade mig så intensivt i hans författarskap för så många år sedan.

Och har nu hunnit ta mig igenom ”Tragedins Födelse”, ”Filosofin under grekernas tragiska tidsålder”, ”Morgonrodnad” och den ”Glada Vetenskapen” och jag måste säga att hitintills har jag inte kunnat upptäcka något som ger mig någon större fascination eller mersmak. Men jag kommer att återkomma med mer om detta senare när jag tagit mig igenom ytterligare några av hans verk.

4 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

Taggat som , ,

maj 22, 2012 · 2:40 pm

133. As Cool As Cool Can Be!

Vem avgör vad som är coolt eller inte?

Uppenbarligen uppstod begreppet ”cool” någon gång under tidigt 1930-tal då uttrycket först började förekomma inom den svarta ”coola” jazzkulturen. Var det härstammar från går för övrigt inte att få någon vidare klarhet i men troligen har det fått sin nuvarande tvetydiga form genom att det som tidigare beskrevs som ”hot” gjorde en rockad och istället blev ”cool”. Vi menar egentligen ”hot” men säger alltså ”cool”.

Och hur lätt är det inte att tycka att något är ”coolt”*. Men vad tusan betyder ordet egentligen?

Dum fråga?  Alla vet vad ”cool” betyder och det är faktiskt inte vidare cool, att som jag nu, försöka förstå mig på detta.

En sak är dock säkert – det är att man klarar sig ganska långt med detta lilla ord. Därför att det har så otroligt många användningsområden.

Det kan exempelvis betyda så skilda saker som ”det spelar ingen roll”, ”bra”, ”häftigt”, ”avslappnad”, ”självkontroll”, ”utan känslor”, ”våghalsig”, ”tuff”, ”kyligt” (mottagande), ”läcker”, ”det är lugnt”, ”kyla ned”, ”kyla”, ”kall”, ”sluta”, ”beräknande”, ”lugn”, ”fantastiskt”, etc.

Vilket innebär att det egentligen nästan aldrig kan vara fel att använda ordet cool – annat än i sammanhang där det är o-cool, vill säga.

”Cool” kan ibland utgöra ett adjektiv, ibland ett adverbial, ett neutrum eller ett verb – allt efter situation.

Framförallt används det som ett adjektiv med avsikten att förklara att detta (det som är cool) är något som jag (avsändaren) anser vara övergripande bra, snyggt, häftigt, intressant, påhittigt, avundsvärt, otroligt, etc.

Mamma? eller?

Och till detta så kommer så givetvis då också denna önskan att det vi menar vara coolt verkligen också ska vara coolt (i objektiv bemärkelse).

På så vis för begreppet oss in i en social dimension, vi vill inte vara ensamma om att tycka något är coolt. Inte heller vill vi vara ovetande om vad som verkligen är coolt. Det handlar om att ha koll!

Coolheten blir så ett socialt kitt som håller oss samman i alldeles speciella värde- och smak-gemenskaper där de mäktigaste bland oss är de som får lov att lägga ut linjalen och bestämma vad som verkligen är COOLT!

____

*Märkligt dock att detta coola amerikanska ord fått sådana helsvenska ordformer som i coolt, coolare, coolast?

10 kommentarer

Under Etymologi, Humor, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

maj 9, 2012 · 12:25 pm

132. Vem fan bryr sig?

Varför bryr vi oss svenskar så mycket om sjuka hundar, uttjänta batterier och hastighetsöverträdelser…

Varför bryr vi oss så förbaskat mycket? Varför är vi (svenskar) så oklanderligt korrekta? Och kan möjligtvis detta drag av rekorderlighet ha något att göra med att vi också stör oss så förbaskat på människor från andra kulturer? De som inte bryr sig så som vi gör.

Många av oss knyter onekligen våra nävar i fickorna och surar till i det tysta när taxichauffören (från Somalia) inte stannar vid övergångsstället, inte hittar och inte heller talar tillräckligt bra svenska för att kunna följa den enklaste vägbeskrivning.

I Grekland för ett par år sedan såg jag en person (grek) som bytte batterier i sin kamera medan de gamla åkte iväg i ett dike. Som svensk gick jag givetvis fram och plockade upp dem (demonstrativt) och letade sedan förgäves efter en batteriholk – jag fick dem säkert med mig hem till slut. Varför gjorde jag så?

Trodde jag möjligtvis att jag skulle rädda världen? Eller ville jag bara göra en riktigt svensk värde-markering? Visa att jag brydde mig?

I vintras i Indien såg jag en hund komma linkande med ett stort köttsår i sidan. Flera timmar senare låg den och flämtade i solgasset utanför en butik på en vältrafikerad gata. Denna hund upptog sedan stora delar av min mentala vistelse där; varför gjorde de ingenting (indierna) och varför förkortade de inte den stackars hundens lidande? Varför brydde de sig överhuvudtaget  inte?

…när indierna och grekerna bara bryr sig om sig själva?

Det finns människor (västerländska, mestadels kvinnor) som i Indien räddar sådana övergivna och skadade hundar och betalar sedan veterinärkostnader och inackordering för dem hos olika värdfamiljer. De bryr sig.

Detta sker samtidigt som de indiska barnen dör på samma brutala sätt fast utanför vårt omedelbara synfält. Indierna tycker förstås vi är helsnurriga. Vi bryr oss så förbaskat mycket och tycker så jäkla mycket samtidigt som vi gör så märkliga prioriteringar!

Dessutom måste sägas att de (indierna) ju alla kör som galningar men det gör ju i och för sig alla söder om alperna, som min gamla farbror brukade säga.

Jag säger bara det, hur kan man köra i över hundra genom en by där vägen är kantad av små skolbarn i ljusblå uniformer, sariklädda kvinnor, miljontals kor och hundar? Det är ju knappast ansvarsfullt! Bryr dom sig inte?

Och det är ju precis det jag menar! Hade de (indierna, grekerna, somalierna) bara brytt sig så som vi gör – skulle ju säkert också allt bara vara frid och fröjd.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Politik

Taggat som , ,

maj 8, 2012 · 6:38 pm

131. På slak lina över djup avgrund

Göran Greider tycker inte Johan Lundberg på Tidskriften Axess tar saken på riktigt stort allvar…

Jag har gjort några försök att i lite längre ordalag kommentera den senaste tidens politiska kulturdebatt. Ni vet den där diskussionen som snurrat omkring med fokus på ord som ”kulturkonservatism”, ”Breivik”, ”relativism” och ”vänsterns politiska depression”.

Mina små essä-försök är dels en slags kommentar till Malin Ullgren, dels till Göran Greider samt även till Roland Poirier Martinsson och Johan Lundberg på Tidskriften Axess, som alla under våren 2012 varit inne och illa fäktat för sina respektive ståndpunkter (nä, det var kanske en lite orättvis kommentar – många av dem har varit riktigt skickliga). Här nedan kommer två länkar till dessa lite längre texter.

…och vice versa

1. Den politiskt korrekta kulturrelativismen

och

2. På slak lina över djup avgrund

Lämna en kommentar

Under Feminism, Kulturdebatt, Politik

Taggat som , ,

april 20, 2012 · 11:28 am

130. Benito Mussolini och jag!

Man blir inte fascist...

Bara för att Benito Mussolini tyckte att det var viktigt att tågen skulle komma i tid – innebär det inte att också vi, när vi står där och fryser på perrongen i detta iskalla och snorblöta aprilväder, blir fascister bara för att vi också önskar att tågen ska komma i tid.

Är ni med? Eller är resonemanget bara för uppenbart idiotiskt självklart?

Det kan tyckas så, men bakom denna självklarhet döljer sig mer än vad ögat till en början kan upptäcka.

Först och främst, fascismen är populistisk. Den skulle aldrig komma på idén att trumma fram en åsikt som inte redan fanns där ute i de djupa folklagren. Högerpopulism kallas så just därför att den appellerar till våra mer personliga känslor och preferenser – som exempelvis vår önskan om att tågen ska komma i tid.

Men vad är det då mer som högerpopulismen brukar värna om? Vilka är dess hjärtefrågor?

Nationen så klart! Flaggan och behovet av hårdare restriktioner kring invandringen! Islam finns givetvis med på kartan! Och kulturrelativismen – som man ogillar!

De förespråkar vanligtvis också någon form av kulturkonservatism (dock gällde detta inte den italienska futurismens och fascisternas hovpoet Filippo Tommaso Marinetti)! Vad mer?

Feminismen brukar vanligtvis vara en säker måltavla för högerpopulister som då snarare brukar framhålla mer patriarkaliska värden.

...bara för att man likt Mussolini önskar sig att tågen ska komma och gå i tid!

Religionen får också ofta en framträdande roll samtidigt som de givetvis är motståndare till kommunism, socialism och sådana idéer som stärker kollektivet på individens bekostnad… men samtidigt är de oftast förespråkare av en stark stat och starkt försvar – vilket ibland kan tyckas lite självmotsägande (fast inte i USA just nu där republikanerna försöker dra poänger på att vara mot stat och försvar). Och fascismen i Europa har för övrigt aldrig gillat USA eller storfinansen.

De kännetecknas av en retorik som mer än argument talar till de personliga känslorna – om individualism, om jord och om blod. Och allt detta tankegods finns det alltid ett visst utrymme för i varje människa.

Vad jag säger är att vi, för att förstå högerpopulismens lockelser, också måste förstå vad det är för strängar den spelar på. Om vi istället börjar tabubelägga det som den pekar mot – kommer detta bara att resultera i att vi så småningom slår knut på oss själva.

Vi blir nämligen inte själva fascister bara för att vi önskar att tågen ska komma i tid!

Lämna en kommentar

Under Feminism, Politik, Tabun

Taggat som , ,

april 17, 2012 · 10:08 am

129. De Hatade

"De Hatade" är en välskriven bok om angelägna frågor...

Magnus Lintons bok ”De hatade, Om Radikalhögerns Måltavlor” – den som Maria Sveland blev så illa berörd av och som sedan skapade en sådan intensiv debatt på DN Kultur – är verkligen en obehaglig beskrivning av den ”kulturkonservativa” och fascistiska utvecklingen i Europa just nu.

Linton skildrar här en skrämd kultur som famlar efter sina urgamla kristna och nationalistiska rötter. En gammal gemenskap som länge blivit utmanad av såväl demokratiska som kulturrelativistiska ideal – och nu på senare tid, även av den arabiska kulturens inbrytningar.

Det här är nu ingen recension av Lintons bok utan snarare en kommentar till några påståenden som han i boken till synes har låtit sväva fritt. Alltså en kommentar till ett uttalande som han inte underbygger med några argument eller hänvisningar. Och sådant är alltid problematiskt och blir förr eller senare ifrågasatt.

Det jag tänker på här är vad Linton menar vara själva relativismens natur. Han skriver:

”Den avvisar alla anspråk på eviga sanningar – oavsett om de är religiösa, politiska eller vetenskapliga – och betonar all kunskaps föränderlighet och beroende av social, historisk och kulturell kontext. Det betyder inte, vilket ofta hävdas av den nya alliansen mellan xenofober och sekularister, att den saknar respekt för förnuft och att den ofrånkomligen slår över i en värdenihilism där ”allt blir tillåtet”. Tvärtom. Att det inte finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns mycket som är betydligt sannare än annat, mycket rimligare och i själva verket är relativismen snarast hyperkritisk och kräver förnuftet påslaget hela tiden.”

...men som dessvärre inte riktigt kan bemöta högerkonservatismens kritik av relativismen.

Och egentligen hade jag nog inte kunnat säga det bättre själv! Vad Linton försöker säga här är att de högerkonservativas och de moderna sekulariserade liberalernas ogillande av relativismen och mångkulturalismen – helt enkelt är grundat på falska premisser.

Visst! Ett krasst konstaterande är att alla värderingar, uppfattningar och kultur alltid är avhängig någon form av kontextmässigt sammanhang – vilket är en sådan självklar iakttagelse att det är svårt att i dag, empiriskt eller vetenskapligt, hävda något annat.

Men det stora och svåra konstycket, och det som Linton undviker här, är att förklara hur det i en sådan relativ världsbild kan rymmas sådant som är, med hans egna ord, ”betydligt sannare” och ”mycket rimligare”!

Det är här den riktigt stora relativistiska nöten ligger.*

– – –

* Det är denna utmaning som i princip alla texter här på Anthropos Metron också har som främsta ambition att bearbeta och belysa.

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

april 13, 2012 · 11:50 am

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

april 12, 2012 · 10:28 am

127. Inte vidare roligt!

För mycket länge sedan hittade  jag ett B.C. ”comic-strip” som jag klippte ut ur DN och sparade. För mig slog den korta kärnfulla bildsekvensen verkligen huvudet på en rad olika spikar. Och flera gånger sedan dess har jag tagit fram det nu lite tummade urklippet och visat för någon och sagt; kolla bara, så roligt, så smart!

Men… nästan ingen jag visat det för har ens tillnärmelsevis tyckt att det var lika vitsigt som jag! Och detta faktum har ibland fått mig att fundera över hur oerhört olika vi uppfattar saker och ting. Och hur mycket erfarenheter och kunskaper vi egentligen måste ha tillägnat oss och ha gemensamt för att överhuvudtaget kunna kommunicera, än mer för att kunna skratta åt något tillsammans.

Jag diskuterade detta bland annat i inlägg 84. Vad skrattar du åt? Men det finns nog mer att säga. Men själva andemeningen här är ju just detta kärnområde som jag hela tiden ältar om: Hur språket och erfarenheterna bidrar till att sammanlänka oss. Hur orden mejslar fram en gemensam verklighet som i sin tur möjliggör vårt utbyte av tankar och känslor – kommunikation! Och hur allt detta påverkar vår samhällsbyggnad.

För mig handlar denna lilla B.C. ”comic strip” om rationalitetens kris, om vetenskapens legitimitet och problem; om hur olika sanningssägare hanterar verklighetens uppstickande anomalier; hur det oresonliga och en-sidiga perspektivet hanterar uppkomsten av något annat; hur makten alltid hanterar ”den andre”. Det handlar om hur den som tar sig rätten att få bestämma verkligheten också kan ta sig rätten att upprätthålla denna verklighet.

Det är alltså en comic strip som berör allt från religion, vetenskap, makt  över verkligheten… till patriarkatets chauvinism och feminismens omfamnande av relativismen.

Och allt detta är ju faktiskt inte vidare lustigt. Så det finns nog skäl för att andra inte dragit på smilbanden lika mycket som jag gjort genom  årens lopp.

Visst var det träffsäkert! No more reptiles in this world! Ha, ha! Alla svettas lite oroligt och fisken dyker ned i vattnet. Who is next!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 16, 2012 · 12:29 pm

126. Riktiga män är aldrig relativister

Att frivilligt avsäga sig den egna maktpositionen och börja utveckla förståelse och hänsyn för ”den andre” är knappast något som kännetecknar riktiga män. Riktiga karlar vet vad de vill och gör vad de anser riktigt. Och en stor del av deras position och styrka ligger just i att de aldrig tvekar på målet – darrar s.a.s. aldrig på manschetterna.

En soldat exempelvis, kan ju knappast i stridens hetta börja bry sig om den andre. En soldat bör inte sätta sig in den andres perspektiv och på så vis förmänskliga sina fiender. För då skulle det ju inte bli mycket dödande av.

Samma sak gäller också inom affärsvärlden. En riktig affärsman kan inte börja bry sig om konsekvenserna för det han tjänar pengar på – vare sig det nu gäller narkotika, vapenförsäljning, oseriös ekonomisk rådgivning eller vård av gamla – riktiga män äter som bekant inte sushi – de äter hellre rött kött!

Främmande kulturer är inget för riktiga män – riktiga karlar är nämligen inte kulturrelativister.*

Därför passar också dessa svart-vita och grovt tillyxade resonemang väldigt bra in för att just beskriva de riktiga männens värld.  Deras världar är nämligen enkla, svart-vita och grovt sammansatta.

Sedan finns det givetvis också män som inte riktigt faller in i dessa enkla generaliseringar – men de betraktas också mycket följdriktigt, av dessa riktiga män, som degenererade och femininiserade. Detta har vi kunnat utläsa i kölvattnet efter Breivik.

Ja, hela det västerländska samhället betraktas av dessa, de riktiga männen som femininiserat och degenererat. Som ett samhälle som låtit sig bli alltför öppet, alltför förstående, välvilligt och inbjudande mot andra. Och som nu drivs mot avgrunden av demokrater, vänsterfolk, kulturrelativister och feminister.

Och hela denna nu så försvagade västerländska civilisation och den värdegrund den illustrerar föraktas följdriktigt av alla riktiga män världen över – och som också får de mest förorättade bland dem att knyta nävarna och kämpa allt hårdare. Får dem att kräva respekt för ordning och för traditioner, för gud och fosterland…

Föraktet för demokratin och dess kulturrelativism får dem att hålla sina döttrar under uppsikt, kräva lydnad av sina hustrur och att offra sina liv för det patriarkaliska välde som de alla tror är upprättat av gud.

Allāhu Akbar – In God they trust!

*”Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker”, skriver Sven-Eric Liedman i DN Kulturdebatt den 15 mars 2012, ”fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.”

Sven-Eric Liedman följer här den gamla klassiska nidbilden av ”relativisten” som grundades av Platon. En bild som inte riktigt klarar av att förtydliga varför vänstern så gärna har drivits till att omfatta en relativistisk världsbild.

Lämna en kommentar

Under Genus, Politik, Relativism

Taggat som

mars 14, 2012 · 4:32 pm

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,